Jag - en alldeles särdeles, sjusatan till hybrisunge!

Satte mig vid datorn och tänkte. Nej, det där var LJUG! Satte mig vid datorn och glodde. Ja. Mer så. Men så sa hjärnan ändå till mig att nu när din man ändå sitter och är så där jäsikens trökig vid det där lånta xbox-maskineriet så kan ju du passa på att skriva något riktigt klurigt i bloggen. Någonting sådär välformulerat och huvudet-på-spiken och gärna både underfundigt och "edgy" så att alla som surfar förbi liksom rycker till och tänker "MEN!!! VIIIILKEN SMAAAART MÄNNISKA!!! OCH ROOOLIG!!! HON ÄR SÄKERT ASA-SKETA-SNYGG OCKSÅ!!! HIT KOMMER JAG ATT KOMMA TILLBAKA IGENOCHIGENOCHIGEN" så att just den här bloggen plötsligt och samtidigt väldigtväldigt INTENSIIIIVT hamnar ETTA på bloggtoppen och det vill du ju verkligenverkligenVERKLIGEN eftersom väldigt mycket av det vi gör egentligen är att TÄÄÄVLA även om vi aldrig erkänner att det är just "tävlar" vi gör, nejnejneeej vi anstränger oss istället sådär väldans förbenat att verka alldeles för trevliga, mogna och fast förankrade i till exempel den skånska myllan för att vara sådana som tävlar, just därför att det inte alls är fiiint och braaa och starkt att tävla i annat än sport, alldeles speciellt pinsamt är det att tävla om sådana där saker som PERSONLIG BEKRÄFTELSE, för vem orkar egentligen bekräfta någon som bara ber om det hela tiden, det vet ju alla att det är skiiitjobbigt med folk som kräver bekräftelse av en i tid och otid och det VET ju alla, även vi som tävlar, så just därför försöker vi intensivt MÖRKA att vi tävlar om exempelvis att bli utnämd till den bästa egobloggaren inom kategorin "persooonligt" men VILKEN person med normalt- till jättestort ego vill egentligen INTE hamna etta där när man ändå gör sig besväret och lämnar ut lite dittochdatt om sig själv och sina tankar, ja då vill man ju förstås få veta hur extremt fantastiskt och unikt just ens eget dittochdatt är och kanske tillochmed bli omnämnd i något medialt sammanhang och bli erbjuden en massa fina krönikörsuppdrag i massa fina tidningar bara för att man just är så fantastiskt intelligent underfundigt huvudet-på-spiken-rolig och har så sunda åsikter om saker och ting och sedan får man pengar och blir rik på att bara skriva lite dittochdatt och TÄNK om man var en sådan där trivsam söndagskolumnist som andra ääälskar att läsa högt för sina familjemedlemmar vid söndagsfrukosten - DET skulle väl vara treeevligt och så nära den ultimata bekräftelsevinsten som man bara kan få! Så om du skulle blogga lite nudå. Hybrisunge! sa hjärnan.
Och en sådan hjärna vill man ju knappast umgås med så nu går jag och tar en dusch och lägger mig och läser istället. Jag fick visst med en bok med senaste Mama , närmare bestämt Hemma hos Martina av Martina Haag. Martina Haag - en alldeles särdeles sjusatan till bekräftad kolumnist! Åååh, tänk den som var Martina. Hon skall visst bli film också. Lyllost.

The List.

Det ter sig som om nedanstående lista är den senaste heta bloggtrenden, vilket förmodligen innebär att den har cirkulerat i sisådär tre och ett halvt år. Så jag hänger på. Förmodligen sidådär tre och ett halvt år för sent. Men svaren är pinfärska. När detta skrivs är svaren ännu inte satta på pränt. Men så mycket kan jag säga att om jag känner mig själv rätt så kommer de att bli på tok för långa. Mycket längre än vad som kan anses som brukligt. Och dessutom finns det med största säkerhet flera saker med listans utformning som stör mig. Så då kommer jag säkert att lägga mig i den också. Så'nt är det. Håll tillgodo.

