Så här pinsam har jag blivit. Jag är sur över att lyxhotellet jag bor på i Prag inte har en fungerande HBO-kanal så att jag kan ligga i sängen och äta praliner och titta på engelskspråkig film.
Så här pinsam har jag blivit. Jag är sur över att hotellreceptionisten inte erbjöd mig gratis pay-tv som kompensation eftersom det är så synd om mig som inte pratar vare sig tyska eller tjeckiska och därför inte får ut så mycket av de dryga fyrtio kanalerna på tv:n som inte är HBO eftersom man just pratar tyska eller tjeckiska på dem. Undantaget en engelskspråkig koreansk nöjeskanal(!)
Så här pinsam har jag blivit. Jag är sur över att internetuppkopplingen strulade igår kväll och idag så att jag inte omedelbart kunde logga in när nu inte tv:n funkade.
Och jag är sur över att bion som jag hade tänkt gå på där man pratar engelska och inte tjeckiska inte går idag utan imorgon för vad hjälper det mig liksom när jag åker hem imorgon.
Så här pinsam har jag blivit. Jag är sur över att ostburgaren som jag har beställt upp på rummet visade sig vara för välgjord när jag nu faktiskt särskilt bad om
medium rare.
Fan.
Någon behöver fundera över sina prioriteringar..
Men så här litelite till mitt försvar. Det kan vara lite slitsamt att resa så mycket. Lite slitsamt att sova ensam, äta ensam, försöka fördriva tiden ensam. I början kunde det kännas lite skönt med all den där egentiden, men på senare tid har jag rest väldigt mycket och då blir all den där egentiden mest.. ensam. Och plötsligt blir det viktig att allt går min väg. Att allt flyter. För om jag känner mig ensam och dessutom
fel blir jag till en litenliten Ynk. Alla småsaker som inte flyter blir till grus i maskineriet.
Men jag är ändå pinsam.
Och
på tal om pinsam. På fredag kommer städmajorskan hem till oss. Hon skall kolla in läget för att avgöra hur stor insats vi kommer att behöva. Avtalet rör alltså två städningar i månaden så Alma kommer fortfarande att veta hur en dammsugare ser ut.
Jag har ju lovat mig själv och er ett inlägg om hyckleri och idealsvek. Det blir inget sådant. Åtminstone inte nu, inte idag. Jag är så fruktansvärt trött. Överallt. Innanpå och utanpå och det jag
behöver just nu är inte att jag själv trycker ner mig själv genom att förklara hur dålig jag är som betalar andra för att ta hand om min skit. För det vet jag redan och det tycker jag redan att jag är. Jag behöver nog det motsatta tror jag. Jag behöver ge mig själv en chans. Ge mig själv lite andrum. Ge mig själv..
lov.
Jag jobbar heltid. S jobbar heltid. Alma går på dagis heltid. Om jag skall ha det jobb jag har krävs det att jag arbetar heltid. Det är hårda fakta. Och jag
vill ha det jobb jag har. Det är mitt val att ha det här jobbet och jag väljer om det varje dag. Varje dag väljer jag aktivt att leva det liv jag lever. Men valet får konsekvenser. Och en av dem är att den tid vi får tillsammans som familj är värd allt. Alltallt. Den tid vi får tillsammans som familj - eller snarare, den tid vi
ger oss själva som familj vill jag använda maximalt. Och som Isidor så insiktsfullt skrev, "
Alla som försökt städa med Alma (eller annat godtyckligt barn i samma ålder) inser att det är kontraproduktivt. Om man faktiskt vill få det rent är det enda hållbara systemet att en förälder gör något med barnet, och den andra föräldern städar." Så har vi det nu. Vi delar upp oss och det blir.. ensamt. Haltande.
Så. Vi väljer att låta en städfirma storstäda två gånger i månaden för att istället kunna lägga tiden på att vara tillsammans som familj. Fokuserade på varandra. Istället.
Jag har väldigt många andra vinklingar på det här för mig moraliska dilemmat, men idag, ikväll, just nu väljer jag att inte lyssna på den kritiska rösten inom mig.
Ikväll ger jag mig själv lov.
