En dag på Willy’s

Igår var vi på lite olika mental nivå, jag och maken. Jag hade en ganska påtaglig överskottsenergi och han var bakis. På frågan vem det således varit mest synd om blir svaret enkelt. Honom. Man skulle väl kunna beskriva mitt beteende under gårdagen som lite av en otålig och dominant version av den där hackspetten i kalle ankas jul. Ni vet, ”Baraparaparaparaparaparaparapaaa”. Medan S mer var som den där sovande storfågeln som blir fotograferad. Men Alma hade en strålande dag och matchade därmed mig som hand i handske. Två aktiva av tre möjliga är ju inte så illa, så jag och mitt lilla gäng bestämde oss för att åka till Willy’s och storhandla. Eller rättare sagt JAG bestämde att vi skulle åka till Willy’s och storhandla. Och S applåderade mitt förslag. Inte. Och Alma blev varken glad eller ledsen eftersom hon i sanningens namn inte begriper så mycket. Ännu. Men Willy’s blev det.

Redan i bilen kom jag med förmaningar; ”Om det här nu skall bli trevligt, S så får du faktiskt anstränga dig lite! Du behöver ju inte se sur ut redan på väg IN i affären!” Hur sinnessjukt är det att ens låtsas att det skulle kunna bli TREVLIGT att storhandla, tänker ni kanske. Men ser ni där håller jag inte med! Jag tycker att det kan vara hur kul som helst. Men problemet är, att lika passionerat som jag ställer mig inför dessa monsterbutiker med tjugofemkilos förpackningar med grillkrydda, lika stor aversion har käre S inför samma tillhåll. Han säger att han får klåda. Av såväl själva lokalen som folket i dem. Vad han nu menar med det.

Så de gånger vi ändå åker iväg tillsammans brukar det resultera i att jag tillbringar halva tiden åt att hurtfriskt försöka få S på gott humör och andra halvan åt att försöka hålla mig ifrån att slänga en monsterbal med toalettrullar i huvudet på honom. Vid den tidpunkten brukar vi därför vända på steken genom att S förstår att mitt mått för länge sedan är rågat varför det blir hans uppgift att försöka få en skitförbannad fru på gott humör. Ända tills det är dags att betala. För då får han ångest igen. Ångest över att det blir så fruuuuuuuuuuktansvärt dyrt!!! Även fast vi levt ihop i tretton år och storhandlingssumman brukar vara ungefär densamma varje gång. Och eftersom han sällan hunnit lyckats få mig glad till dess att vi når kassorna, brukar hemresan i bilen vara minst sagt ansträngd. Men igår lyckades vi av någon outgrundlig anledning hålla oss riktigt väl till mods. Ända tills vi kom till kassorna, vill säga.

Jag tror att vi har Alma att tacka för S:s frejdiga humör. Han bar omkring på henne i vår Baby-Björn och tydligen har hon ärvt sin mors passion för storköp! Man såg tydligt att hon började jaga upp sig redan vid konserverna. Det här var liksom det häftigaste hon upplevt! Detta kunde man se genom att hon började jobba frenetiskt med både armar och ben. Det såg ut som om S bar omkring på en mycket glad men samtidigt förvånad liten sprattelgubbe på magen. När vi nådde mejeriavdelning nådde Almas eufori sin kulmen! Hon skreeek av glädje! Idogt sprattlande lät hon IIIIIIIIIIIIIHHHHHH!!!! IIIIIIH! IH! IH! IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH! Oavbrutet. Och då snackar vi säkert 200 decibel. Säkert. I lika säkert femton minuter. Och S försökte under tiden för detta spektakel komma på ett sätt att förhålla sig till denna lilla enmansshow som han fann sig bärandes runt på. Eller rättare sagt, han försökte hitta ett sätt att förhålla sig till omgivningens reaktioner. Det var ju inte han som betedde sig. Han var ju bara bakis och ville vara så anonym det bara gick. Men det ville ju inte Alma. Hon ville skrika högst av alla och sprattla som en liten toka. Och det fina med denna kråksång var ju att S var upptagen av Alma och inte av hur fruktansvärt hemskt och tråkigt det är att vara på Willy’s.

Eftersom jag således inte hade behövt lägga så stor energi på att hålla S ifrån att gå ner sig i ”Den stora storköpsdepressionen” under tiden för inköpen, kunde jag ändå så långt det var möjligt förebygga en krisreaktion vid betalningsdags genom att noggrant oh pedagogiskt fråga ”Finns det nu någonting som du tycker att vi skall lägga tillbaka? Någonting som du känner är onödigt?”. Men det fanns det inte. Han konstaterade bara med liteliteliiite darr på rösten ”det här kommer att bli DYRT”. ”Ja” svarade jag. ”Det kommer det”. Så ställde sig S nere vid kassabandet för att plocka i varorna i de närmare 275 st matkassar som krävdes.

Det var då jag kände blickarna. Och hörde mumlet. Jag kände mig alltså inte bara iakttagen utan också öppet diskuterad! Hur ofta upplever man det?! Jag sneglade bakom mig i matkön och där stod två män från Amärrka. Det hörde jag på att de pratade amärrikanska. Om mig. Tätt, tätt med huvudena ihop och uppspärrade ögon, stod de båda männen och pratade och förundrades. Över mig. ”Look!” ”What IS she doing?!” “It’s a completely straight row!!!” “Yes! I’ve never seen anything like it!!!” “Look! Look!” Eh?! Hjälp... Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så psykdiagnostiserad!