Tio första
Första bästa kompis: Emma solsyster.
Första bil: Rent formellt den jag/vi har nu. En Saab 93 -99. Men rent känslomässigt adopterade jag S:s VW Golf -77, "Silverpilen" kallad, i samband med ihopaflytten 1993. Då blev hans saker också mina saker. Vilket vi tvistade en del om. Nu får jag lista vidare.
Första kärlek: Min Per. Då två år gammal och blivande granne och vän. Idag trettiotvå år gammal och nästan granne och vän.
Första husdjur: Två små undulater. Felix & Cloetta. Som dog. Felix dog av krossat hjärta - Cloetta var en riktig djävul i förklädnad, och Cloetta dog märkligt nog när min far "glömde" ta ut buren på förstubron vid ommålningen av köksluckor. Det var visst någonting med lösningsmedel och små undulatlungor. Därefter hade jag för en kort period en tragisk dvärgkanin vid namn FannyBunny som jag fick lämna tillbaka efter en fejkad allergireaktion. Fanny-B. kunde inte sluta kissa i mitt knä och när hon sedan blev våldtagen av Malin A:s vädurskanin blev det mer än jag klarade av.
Första semester: På egen hand utan familjen var en fantastisk Prag-resa tillsammans med S 1994. Sedan dess är Prag "vår" stad och jag återvänder med glädje igen och igen och igen...
Första jobb: Nygårds trädgårdsodling i Halmstad. Ända tills jag fick förstå att JAG inte tillhörde den lyckligt lottade skara som fick 40:- SVART/timmen för att plocka gurkor. JAG tillhörde den olyckligt lottade skara som tjänade 23:10:- VITT/timmen för att riva ner sticksiga gurkstänglar i 50 grader varma växthus. Och det gick ju inte an. Så jag slutade. Med omedelbar verkan. Och lärde mig vikten av att anställningskontrakt upprättas FÖRE arbetsinsatsens utförande. Så att säga.
Första köpta skiva: Taco's Puttin' on the Ritz. En FANTASTISK skiva som jag självsvådligt inhandlade på GeKå:s i Ullared.
Första riktiga kärlek: Pigge
Första piercing: Öronen
Första konsert: Imperiet med Fläskkvartetten som förband, Halmstad ishall 1987


Nio sista
Här opponerar sig fröken Pet-noga och hävdar att rubriken Nio senaste passar betydligt bättre. Jag har inglaunda planer på att inom en snar framtid avsluta mitt leverne. Så därför:

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: Vitt vin i lördags kväll hos föräldrarna
Senaste bilfärd: Hemresan från Halmstad igår förmiddag
Senaste filmen du såg: Den modiga lilla brödrosten. Tragiskt nog.
Senast ringda telefonsamtal: Kompisen Malin
Senaste bubbelbadet: I föräldrarnas badkar i lördags tillsammans med Almaunder. Roligt som attan!
Senast spelade cd-skivan: Crosby Stills Nash & Young. Dejà vu. Senaste spelade LP-skivan blir Marilla's grammofonteater - Lek Lyssna LP - BOBO och hans vänner lajban, Scooby Doo, Kasper och Lill-Lollo på spännande äventyr. Åh, som jag mindes och skrattade!
Senaste kyssen: Igår kväll.
Senaste gången du grät: Igår. Missnöje över högst halvhjärtat morsdagsfirande. Jäpp. Här hymlas inte. Jag grät och S lovade bot och bättring. Ingen diamantring dock. Skit också!
Senaste måltiden: God men svindyr sushi igår kväll.

Åtta har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar? Njet
Blivit arresterad? Njaej... Jag fick väl följa med på ett hörn efter visst kalasande på läkarsprit. Men blev endast omnämd som "kompisen" i den rapport som sedemera landade på min faders skrivbord på Halmstads socialförvaltning. För länge sedan. Förstås. Hur skulle det sett ut med en läkarspritsdrickande Almamamma?! Huvvaligen.
Blivit kär vid första ögonkastet? Jajjamän.
Varit på tv? Ja faktiskt! I den gamla klassikern "Videograttis" med Ulf Larsson som programledare. Men bara i stillbild. Vilket jag grämde mig något över. Förstås.
Fått ditt hjärta krossat? Det är väl klart!
Sagt att du älskar någon utan att mena det? Nej. Jag tror inte det iallafall.
Haft ett one night stand? Nej. Nix. Njet.
Busringt till nån? Ja. Jäpp. Da.


Sju saker du har på dig
1. Jeans, blå strech
2. Militärbälte, brunt
3. Trosor, svarta
4. Amnings-BH, vit. JA! JAG ÄR EN OMATCHAD SMÅBARNSMAMMA!!!
5. Svart bastopp från HM
6. -
7. -

Sex saker du gjort idag
1. Pussat på Alma
2. Ammat
3. Klätt mig
4. Bytt och klätt på Alma
5. Pratat i telefon
6. Bloggat

Fem favoritsaker (Ingen speciell ordning)
1. Fiolen
2. LP- och CD-skivorna
3. Mina foton
4. Datorn
5. Leandervaggan

Fyra personer du kan berätta allt för (ingen speciell ordning)
1. S
2. Emma
3. Anna
4. Elin

Tre val
Svart eller vit? Svart
Sommar eller vinter? Både ock!
Choklad eller chips? Ja tack.

Två saker att göra innan du dör
1. Se Alma växa upp
2. Bli flerbarnsmor

En sak du ångrar
Och här strömmar tonerna av Anita Lindbloms mörka stämma ut ur datorn... "Neeeeeeeej, ååååter neeeeeej. Jaaaaaag ångrar ingenting aaaaaalls..."
Hä. Inget. Om jag gjort någonting märkbart annorlunda hade jag inte varit där jag är idag. Och jag gillar var jag är idag.

Klart slut.

Deettelaiatteä!?

Ha. Nu harän alltså våarit i Maschta'! Forna Skåarabôrgs län. Västergöttlan'. Skaraschlätta! Veänerns peärla. Och där pratar'en kônstitt, vell ja låva. Gôôr-kônstitt! Helt schuuukt.

Dialektexempel 1 - ett icke autentiskt sådant;
A: I môrrn ädä tissda.
B: Hä.
A: Ho!
B: Skôjja du, ällä?
A: Hä. Deiettelaiatteä tissda?!
B: Hä.
A: Ho. 'Ä fint'ä! Blir pänga.
B: Äh! Kôss mäj i räva!
A: Hä.


Dialektexempel 2. Autentiskt;
Fadern: Sa ia än grogg ällä?
Sonen: Ha.
Svärdottern: Ja tack.
Fadern: Saiaisiällä?
Sonen: Ha
Svärdottern: Ja tack.

Jag ÄLSKAR Mariestad. 'Ä fint'ä!

Svärmor, Almafarmor och lite vän

Nu är vi åter i hemmets trygga vrår. Vi har varit i Mariestad, Västergötland över Kristi flygare hos Almas farmor och farfar, tillika S:s föräldrar och mina svärföräldrar. Vi har känt varandra länge nu, jag och svärföräldrarna. I fjorton år i år. Jag och S har alltså hängt ihop sedan året vi båda skulle fylla nitton. Vi träffades i hans förtält på Hultsfredsfestivalen vid 17-tiden den sjätte augusti 1992 och det var kärlek vid första ögonkastet. S åt kycklingsallad ur en återanvänd, ljusgul GB Big pack-låda med en liten klen plastgaffel och drack grogg väldigt fort eftersom hans plastglas hade spruckit. Han var brun som en pepparkaka och det halvlånga bruna håret med självfall var solblekt. Och ögonen… De brunabrunabruuuna rådjursögonen. Brunbrunnar…

Har du gått vilse, eller? Var hans första ord till mig. Men det hade jag ju förstås inte. Jag har aldrig hamnat mer rätt i hela mitt liv. Jag hittade hem då. Jag visste det inte då, men just där, just då hittade jag hem. Oj, där sitter ju en så’n dääär… En så’n där snygg. Precis en så’n som jag vill ha minns jag att jag tänkte. Faktiskt. Ingen efterkonstruktion. Och som genom ett under visade det sig att jag var en så’n som han ville ha. Så vi höll fast vid varandra. Hårt. Trots närmare trettio mil emellan våra hemorter. Trots att ingen annan kanske egentligen trodde att vår kärlek skulle hålla i sig. Vi var ju så unga. Och så det där med avståndet. Men inte tänkte vi så! Vi visste bara att vi hittat någonting som kändes bra, starkt och självklart. Trots alla våra olikheter, eller kanske tack vare alla våra olikheter.

Men för att så mycket som möjligt öka på våra chanser så valde vi att flytta ihop efter ett år av pendling och för mig var det aldrig någon tvekan. Mariestad fick det bli. Halmstad har aldrig varit min stad. Så jag flyttade alltså från föräldrahemmet norr om Halmstad till Mariestad och plötsligt var mina föräldrar väldigt långt borta och S:s föräldrar väldigt väääldigt nära. Ja, lite för nära om sanningen skall fram… S är ju lillebror. Kallas ju också Lillen av sin mamma. Trots sina 195 cm över havet. Så han var liksom lite grann tingad. Tingad av en mamma som var väldigt mån om att hennes sistfödde sötson skulle få bli lycklig. Och hitta en bra tjej. Vad nu det är. Och jag är ju inte direkt en väggblomma. Mitt problem har aldrig varit att jag har en tendens att försvinna i mängden. Timid är inget epitet som man har för vana att sätta på mig. Och nu har jag nog blivit betydligt mer kompromissvillig och diplomatisk med åldern, men i den där nu-skall-jag-bli-vuxen-och-bygga-bo-eran var jag nog inte helt smidig alla gånger. Så där och då, långt från mina egna barndomskvarter hade jag helt enkelt ett väldigt behov av att pinka revir. Att skapa mig något eget. Rätt och slätt. Och den som då och då och som av en händelse blev lite pinkad på, var väl svärmor. Antar jag. Men vad skulle hon där och göra?!!