Så vad gjorde jag då? Vad var det som var så märkligt och udda? Ja, vad kan jag säga? Jag försöker ju bara hjälpa till så gott det går… Är liksom noga med att så långt det är möjligt inte bidra till kassörskornas utslitningsskador. Så jag ställer liksom ALLA varor med sträckkoden MOT mig. Precis som man SKA! En och en, står de. Fint och prydligt i en rad efter varandra. Inget varuberg här inte! Och tydligen hade de här två männen aldrig sett något liknande tidigare. Tydligen var jag också den enda i hela butiken som gjorde så. Ja, SÅ noga alltså. Det såg ganska fint ut. Mitt matvaruband. Han som var innan mig var en riktig slarver kan jag berätta! Alla varor i en stor hög – ingen hyfs alls! Men även om JAG vet varför jag är noga med att underlätta för mina medmänniskor kassörskorna, så var den här upplevelsen på inga vis angenäm. Jag kände mig onekligen som ett psykfall. Som om jag led av någon slags tvångsneuros. Så när det blev dags att lägga upp frukten och grönsakerna pustade jag ut. Inga streckkoder… Men när jag hade plockat upp samtliga varor från kundvagnen, var jag självklart noga med att sätta upp nästa-kund-pinnen efter mig. Förstås! Hur skulle det annars se ut?!

Men även här fick scenariot en relationsgynnsam bieffekt! Jag kunde ju nämligen fokusera på den gamla lärdomen att begreppet "galen" i allra högsta grad är relativt. Galenskapen ligger så att säga i betraktarens öga. För de där båda männen kommer jag alltid vara "the crazy Swedish lady at Willy's"... Och det funderade jag förstås en del på, där i bilen. Efter det att jag betalat den storastorastooora notan. Och undvikit att se min älskade i ögonen. Tankarna på mig själv som en galen och mycket anal person gjorde att jag alltså slapp fokusera på en bakfull, ångestladdad livskamrat med tunn plånbok. Så lägligt! Vi kanske kan bli riktigt bra på att storhandla, jag och maken. Nu vet vi ju att knepet ligger i att finna tillräckligt många distraherande inslag under inköpsrundan. Kanske skulle man kunna lägga ut ett spår för nästa gång? Anlita ett gäng skådespelare som ”stör” en på vägen? Hmm… Det tål att tänkas på!

So long for now.

Omåttligt omåttlig

Här sitter jag och känner mig omåttlig. Hela magen är full av carte d'or-glass. Jag överdriver inte! Hela min mage är proppad med Carte d'or choklad LIGHT. LIGHT betyder att man kan äta fyra gånger så mycket. Så då gör man det. Om man är inne i omåttlighetsträsket. Innan glassfrossan åt jag pommes frites. Dock sådana som man gör själv i ugn - nå'n jäklans ordning får det vara på torpet! Men många pommes blev det och på pin kiv lät jag bli att mäta så jag har inte den blekaste om hur många points det blev. HAHA! Till detta åt jag två hemgjorda biff à la Lindström. Med ett stekt ägg och ketchup. Skitäckligt. Utan tvekan årets äckligaste middag. Jag är annars en riktig hejjare på god mat. Men skälet till att det olycksaliga valet föll på just den här äckliga sörjan rådde jag inte själv över. Det var alltså inte MITT fel att det blev som det blev. Det är Almas. Hon vägrade vakna i tid och sedan var jag för trött för att ta mig ut och handla. "Moget att skylla på en fem månaders bäbis..." kanske ni tänker. Jäpp!

Omåttlighet var det ja. Det är alltså inte bara en fråga om intag av födoämnen. Hela dagen har gått helt i omåttlighetens tecken. I förmiddags gick jag skitlångt till exempel! Och onödigt snabbt också, för den delen. Säkert över milen i ett sådant där tempo som bara hysteriska, ensamma mödrar med barnvagn går i. Sådär snabbt att folk nästan blir provocerade. Alltså inte enbart för att man kanske råkar snudda till dem med barnvagnen lite när man springer om dem därför att man kanske inte riktigt kan manövrera sitt fordon i ett så högt tempo. Utan för att man liksom stör hela utomhusvistelsen för de andra flanörerna med sitt hetsiga gående. Omåttligt långt och omåttligt snabbt blev det alltså.

Sedan blev jag överbjuden av en liten ligist på Tradera. Man kan ju sätta upp ett maxbud på den auktion man är med i och sedan sköter datorn budgivningen åt en och meddelar om man blivit överbjuden. Och datorn meddelade alltså mig att jag blivit omsprungen av en person som uppenbarligen ansåg sig förtjäna detta fina objekt mer än mig. PYTTSAN! Detta triggade ånyo min omåttlighet. Även om jag tog mitt förnuft till fånga och lyckades motstå impulsen att sätta "tre miljarder" som maxbud. *phew* Fast det var inte långt ifrån... Och efteråt ångrade jag mig, men bara lite. Nu vinner jag garanterat iallafall. Hehehehehe. Nej förresten. Ingen omåttlig person skrattar "heheheheh". MOOOOOWAHAHAHAHAAAAAAAA!!!! Sådärja. Bättre.

Nu skall jag kolla på TV - kanske någon maratonsåpa på G? - och vänta på att maken kommer hem från jobbmiddag. Jag gissar att han också har sysselsatt sig med en viss grad av omåttlighet idag. Eller ikväll. Iallafall i fråga om "det gröna guldet" som han med solsken i blick kallar Hof. Kul för honom. Själv skall jag som sagt lägga mig framför TV:n och dricka vatten. Typ 212 liter. Bara för att inte tappa stilen.

Skål!

Skrattfest

Idag har det alltså hänt! Alma har skrattat högt. Kiknat av skratt, närmare bestämt. Och vad var det då som utlöste denna skrattfest, undrar ni kanske? Kastade jag henne högthögt upp i luften och skrek "Iiiiiiiih!!!"? Borrade jag ner ansiktet i hennes lilla mage? Munpruttade jag henne ordentligt på magen? Nej. Det räckte med själva ljudeffekterna. Alltså bara Iiiiiiih!!! och "pruttprutt". Inga kast, inget stök. Bara själva ljuden. Förstås! Man skall helst inte anstränga sig för mycket. Göra sig till behövs inte när man hänger med Alma. Det räcker med att låta roligt. Då skrattar vi så vi kiknar. Båda två såklart. Hon smälter ju mitt hjärta.