Telefonsamtal anno hösten 1993, inför S:s släktings 50-årsfest;
Svärmor: Hej. Har Lillen några strukna skjortor eller?
Jag: ?!!! ?!!! ?!!! JA. HUR SÅ?!!
Svärmor: Nä, jag tänkte att annars kunde jag komma bort och struka (jo man uttalar det så på västgötska) nå’ra.
Jag: Nu är det så att S stryker sina skjortor själv. Hur har ni det själva då? Har svärfar några skjortor som behöver strykas? I så’nt fall kan jag komma bort och göra det.
Ridå.

Som sagt. Revirpinkande.

Och detta höll väl på i några år och ibland var väl inte relationen mig och svärmor emellan sådär fantastisk varm, nära och förtrolig. Om sanningen skall fram. Men så har åren gått. Vi har blivit äldre. Och vi har vant oss vid varandra. Och lärt känna varandra. Och varit lite ledsna ihop och lite glada ihop och lite arga ihop och lite snälla ihop och kanske inte bara pratat med varandra utan också lyssnat lite på varandra. Och vi har väl förstått att även om vi inte alltid tycker lika, eller förstår varandra så delar vi ändå en väldigt viktig sak. Kärleken till S. Och sedan har väl relationen inte heller mått dåligt av ett visst geografiskt avstånd. Nu bor ju vi i Malmö sedan tio år tillbaka. Så nu funkar det fint.

Och sedan Alma kom kan vi till och med längta efter varandra. Och de senaste gångerna som vi har skiljts åt efter några dagars samvaro har jag inte ens känt mig irriterad. Bara nöjd. Och faktiskt ganska varm inombords. För vi har ju fått ytterligare en sak att dela. Kärleken till Alma. Och genom Almaunders blotta existens får jag lära känna en ny person. Almafarmor. Och Almafarmor får lära känna en ny person i mig. Almamamman. Och när vi bestämmer oss för att vara snälla mot varandra, jag och svärmor. När vi börjar bli nyfikna på varandra. Då märker vi plötsligt att där finns så väldigt mycket att upptäcka.

En sådan sak som man kan upptäcka är till exempel att en helt vanlig svärmor också är en före detta brunbränd, slank och förälskad tjugoåring med brunbrunnar till ögon som generat, på vännernas uppmaning deltar i tävlingen om titeln som sommarens Miss Capri. Tidigt sextiotal. Dansbana. Sommarkväll. Plötsligt är jag där. Plötsligt ser jag henne. Hon ler mot mig, lite generat. Men ändå stolt. Hon vet att hon är fin. Och kär.

Svindlande.

Bloggpaus

Vi är på resande fot, jag och lilla familjen. Återkommer snarast möjligt, som man säger när man vill låta såväl formell som viktig. Eller skitnödig.
Ses så snart jag är hemma igen!

Förresten! Måste bara säga hur asa-sketa-glaaaaad jag blir över alla era kommentarer! Tacktacktacktaaaaaack för all respons, go'ago'a människor - kända som okända. Och ett extra tack till Isidor för den fina retuschen av tungbilden ;-) Men jag behåller nog originalet, det är alltid bäst att återge verkligheten så sant som möjligt.

/Säger en skitnödig verklighetsvrängande extremsubjektiv Saring.

Från tebjudning till coctailparty

Söt som socker är hon. Om ni frågar Almamamman, alltså. Det vill säga mig. Däremot är det inte lika sött med en Almapappa som räcker ut tungan i bakgrunden. Det kallas för sabotage. Ett tydligt och klart fotografsabotage. Bara för att vi var liiite sena. Och för att vi verkligen inte hade tid med någon fotografering när vi hade väntat sååå länge på att vissa skulle bli färdiggjorda. Snyggjorda. Kalassnygga. Så då räckte vi ut tungan i protest. Nej just det. Inte vi. HAN räckte ut tungan i protest. Och det såg jag inte förrän nu.

Att räcka ut tungan är barnsligt!!!

Alma håller förresten på att få små vassa tänder i underkäken. Snart syns de små risgrynen. Tänk att en sådan enkel sak som tandsprickning kan skapa gladbubblor i mammamagen!

Och det händer spännande saker med hennes känsloregister... Idag grät hon när hon inte fick leka med min mobiltelefon. Hon fick inte som hon ville och sa ifrån - min glädje vet inga gränser! Och hon skrattar numera högt när jag busar och nafsar henne i nacken. Tebjudningen börjar sakta men säkert ändra karaktär. Minsann om det inte börjar bli lite mer coctailparty över vår samvaro... Jo... Jag tror faktiskt det! Hon verkar ha både humör och humor, tjejen.

När pappa låtsades svälja en av fiskarna i IKEA-mobilen var glädjen i det närmaste total. Bara en sån sak.

Bloggkarta

Försöker få min blogg på kartan. Får se om det lyckas...

Tvättdag, sorgedag

Tröttröttröttröttrött... Sååå trött... Och tung, tårvåt ledsnad mitt i livsgladnaden.

Jag tvättar idag nämligen och detta är numera förenat med små stickande sorgestänk i hjärtat. Sedan den tionde februari i år är tvättdag likamed sorgedag. De är ju överallt... Överallt är de, som för att säga Glöm mig inte. Du glömmer mig väl inte. Va? Du... De småsmå vackert vita håren. Håren som suttit på en älskad vän. Min vän. Platon. Världens finaste vitgris. En kille som visste att ta plats. Så självklar i världen. Så här. Och nu inte mer. Aldrig mer.

Det har redan gått mer än tre månader sedan han försvann. Hur blev det så? Han låg i mitt knä. Jag såg honom resa. Plötsligt var han inte längre rosa. Mulen blev blek och själen for bort. Bortbortbort och kvar blev jag. Och håren. Och fläckarna. Och saknaden.

Han kom till oss för att lindra vår längtan. Han dundrade in i våra liv som en liten snabbfotat krokodil. På så otroligt många vis fullkomligt hopplös. Som någon så träffande beskrev sin egen bulle; Ett hjärta av guld och en hjärna av betong. Och noll koll på var han själv började och slutade. Som jag i en för stor VOLVO. Ingen aning. Och jag saknar honom så. Han fattas mig. Inte en hund. En individ.

Hur kan man inte sakna en Platon? Hur kan man inte sakna en Platon som först välter ena glaset med nosen Öööh?!! och i direkt anslutning till detta även det andra glaset, men med svansen. Öööh?!! Hur kan man inte sakna en vän som kräver att få sitta i knäet fast att han i sanningens namn är alldelesalldeles för stor? Jag känner buffarna Hörrö! Hörrö! Hörrrrrrrö!!! Lyft uuupp mig. Där du är vill jag vara. Öh!! Hur kan man inte sakna en person som man tror kommer för att kela Åååh, vad han ääälskar mig!!! men i själva verket bara vill torka av matnosen på sängkläderna? Du kom allt på något smart när du körde in nosen mellan madrassen och sängbotten... Framochtillbakaframochtillbaka drog du nosen. Skitgrisen min... Hur kan man inte sakna en vän som trycker in mulen i maggropen och andas lååångsamt som för att säga Ingen i världen luktar bättre än du. Ingen i världen ÄR bättre än du. Hur kan man inte sakna Platon? Jag kan inte inte sakna.

Aldrigaldrig kan jag ångra vårt beslut. För en sådan sjukdom finns inget annat val. Men det var inte så här det skulle bli. Det var inte utan dig jag skulle gå.

Tvättdag. Sorgedag. Gråtdag.

Nu kallar tvätten. Dags att plocka ut små vita, vackra hår ur torktumlarfiltret.

Att sakna Platon.

Ingen mule att mota bort vid soffbordets läckerheter
Ingen mule som tålmodigt väntar under skärbrädan i köket
Ingen mule som bränner sig på de tända värmeljusen och förvånat låter ”hmpff”
…för hundrade gången
…lukten av brända morrhår
Ingen mule som borrar sig in i min mage och snusar
…länge
Ingen mule som ligger nertryckt i galonen på biabädden och andas häftigt, accentuerat
…”men snälla vännen! Lyft på nosen så får du luft!”
Ingen mule som irriterat moffar åt söndagsmorgonens kyrkklockor
…är det för oss de ringer?
Ingen mule att snusa i mungiporna
…din ljuvliga doft av sötsalta havrefras
Ingen mule

Att kunna dra ut en kökslåda utan att först, med vänsterfoten behöva fösa undan en förväntansfull men ändå så fascinerat avslappnad och oformlig trettiokilosklump
…precis som de flesta andra

Att kunna ställa fram eftermiddagsfikat på soffbordet och sedan lämna rummet
…precis som de flesta andra

Att kunna ha sovrumsdörren öppen utan att behöva sitta som på nålar med ett ”neeej!” eller ”gå neeer därifrån, Platon!” i beredskap
…precis som de flesta andra

Att kunna tappa en mössa eller en vante eller en napp på golvet utan brådska att plocka upp den
…precis som de flesta andra

Att kunna lägga lilla babyn på en filt på golvet utan ett ”Neeej, Platon! Så, nu är det bra! Nu är hon ren och fin” i beredskap
…precis som de flesta andra

Plötsligt. Från en minut till en annan.
Har vi det precis som de flesta andra.
Och ingenting kunde vara svårare.