En VV-konstulent som luktar hallon

Väktandet av vikten går bra! Jovisst. Och ett rosenkindat skäl till detta heter Ann-Marie. Ann-Marie är min nya motivationstant på viktväktningscentralen och hon är så go! Jag har äntligen hittat rätt. Ann-Marie är varken en tråktant eller ledsenmamma, hon är en sann konstulent i själ och hjärta och mitt mål är därmed att bli den bästa tjockisen i klassen! Ann-Marie har fin kjol från Vero Moda, läckra stövletter i svart mocka (är det inte ett UNDERBART ord?! Smaaaka på det; ”Stövletter!” Så käckt och ystert!) samt en fräsig rosa topp och om man skulle gå riktigt, riktigt nära är jag säker på att man skulle upptäcka att hon luktar hallon. Goda och helt pointsfria hallon. Ann-Marie är pigg och glad utan att vara för käck. Hon kan det där med självdistans och ger ett synnerligen oneurotiskt intryck där hon står och pratar om motgång och motivation. Och alla älskar vi henne. Jo. Tittar man noga i våra ögon så ser man att de tindrar av kärlek och respekt. Precis så som Melinda Wrede ville ha det. Nej, nu hamnade jag snett, upp på banan igen! Ann-Marie var det, inte Melinda Wrede. Ann-Marie är kort och gott som en frisk, hallondoftande fläkt i ett annars ganska unket sammanhang.

Vi pratade alltså om Motgångar och Motivation förra lektionen. Om vad som egentligen krävs för att lyckas med sitt viktväktande. Om vad det är som skiljer medgång från motgång – vilken är den hemliga ingrediensen? När är det man lyckas? Och vi började spåna allt medan Ann-Marie skrev på white-boarden; ”Vilja!” sa någon. ”Man måste våga ta beslutet!” sa någon annan. ”Mod!” sa en tredje. Det var väl där någonstans som jag kände att jag började jobba. Ja, inte med mig själv alltså, utan j o b b a, som i förvärvsarbeta. Och det var väl därmed ungefär då som det gick upp för mig att jag nog har lite jobbabstinens ändå…

”SJÄLVKÄNNEDOM!” hojtade jag plötsligt och sög därmed tag i de andra närvarande, intet ont anande tjockisarna och riktigt tryckte ner dem i ett djupt, djupt hål av självrannsakan och allvar. Jo. Eftersom jag i direkt anslutning till mitt hojtande, höll en härligt professionell och MYCKET djupsinnig utläggning om innebörden av själva ordet. Självkännedom. Om varför jag menar att detta är nyckeln till ett lyckat viktväktande. Och alla lyssnade förundrat och några nickade till och med på huvudet och i sanningens namn var det väl även ett par som såg direkt livrädda ut. Men Ann-Marie strålade och tyckte förstås att det låg mycket i vad jag sa.

Jo, jag är en fjäskapa med ett aldrig sinande behov av bekräftelse. Och det fick jag. Och så var det roligt att retas lite med de andra. Att liksom testa var gränsen går för hur djup man kan få lov att vara i en samling helt främmande människor vars enda gemensamma nämnare är att vi önskar bli några kilo lättare. Och även om min absoluta mening är att självkännedom är nyckeln till framgång i alla sammanhang, så är det ganska obvious att det näppeligen är en förutsättning för att man skall gå ner i vikt. För detta räcker det ju egentligen att man gör av med mer energi än vad man stoppar i sig.

Men ändå!

Ann-Marie är bra.

Livet är en tebjudning

Jo. Varje dag i mitt nuvarande liv har lite tebjudning över sig. Det är sant. Jag har ännu inte skrivit något om det egentliga livet jag lever - livet med Alma så det tänkte jag ändra på nu. I min inledning av bloggen nämnde jag lite i förbifarten att jag föddes med en kropp som var för liten för mina känslor och att detta faktum hade en viss effekt på min uppväxt. Och nu har det blivit så tydligt att jag alla dessa år av väntan och längtan efter ett litet barn egentligen har gått och väntat på att få bli mamma till mig själv. Och det är ju helt snett! Okej, jag skall inte vara för hård mot mig själv nu, men så här med en liten del av facit i hand så kan jag konstatera att jag har haft lite fel förväntningar på vad mammaland skall erbjuda mig och vice versa.

Om jag skall försöka mig på en liten analys tror jag att man i sin tid av förberedelser inför föräldraskapet många gånger utgår ifrån den barnrelation man har närmast sig. En del kanske då tänker på ett yngre syskon, ett- eller flera syskonbarn medan andra tänker på barnet inom sig. För mig var det det sistnämda. Jag har jobbat mycket med att lägga mitt livspussel och lära känna mig själv så mycket det bara går och för mig var den stora utmaningen i detta att lära känna, förstå och älska mig själv som barn. Mycket blev ofta fel för mig och jag hamnade lätt i situationer som jag känslomässigt inte redde ut och detta har i efterhand krävt ett stort mått av pusslande. Min familj upplevde mig som ett krävande barn (om än underbart!) och har man med sig den känslan så kan man kanske bli rädd för att själv bli förälder - "tänk om jag får ett lika jobbigt barn!" Men effekten av mitt pusslande och tänkande har blivit snarare tvärtom; "Det är väl klart att jag skall ha en liten busunge! En busunge med en mamma som förstår. En som verkligen vet vad det handlar om. En mamma som styrker och stöttar och leker och orkar. Trots att det är jobbigt ibland."
Jag menar, det finns en anledning till att jag dras till en så oerhört besvärlig men charmig hundras som bullterriern - jag känner helt enkelt igen mig!