Storlek och smålek

Idag hände något revolutionerande. En milstolpe är nådd. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig.

Jag provade jeans. Jo, i och för sig är detta i sig revolutionerande, men den verkliga orsaken till min eufori är denna;

Jag har nu lägre siffra i midjan än i benen. Ni fattar. Vilken grej, va.

Annars får jag lätt känslan av att vara den hopplösa kusinen från landet när jag entrar dessa moderna butikslokaler. Lokaler som för övrigt helt totalt saknar barnvagnsanpassning, eftersom det över huvud taget inte är tänkt att mammalevande 30+are skall handla där. Eftersom vi varken har pengar eller figur som passar i sammanhanget. Dessa småsmå übertrendiga butiker är befolkade av småsmå übertrendiga expediter som just slutat gymnasiet och växlar mellan att jobba i butik och att vara vj:s på MTV. Tror jag iallafall.

Och nej, JAG ÄR IIIIIINTE BITTER!!!!!!!!!!! Men det har hänt att jag på allvar fått för mig att de i den här typen av butiker installerat en våg under entrémattan tillsammans med ett tillhörande larmsystem som går igång så fort någon över femtio kilo entrar lokalen; OUIIIIIOUIIIIIOUIIII!!! VARNING VARNING, TJOCKIS I BUTIKEN, TJOCKIS I BUTIKEN!!!! Denna fantasi har alltså många gånger hållit mig ifrån att besöka ställena. Vem vill riskera att bli utsatt för ett sådant mottagande? Men idag var jag modig. Jag kände mig ganska fräääsch, så jag tänkte - vinna eller försvinna! Nu gäller det!

Så jag gick helt sonika in i en sån däringa modern jeanshandel. Det första jag gjorde var att gå fram till en liten pojke med typ storlek W22L32 och fråga "Eh, jag skulle vilja prova jeans. ???". No shit, Sherlock! Detta ÄR en jeansaffär. "Ett par såna där" säger jag och pekar på ett par i skylten. Pojken tittar lite undrande och frågar "Aha. Menar du Nudie?" "Eh, nä. De dääär. Jag vet inte vad de heter för jag kan inte se vad det står på etiketten. ???" Pojken tittar något lite mer undrande och säger "Aha. Du menar Denimbird." Tystnad. "Jaha." svarar jag.

När detta mysterium väl är uppklarat kommer vi till nästa problem. Storleken. Eller jag skall väl säga småleken istället. Det visar sig nämligen att dessa jeans endast görs i smålekar. Smålekar upp till W31. VAD FAN?!! Ursäkta språket, men detta gör mig förbannad! W31 hade jag i sexan senast!!! Typ. Jag är 176 cm över havet och min kropp är i sina vackraste stunder ganska lik en dalkullas. I sina vackraste stunder inte alls någon tjock dalkulla, utan en fin och välsvarvad och möjligen också en något halvsladdrig men glad dalkulla.

Alltså ingen fånig W31 här minsann!!! Jag var väldigt nära att plötsligt låtsas att jag var en temperamentsfull italienska, häftigt slå ut med händerna och på bruten svenska skriiiika "W31?!! W31?!! JAG SKRATTAR PÅ DIN W31!!!" Och därefter med dunder och brak lämna lokalen. Men det gjorde jag inte. Istället sa jag "Aha."

Så det blev för pojken till att börja leta. Leta efter ett par jeans till mammakullan med lite bredare rumpmått än medelkunden i butiken, samt med inte sådär vidarevärst jättemodern smak. "Eh, jag gillar inte såna där smala" sa jag. Jag noterade hur pojken sneglade på mina fem år gamla Lee-jeans med lite boot-cut och han ansträngde sig på ett gentilt sätt att inte samtidigt höja på ögonbrynen. "Då kanske ett par Levi´s skulle passa" sa han och tog fram ett par fula töntjeans med dragkedja. Men det gjorde de ju inte. Varken fysiskt eller mentalt.