Och så kom hon då! Alma Helvy Linnéa. Lugn som en filbunke redan i magen. Nöjd. Tillfreds. En mysboll. En liten flicka med glittrande, mörka brunnar till ögon som tittar på sin omgivning och som ser sin omgivning. En flicka som kan ligga i sitt babygym i en hel timme och småprata och trivas. Som aldrig i hela sitt liv har gråtit längre än 45 minuter. Trots magkrångel! En flicka som har ett alldelesalldeles lagom känsloregister. Som inte skrattar högt och hysteriskt eller gråter särskilt hjärtskärande. En flicka som trivs.

Så när jag får frågan "hur är det att vara hemma då?" svarar jag utan att tveka; "Det är fantastiskt! Det är tebjudning med Alma alla dagar!" För just så är det. Hon ligger med sina små händer på bröstet, ler strålande emot mig och hela hennes uppenbarelse uttrycker "Meeeen, så treeevligt!!! Är DU här, mamma?! Så uuunderbart! Så myyysigt vi har det! Åh, vilken fiiin sång du sjöng för mig, sjung den igen är du snäll! Åååh, så hääärligt!"

Men! Om jag kastar upp henne i luften. Om jag borrar ner munnen i hennes mage fortfort. Om jag kittlar henne och tjoar samtidigt. Då blinkar hon fortfortfort som för att värja sig lite. Och sedan ler hon lite försiktigt. Med förbehåll. Som för att säga "Jo, det tyckte du var lite roligt mamma. Det var ju trevligt. Men mest för dig. Kan vi sjunga en sång istället? Blir lite för stökigt annars, om du frågar mig."

Och för femtioelfte gången i livet står det så klart. Man kan förbereda sig hur mycket som helst. Men det enda man kan vara riktigt säker på, är det att det aldrig blir så som man tänkt sig. Aldrig. Men ytterligare en sak har jag lärt mig. Hur det än blir, så blir det bra. Alldeles fantastiskt, underbart bra. Te, någon?

Nyinköp!

Jag har minsann handlat på Tradera! Jajjamän! Barnservisen hade jag en likadan då jag var liten men nu är den borta. Så jag fick lyckobubblor i maggropen när jag såg den på nätet och blev lite grann som de där talangscouterna i "Tjuren Ferdinand"; "DEEEN SKALL VI HAAAA!!!" Och lilla John Blund-täcket åkte med av bara farten. Finare än snus om ni frågar mig. Men så är jag ju också född på sjuttiotalet och har därmed usel smak. Har jag fått veta av damen i barnklädesaffären. Men det lider ju inte jag av!

Mammavokabulär

Det kan nog tänkas bli en bra dag ändå idag - trots energidränaget tidigare. Ute strålar solen och ropar mitt namn! Jag skall nog gå en rejäl runda med Alma och kanske kan jag få med mig någon kompis. Kanske kan vi gå ner till Bo01 och Dockan och fika i vårsolens glans... Jag är bara så förbenat trött idag! Förstår inte varför. Men jag vet att det kommer att kännas bra när jag väl kommer ut, så det är bara att bestämma sig. Men först får Alma sova klart och det kan ta sin lilla tid. Hon ligger i sin fina vagga och snusar. Nej, SÅKLART att hon inte snusar, inte ens en liten portion miniprilla. Sussar gör hon däremot. Eller sover, kort och gott.

Det där med språkbruk är intressant! Jag har helt klart utökat min vokabulär sedan Alma flyttade hit. Förr sa jag ALDRIG "hoppelalla!" när någon råkade snubbla. Det gör jag nu. Och vill bita av mig tungan varje gång! HOPPELALLA?!!! Vad betyder det?!! Vilken vettig trettiotvååring säger en sådan sak med hedern i behåll? Även obestämbara ord som "tuttinuttsnutt" och "bossibossiboss!" trillar ibland ur munnen på mig - till min egen stora fasa. Men hoppelalla är klart värst. För det säger jag inte bara till Alma. Vem som helst går osäker. Andra nya ord i mitt lilla förråd är bäjbikafé och smakportion. Bara ett par exempel - det finns många fler.

Det finns också många saker man inte får säga när man är mamma. Har jag märkt. Speciellt på bäjbikaféet. Där får man till exempel inte säga saker som kan få det att verka som om man inte är världens bästa mamma. Man får till exempel VERKLIGEN inte skämta på sitt barns bekostnad!!! VILKEN vettig mor skulle göra en sådan sak?!!! Man får alltså inte på ett skämtsamt sätt säga att ens barn är lite småtråkigt. Bara som ett exempel alltså. Eller skämtsamt sucka och säga "Åååh, vad VILL du?!" till sitt barn när det ler mot en och jollrar och sedan vända sig mot någon av mammorna och suckande utbrista "hon är SÅ krääävande!" på grov malmötiska. Det får man inte! Man får däremot gullegulla oavbrutet med sitt barn. Och säga "bossibossiboss" och Hoppelalla!

Stackars Kerstin!

Försäkringskassan?! Vad håller de på med egentligen?! När jag gick upp i morse upptäckte jag att det var ovanlig tunt på kontot, trots utbetalningsdag och allt. Det visade sig att FK hade bestämt sig för att jag bara skulle få ersättning för 9 (nio) dagar denna månad. Det kanske har kommit till deras kännedom att jag viktväktar och därför vill de hjälpa mig på traven lite. Vatten och bröd blir man ju inte fet av. Hur som helst ringde jag förstås upp dem. Först klockan åtta till sevicenumret för att få beskedet att jag får prata med handläggaren på mitt kontor och att de öppnar klockan tio. Och sedan då klockan tio för att få beskedet att de inte vet varför "hon" har gjort så. "Hon" är alltså aktuell utbetalande handläggare. Som kände för att snåla.

Jag får resten av pengarna redan på torsdag och det är kanske inte så mycket att tjafsa om, men det är TRÅKIGT att vakna på rätt sida och sedan bli omkullknuffad till fel sida av försäkringskassan. Jävla försäkringskassan. Eller jävla "hon" kanske man skall säga istället? Eller kanske kallar försäkringskassans handläggare den heliga huvuddatorn för "hon"? Kanske är det SÅ det är?! "Jag vet inte varför hon har gjort så!"... Tänk om det inte alls ÄR handläggarnas fel, tänk om det inte alls handlar om att den mänskliga faktorn har felat! Tänk om de är kontrollerade av moder dator, det är kanske HON som bestämmer allt! Säger Hon nio dagar så är det nio dagar och inget annat!!! Inget man kan göra något åt.

Nej. Det låter inte troligt. Troligare är att Hon egentligen heter typ Kerstin Karlsson och är 53 år gammal och liksom lite grann har gett upp här i livet. Kerstin tycker nog att jobbet har blivit väldigt stressigt med "allt det nya" och hon har alldelesalldelesalldeles för mycket att göra. Hon snurrar nog rundor i sängen på nätterna och vaknar kallsvettig och tänker på alla utbetalningar som hon helt enkelt inte hinner med. Usch, STACKARS Kerstin. Jag behöver inte mina pengar så fort. Ta den tid du behöver, Kerstin...

Viktväktare 2006

En effekt som mitt mammaleverne för med sig är att jag inte längre går på Viktväktarna i Helsingborg. Det gjorde jag däremot vid starten förra året och där trivdes jag som fisken i vattnet med en viktnedgång på 6 kg, innan uppehållet, som resultat. I Malmö är det annorlunda. Liksom inte riktigt lika lättsam stämning på något vis. Jag vet inte vad det är som gör det, kanske lokalen, kanske konstulenterna - lite allvarligare, lite konstigare, lite tråkigare. Kanske är det allt sammantaget. Helsingborg är ju ändå Sveriges viktväktares huvudkontor. Där vet de hur det skall gå till. Hur en slipsten skall dras, så att säga. Men nu är jag i Malmö och där får jag hålla mig och vara nöjd med vad som bjuds och inte vara så jäsikens bortskämd. Så!

Jag registrerade mig på nytt för fem veckor sedan och det kändes väldigt bra. Ett tag funderade jag på att återstifta bekantskapen med min vän Motivationstanten för att liksom ladda ordentligt, men efter hennes råd om att jag skulle blunda på motorvägen finns liksom inte tilliten där. Så jag laddade på egen hand. Väl på plats blev jag förhållandevis glatt mottagen av en konstulent med sunda former och spretig frisyr. Så var det då dags för invägning och jag stegade med stadiga ben upp på vågen. Eftersom vi varken har våg eller helkroppsspegel i hemmet för tillfället - hur klokt är det? - var det riktigt spännande. Som amningsgroggy nybliven mamma är man inte så nogräknad angående vad som får kategoriseras som "spännande". En fikaträff med någon halvbekant person, en sångstund på biblioteket eller som i det här fallet invägning hos Viktväktarna.

Det visade sig att jag hade skött mig över förväntan! Från det att jag avbröt viktreduceringsprocessen till det att jag på nytt stod på vågen skiljde det endast 2 kg! Så skönt att inte behöva börja om utan bara hoppa på tåget igen ett par stationer längre bort. Och det allra, allra bästa är att jag nu går på AMNINGSPROGRAMMET!!! Och väl initierade personer VET att detta betyder att man får äta i princip hur mycket som helst!!! Typ EN MILJARD points om dagen!!! Eller iallafall 33 stycken points. Och det är väääldigt många det! Jag kan ätaätaätaätaätaäääta och ändå går jag ner i sakta men konstant mak. Det är ju fantastiskt! Hur GÖR de? För det måste ju vara viktväktarna som gör skillnaden? Iallafall om man får tro tråktantskonstulenten som höll i förra lektionen. Hon tycker att viktväktarna är bäst. Jättebäst. Allt annat på marknaden är jättesämst och gör bara folk tjockare. Jo, det ÄR så! Det sa tanten.

Jag kallar henne hellre tanten än konstulenten, för hon var inte så bra på viktväktarkonster. Hon var dock bra på att vara tant. Och på att tycka om Viktväktarna. Och på att prata om sitt och om sig själv och om hur bra hon har det som har en man som lagar maten till henne. EFTER att hon lagt fram receptet på det som HON bestämt att de skall äta. FÖRSTÅS! Hon är nog bra på att prata till sin man om vad han skall göra också. Men hon var inte så bra på att lyssna. Och jag ville ju väldigt, väldigt gärna svara på frågorna som hon ställde - även om tanten ställde dem bara för att få skriva ner svaren på ett blädderblock som hon redan hade lärt sig från materialet som hon får som viktväktartant. Missförstå mig inte! Jag svarade visst på hennes frågor. Hela tiden. Precis som sig bör när man är väldigt entusiastisk och sitter längst fram i klassen och kanske, kanske träffar lite för få människor på dagarna så att pratbehovet kanske är lite i mesta laget. Men vi klickade inte.

Och veckan dessförinnan var det en så väldigt sorglig konstulent att jag var tvungen att gå tidigare. Jag flydde, kort och gott. Hon var inte heller konstulent egentligen. Eller hon kanske var det EGENTLIGEN. Bara inte just då. Just då var hon bara en väldigt orolig mamma till ett väldigt sjukt barn. Och hon borde nog kanske inte låtsas att hon var konstulent utan istället kanske sitta och prata med någon snäll kurator på sjukhuset. För hon tog liksom fel på oss tjockisar och kuratorn. Hon trodde liksom att VI var kurator. Så hon pratade inte så mycket om viktväkteriet. Utan mest om sitt sjuka barn. Så då gick jag därifrån. Risken var annars överhängande att JAG hade börjat kuratera ledsenmamman och ta över hela hennes sorgliga verklighet. Och det hade jag väl inte riktigt tänkt mig. Hade det varit vad jag tänkt mig, hade jag kanske valt att gå med i jourhavande medmänniska istället för i viktväktarna. Och då hade jag nog fikat jättemycket och gått UPP i vikt istället. Så ledsenmammans veckodag skall jag inte heller ha som min alldeles egen.