Efter vad som i pojkens värld förmodligen kändes som en halv evighet stod så jag slutligen med ett par väldigt vanliga Lee på kroppen. Helt ocoola och fantastiskt vanliga Lee. Och de var visserligen aningensaningens för trånga, men storleken över var för stor och pojken tyckte att de satt heeelt rätt. Och jag kände mig sååå lycklig! Dels var jag lycklig därför att milstolpen var nådd utan att jag faktiskt var beredd på det; W33L34 stod det fantastiskt nog på den tydliga etiketten! Och dels var jag lycklig därför att det faktum att jag ändå tyckte att de var litelite för trånga gjorde att jag hade ett gott skäl att inte köpa dem och därmed slapp jag hamna i onåd hos min älskade make. För det är faktiskt så. Att även om det nu visat sig att jag har figuren så har jag INTE ekonomin. Så är det. Och jeansen var i sanningens namn inte heller speciellt snygga. Men jag kände mig snygg. Inte i jeansen, men i storleken.

Storleken som för mig var en smålek!

Men en sak kan jag tänka. Det kan inte vara roligt att jobba som lågavlönat butiksbiträde och ägna en halv evighet åt att med bibehållet mod försöka hitta ett par jeans åt en omodern och kräsen 30+are som slutligen lämnar butikslokalen med ett självbelåtet leende på läpparna utan att ha handlat så mycket som en benvärmare.

Hehe. Jag skrattar på dig, lilla biträde! Hehe.

En heeelt ny tiiid

Jag har en liten inbyggd radio i huvudet. Inte sällan väcker den mig på morgnarna med hög musik. Jo, det är faktiskt alldeles sant. Ofta är det i lite mer up-tempo-perioder, exempelvis då det är mycket på jobbet. Då kan jag vakna av tonerna till en helt hysterisk "Åh-åh-åh-Daaagny! Kom hit och spill!" och detta kan pågå i en hel vecka om det vill sig illa. Det slutar liksom inte vid själva uppvaknandet utan pågår mer eller mindre alla tysta stunder på dagen."Åh-åh-åh-Daaagny! Kom hit och spill! BarabarabaraBAM! Åh-åh-åh-Daaagny! Fem droppar TILL! BarabarabaraBAM!"

Den värsta hjärnterror jag upplevt var den så kallade Aladdin-perioden. Ni vet, Disney's tecknade film Aladdin. Med svenska röster av bl.a. Peter Jöback och Sofia Källgren. Jag gillar inte dem. Alls. Titelmelodin En helt ny värld är mycket dramatiskt och kan inte beskrivas bättre än crescendo-porr. i låtens klimax sjunger de snriklande om vartannat, om varandra, för varandra, Peter och Sofia. Högre och högre och HÖÖÖÖÖGRE sjunger de och det känns åtminstone som om de sjunger fortare också. Hela låten framförs, i mitt menande, på ett fullkomligt sinnessjukt vis. Galet. Hela låten är galen. Och detta väcktes jag alltså av. Inifrån min hjärna. Varje morgon i en hel veckas tid. Jag höll på att förlora förståndet på kuppen. Det lilla jag nu har. Tänk att vakna till Sofia Källgren allraallra mesta sopranskrik rätt i skallen och så Pretto-Peter på det. Nej.

Den tredje klassikern som jag brukar vakna till i dessa lite mer livade perioder är Monica Zetterlunds fullkomligt hysteriska låt Kärlek och pepparrot, vilken går i marschtakt. Förstås. Hon skriker den här låten. Och missförstå mig inte, jag älskar Monica Z! Hon är utan tvekan en av mina husgudar och låten är skitrolig. Men kanske inte att vakna till. "KRABAT kallar jag en sån som gör som du gjort med mej, ett skurkaktigt BOVKANALJERIIII! DRASUT skall du heta, jag har SETT genom dig din knöl och HELA ditt rackarns KAVALERIII!!! Sju FY för den FULE, dina HALA krumbukter slog dunster i mina ögonvråååår. PLAKIAT oförmögen att stå PALL för din falskhet när du SPRALLADE TILL i en BERSÅÅÅÅ!!!" I rest my case.

Det värsta med de här incidenterna är att de verkligen har effekt på mig. Jag vaknar med ett maniskt ryck och fullkomligt störtar upp ur sängen och allt, allt går därefter i hundranittio. Och så håller det på, med låtslingan alltjämt hysteriskt skrikande i hjärnan fram till eftermiddagen någon gång då jag tappar allt och drösar ihop i en liten hög. Åtminstone bildligt talat.