Jag får helt enkelt fortsätta att leta. Och hoppas på att jag hittar en viktväktarkonstulenten lite mer i min smak. Kanske en sån som beundrar mig lite mer än vad tanten gjorde. Och kanske en som fokuserar lite mer på mig och mina tappade kilon än vad ledsenmamman gjorde. Kanske en sån som tycker att jag är trivsam och kanske rent av ser mig som en TILLGÅNG för hela viktväktarvärlden! Det skulle vara något... Jag har en känsla av att jag får leta länge... Eller också tar jag helt sonika bilen till Helsingborg en gång i veckan för att bli vägd, beundrad och uppskattad. Eller också skärper jag till mig och blir lite mer som folk och tar skeden i vacker hand och tar seden dit jag kommer. Ja. Så får det nog bli.

Tack för nu.

Mamma-ledighet?!

Vilket konstigt ord! Eller "föräldra-ledig". Hur kan det heta så?! Mammaledig har jag ju varit hela livet fram tills Alma kom. Ledig från mammeriet. Ledig från föräldraskapet. Och det var skittråkigt. Vad passar bättre?

"Hej! Vad sysslar du med då?"
"Jag lever mammaliv. Jag mammalever."

Nej, det där sista lät äckligt. mammalever 15 kr/kilot. Uärk! Men mammaliv. Föräldraliv. Jo. Så skulle man kunna säga istället.

"Vad jobbar du med då?"
"Jag lever mammaliv just nu. Annars jobbar jag med folk som folk är mest."

Jäpp! Så får det heta. Mammaliv. Det är mitt liv som det ser ut idag. Ett litet jippie! är väl på sin plats.

Jippie!

En nygammal viktväktares tillbakablick!

Viktväktare! Det är jag det! Jag började på riktigt RIKTIGT i januari förra året. Alltså i samband med vår sista IVF. Och jag var verkligen igång. Och motivationen var på topp. Det var som om jag kunde röra vid målet. Snart, snart skulle jag vara så där "asa-sketa-snygg" som de säger i Mariestad - ett riktigt kex, smal och grann som en sommardag! Men så blev det ju inte riktigt. Jag blev visserligen asa-sketa-snygg och ett riktigt kex, men på ett väldigt runt vis. Det blev alltså ett härligt uppehåll på dryga året, p.g.a. att Alma byggde bo i min mage. Men nu är jag med i viktväktandets heliga allians igen, så det tänkte jag nog skriva lite om framöver. Men först gör jag en liten tillbakaflytt till starten för ett år sedan. För att liksom grunda ordentligt. Så att ni verkligen förstår vad det handlar om. Nu kör vi!

2005-01-28
Jaha. Så är man alltså en viktväktare igen. Nej, men förlåååt!!! Jag menade inte att låta sådär negativ - jag börjar från början. *harkel, harkel*

TJOHOOO!!! Jäsiken vad här skall väktas vikt!!! Jo, visst förstår ni! Jag har fått en fin liten blå väska som luktar badboll och den är FYLLD med papper av olika slag. Där finns reklambroschyrer, pointsscheman, pointsböcker, tävlingskuponger, motivationsfoldrar och lite annat smått och gott. Men framförallt - EN MOTIVATIONS-CD!!!

Så i bilen på väg till jobbet i morse åkte skivan på. Fin, lågmäld SPA-musik dök upp i högtalarna, men "fäjdade" sedan ner och lade sig lite tjusfullt i bakgrunden då prat-tanten började motivera mig. Hon sa saker som; "ibland har det hänt att jag har ätit EN HEL påse godis och efteråt har jag frågat mig VARFÖR jag gjorde det. Jag som egentligen inte VILLE äta godiset. Har det hänt dig någongång?" "Näää, motivationstanten", svarade jag högt i bilen "det har aldrig hänt eftersom jag VILLE äta upp godiset som jag just ätit. Och det var GOTT" Då kontrade Motivationstanten med att man skulle byta ut goda saker mot mindre goda saker. Hon menade att man faktiskt kan VÄNJA sig vid att äta saker som man tycker är äckligt. "Varför skall man göra det, motivationstanten?" frågade jag, men jag fick inget svar. Hon bara fortsatte prata om att "om du kan gå ner 2 kg, kan du också gå ner 20 kg. Om du bara VILL" Då log jag och svarade "SÅ BRAAAA! Då skall jag göra det. Du skall bli så stolt över mig, tanten!" Ja, sådär satt vi och småpratade lite, ända tills hon tyckte att vi skulle slappna av lite grann, luta oss tillbaka och sluta ögonen. Då stängde jag av för då gick hon för långt. Man kan ju inte BLUNDA på motorvägen! TOKA!

Med mig på "live-kursen" i gårkväll hade jag även min kollega Eva. Eva använde sig av min "ta-med-en-vän-kupong" som jag skrivit ut från nätet. Detta innebar att jag berättigades till att vara med om att tävla om en shoppinghelg tillsammans med en väninna - till exempel Eva. Jag skulle bara motivera (vi viktväktare tycker väldigt mycket om begreppet motivation i alla dess former) VARFÖR jag tagit med just Eva. Jag tyckte att det kanske räckte med att skriva något i stil med "Jag tog med Eva därför att hon är tjock och inte kan sluta äta" Det tyckte Eva var en bra och sann formulering, men kanske att vi inte skulle vinna någon shoppinghelg på det. Så jag tänkte fila lite på mitt vinnande bidrag. Jag har inte allt klart för mig ännu - men det kommer nog att stå något i stil med "Om jag skall motivera mitt motiv så är anledningen att Eva är så duktig på att motivera mig" Eller nå't sån't... Shoppinghelg - here I come! Nej, nu skall jag motivera mig till att räkna igenom dagens points. Kanske skall jag prata lite med tanten innan jag går och lägger mig. Vi får väl se.
//

2005-02-24
Jag är alltså fortfarande en viktväktare - Jajjamensan! Motivationen har varit på en ganska jämn och hög nivå TROTS att jag AAAAALDRIG mer har lyssnat på motivationstanten. Det kanske låter lite förvånande eftersom jag i ett tidigare inlägg lovsjungit henne som gurkguru och motivationsmums. Men det var som om vi inte kunde ta vår relation "to the next level" som man säger. Så jag har kört på på egen hand istället. Eller nej, jag har faktiskt bytt ut CD-tanten mot en livs levande viktväktarkonstulent - ja, det är så jag kallar henne; konsTulent. För det är sannerligen en konst det där med viktväkteriet. Så mycket points och erbjudanden och stickor att hålla reda på ÅT ANDRA och man måste dessutom vara en jäkel på både plus, minus och att komma ihåg guldstjärnor, nyckelringar och you name it! Så konstulenten är väl värd att ta över platsen som min ledstjärna i VV-världen.

Nåväl. Idag var det dags för lektion nr 5 och jag hade laddat upp med ca 238 st finfina psykologiska försvar att använda mig av i samma stund som själva den kritiska vägningen skulle ske. Vi har ju faktiskt varit på konferens och jag har minsann inte snålat på konfekten, som man säger. Jag stegade alltså inte upp på vågen sådär beslutsamt som jag annars brukar göra. Snarare gjorde jag en "Barbapappa" och liksom flöt ut till en stor deg på golvet som sakta, sakta kletade sig upp för vågplattan. Då säger konstulenten "Ja, det här var ju inte dåligt. -1,2 kg" MIIIIINUS ETT KOMMA TVÅ KILO PÅ EN VECKA OCH EN GULDSTJÄRNA PÅ DET!!! Så jäkla gött!!!

Det var alltså precis i detta ögonblick som det gick snett. För mig och därmed för hela klassen. Jag BLEV Tiffany Persson. Jag TOG ÖVER kan man säga. Först berättade jag ju det här för ALLA som kunde tänkas vara intresserade eller som bara råkade möta min blick i bråkdelen av en sekund, eller om någon råkade sitta bredvid mig, eller kanske i närheten, eller i samma rum... Och förutom att jag pratade LÄNGE om hur bra det kändes att ha fått min första guldstjärna (-tre kg i VV-världen), så räckte jag upp handen en gång till när hon frågade om det var någon MER som fått en stjärna. Och sedan en gång till på slutet. Ifall någon av en händelse skulle ha missat att JAG fått en stjärna av renaste gull!

Däremellan pratade jag MYCKET om typ ALLT som konstulenten frågade om. Och JA, jag sitter längst fram på våra möten. FÖRSTÅS! Idag har jag en så'n där dag då jag kaxigt tänker att "om jag inte kan bli med barn, skall jag iallafall vara JÄKLIGT snygg". Iofs så är det ganska så många kilon kvar, men det tänker jag inte låtsas om. Det är kanske knäppt resonerat. Men lite kul också. Psykologiska försvar KAN vara riktigt underhållande. IDAG mår jag riktigt bra och tror uppenbarligen att jag äger viktväktarna. Och det känns helt ok. Fast om jag fortsätter att dominera och bete mig som Tiffany Persson kanske det bara blir jag som sitter där tillslut... Ensam på torsdagsmötena. Jag, konstulenten och alla mina stjärnor. Åååååh, vilken tanke... Inte så dum...
//

Fortsättning följer...

Vägen till Mammaland

Jag föddes 1973 och min kropp var på tok för liten för att rymma alla mina känslor. Och det var på tok för många saker som skulle upplevas och på tok för många intryck att sortera. Så uppväxten var som den var. Men den var min och har gjort mig till den jag är idag. Så det är väl bra.

Nu har min kropp vuxit ikapp mitt känsloregister och jag har för det alldeles mesta just det mesta under kontroll. Och jag har byggt ett helt kartotek av känslor inom mig som kan vara väldigt bra att ha när man som jag, arbetar med andras känslor. Överhuvud taget är det bra och praktiskt att kunna förstå andra. Det blir som lättare att inte döma då.

Nåväl. 1992 mötte jag min själs älskade S på en rockfestival. Oj så kär jag blev och oj så kär jag är. Fortfarande! Han är mitt allra bästaste och inte lite vacker heller... Vi flyttade ihop 1993 och har huserat tillsammans sedan dess med ett till största delen riktigt gott resultat. S är min motpol och min jämvikt. Han balanserar och kontrasterar när jag huserar och domderar. Kunde inte låta bli att göra en liten druddelutt.

Så ville vi ju ha ett litet barn. Eller, nej. Först ville JAG ha ett litet barn med S. För att på riktigt befästa vår kärlek. Men det ville inte S. Han var inte det minsta redo för detta. Så min själ skreeeek på S. Och tuffa tider blev det. Men efter en evighets väntan, närmare bestämt sju år, sa S; "NU vill jag ha ett litet barn med dig." För att på riktigt befästa vår kärlek. Men det ville inte min kropp. Så min själ skreeeek på kroppen, men kroppen kunde inte bry sig mindre. I fem år kämpade vi - i det tysta och i det öppna. Ja vi var så öppna att det till slut kändes som om vi lika väl hade kunnat älska på stortorget inför publik. Och många smällar åkte vi på. Välmenande, dumskallesmällar som inte var ett dugg riktade för att såra oss. Men som sårade. Men vi såg inget alternativ till öppenheten. Eller rättare sagt; alternativet var sämre. Och vi behandlades för "infertilitet". Vi genomgick mängder av "fertilitetsbehandlingar" men inte fan hjälpte det. Massor av piller och lågdosbehandlingar och insemineringar och slutligen IVF och hoppet blev svagare och själen blev tystare...

Så flyttade HAN hem till oss för att lysa upp vårt mörker. HAN som det inte gick att flytta fokus från. Han som var överallt hela tiden. Världens underbaraste skitjobbiga hund. Vår bullterrier. Vår bulle. Platon. Och han lyste och lyste i vårt liv. Och lindrade till och med lite grann längtansvärken i hjärtat.*

Men inte helt. Och vi fortsatte att kämpa. Men tillslut gav jag upp. När jag insåg att det här blir inte av. När jag kände att; jag vill inte mer. Jag HATAR IVF, allt vad de där hormonerna gör med mig och allt vad de förstör av själslig frid och harmoni. Alla demoner de fyller mig med. Som för mig bort från allt som är viktigt. Bort från S. Allt vad barnlösheten gör med mig som person. Stympar mig. Förtråkigar mig. Gör mig till en socialt inkompetent person. En missunsamm, känslig och depressiv, asocial idiot. Som gör mig till en som blänger på de stackars flirtande barnen i mataffären. Som gör mig till en som snäser av välmenande bekanta när de kommer näranäranäranäääära. Med sina käcka frågor. Och kommentarer. Och när till och med arbetskamraterna började undvika konfrontationer i vardagen med rädsla för att få sig en känga. Då sa jag till S; "jag vill inte mer. Jag vill sluta här. För många år av för mycket negativa känslor. Nu vill jag något positivt. Jag vill bli mamma men inte gravid till vilket pris som helst."

Men vi hade ju en gång kvar av våra landstingsfinansierade IVF-försök. En gång kvar. Och S ville absolut. Han kunde inte gå vidare till ett annat val utan att först ha avslutat IVF-resan ordentligt. Så vi pratade och pratade och pratade. Och jag sa tillslut "Ja. Vi gör vårt sista försök. Sedan aldrigaldrigaldrig mer. Vi blir föräldrar till ett barn som vuxit i någon annans mage istället. Efter detta sista misslyckandet." Så det var så det kändes. "Vi går igenom det här sista misslyckandet också, för att ha gjort färdigt. Sedan kan vi äntligen fokusera på att bli föräldrar på riktigt. Och då skall det inte kännas som om vi genomgår en cellgiftsbehandling istället för att göra barn."

Men så blev det ju inte. Det blev istället ett plus. Ett tydligt fint, stort plus på testet som vi för tredje gången fått med oss från IVF-kliniken. Och världen stannade. Och jag sa inte så som jag drömt om i tolv år. Jag kröp aldrig ner till S i sängen, tidigt på morgonen med ett ljuvt leende. Jag viskade aldrig i hans öra "du skall bli pappa". Nej. Det blev inte så. Jag vrålade istället på ett mycket ilsket vis till S där han satt i andra rummet medan jag gjorde det där rutintestet som vi båda visste skulle visa negativt; "S!!!!!!!!!!!!!!! Vi skall för fan ha barn!" Ja, inte en gång. Utan ÅTTA gånger SKREK jag de mycket oromantiska orden "vi skall för fan ha barn".

Och efter en psykiskt sett fantastisk graviditet och en fysiskt sett ganska jobbig graviditet föddes hon. HON som vi väntat på. Vårt barn. Rätt barn. Alma Helvy Linnéa. 49 cm lång. Eller kort. och 3080 g tung. Eller lätt. Och världens vackraste. Förstås. Och trots att så många år har gått och trots all smärta och alla tårar och all förtvivlan och trots att jag faktiskt var på väg att ge upp, så står allt så klart och tydligt. Det här var vår väg till vårt barn. Den var lång, den var svår men den var vår. Och det var värt varenda sekund. Det är just exakt detta barn vi väntat på! Hon är vår efterlängtade dotter – och hon såg ut precis som jag föreställt mig. Med världens klokaste, vackra, bruna ögon.

Den här bloggen kommer att handla om mitt liv. Mitt liv med Alma. Mitt liv med S. Mitt liv i livet. Om allt. Stort och smått. Kanske. Vad vet jag egentligen? Jag har aldrig bloggat förr. Men nu är jag igång och vi får se vad som händer. Välkommen!

* Platon, som p.g.a. en väldigt läskig och obotlig sjukdom inte fick bli mer än 2,5 år, har en alldeles egen hemsida där man kan läsa om vårt liv tillsammans. Om hans härlighet och besvärlighet. Och lite om saknad.
http://platon.bulle.nu

På skakiga ben...

...eller skall jag säga "på skakiga fingrar" kanske? Nåväl. Jag har alltså börjat blogga nu. Och det är märkligt, men frågan jag hela tiden har i bakhuvudet är; kommer jag verkligen att fullfölja detta? Men varför måste jag svara på det? Jag testar lite och ser vad som händer... Inga löften. Inga livsavgörande beslut. Bara lite stilla knapprande på tangentbordet så får vi se vart vi tar vägen.

Samtidigt. Det är ju så MYCKET som jag skulle vilja skriva om som redan har hänt. Är det ok? Jo, det borde det väl vara. Hur presenterar man sig när man ändå levt i drygt 32 år och en tredjedel av livet har bestått av en stark längtan till mammaland. Och nu när jag väl skriver, har jag redan kommit fram. Hur mycket kraft skall jag då lägga på att skriva om det som varit?

Och om en stor del av mitt liv innefattar kärleken till en hundras i allmänhet och en liten Platon i synnerhet. Och när jag nu väl skriver, finns inte den hunden längre här. Hur mycket kraft skall jag då lägga på att skriva om honom?

Samtidigt. Barnlösheten är en del av mig. Trots lilla Alma. Det är ju TACK VARE barnlösheten och alla år av förtvivlan som vi fick just henne! Och Platon är en del av mig. Jag är i själ och hjärta en bullterrierägare. Även om han inte längre finns här rent fysiskt.

Jag får nog grunna lite till på det här. Hur skall jag egentligen lägga upp min alldeles egna blogg?