Men imorse hände något märkligt.

Jag vaknade till Susanne Alvengrens svenska version av den gräsliga gamla balladen Sometimes when we touch. Som i Susannes version heter Naar vi roår varann. Ja, hon sjunger ju alltså på Gotländska, för er som inte minns.

Men en dålig ballad från åttiotalet?!!

Vad skall det här betyda?

Solsyster

Igår kom jag och Alma hem från systerbesök i Småland. Det var en underbar liten resa och nu känns hjärtat alldeles bylsigt och varmt. Solsysters barn är lite grann mina också och mitt barn är lite grann hennes. Det är så det känns. Vi är liksom med i varandras varande och det känns obeskrivligt lyxigt. När något är besvärligt så är man inte ensam i den känslan. Den är helt delad. Och när något är härligt kan man dela det också.

Emma och Alma skall få lov att ha full tillgång till varandra. Det är mitt mål. Alma skall få lov att ha alldeles egna relationer med de människor som finns i hennes liv. Och i de relationerna är det inte jag som dikterar reglerna. Det får de hjälpas åt med. Det är deras ansvar. Liksom det är mitt ansvar att jag är den stabila solmoster som jag vill vara för Emmas barn. Och mitt ansvar att jag är den jag vill vara för alla som jag vill vara någon för. Men för att vi skall kunna ta vårt ansvar krävs att vi ger varandra utrymme. Utrymme att utveckla något alldeles eget. Och för att få utrymme krävs tillit. Och den tilliten finns där idag. Mellan mig och storasyster. Fast, fin och självklar är den, tilliten. Ständigt närvarande så att vi kan vara ständigt närvarande.

Men så har det ju inte alltid varit och det vet vi, både jag och solsyster.

Det känns som om jag har fått min syster tillbaka.

sa hon till mig.

Och precis så känns det.

Vi har fått oss tillbaka. Inte bara varandra. I mitt hjärta bor samma starka, dubbla känsla som fanns där under barndomen. Jag vill stolt lägga armen om min solsysters axlar och högt och tydligt deklarera; Min syster tar hand om mig! Hon beskyddar mig och ingenting ont i världen får hända henne - det skall jag se till!

Att beskyddas och beskydda. Att veta att vi är i en hemlighelig allians. Storasyster och lillasyster. I balans. En balansallians.

Min storasyster. Solsyster.

GeKå:s i Ullared

Nu skall jag berätta. GeKå:s är inte en affär. Det är en hel liten stad. En mycket fascinerande sådan med lika fascinerande invånare. Senast jag var där var alltså i sällskap med min då pinfärske make samt mina lika pinfärska svärföräldrar. Och detta var sex år sedan. (Det slog mig just att jag i samma stund som jag valde att skriva ”sex” istället för ”6”, ökade antalet sökträffar på Google med ungefär två miljarder… Hehehe. Så besvikna de skall bli, sexsökarna!) Nåväl. För 6 (sex) år sedan var jag alltså nygift och vi hade inte råd att just då åka på smekmånad till typ Maldiverna, så jag föreslog istället att vi skulle joina svärföräldrarna när de ändå skulle åka till Ullared och shoppa loss. Den nyblivne maken blev förstås eld och lågor och kunde inte snabbt nog komma fram till Ullareds förlovade land. Han hoppade uppochneruppochner i baksätet och frågade gång på gång sådär härligt förväntansfullt ”När är vi framme?!!! Nääääär är vi framme?!!!” Eller, nej. Nu var jag där igen. Lögnen slöt mig i sin famn, som Lisa Ekdal så fint har formulerat det. S maaasade sig snarare till bilen likt en amöba – jo, amöbor masar sig, med en ganska gråvit ansiktston. Och jag körde lite mer av den där förväntansfulla hoppa-upp-och-ner-i-baksätet-och-tjata-varianten. Vi är ett riktigt radarpar jag och S!

Väl i Ullared såg vi den. Kön. (Åh! Kolla där! Ännu fler Google-träffar!) Alltså, de som aldrig varit på GeKå:s i Ullared har heller aldrig sett en kö. Det menar jag. Då skiftade färgen i min älskades ansikte från gråvit till grågrön. Axlarna sjönk ner till knävecken och för en sekund trodde jag att han skulle börja gråta. ”Äsch, det här går fort älskling! Innan du vet ordet av är vi inne!” sa jag med min allra tolerantaste och mest peppande röst. Eller mest irriterande kanske, beroende på vem ni frågar. Men S såg inte alls glad ut över att det skulle gå fort. Det var som om han inte alls ville in på GeKå:s. Konstig filur han är, min man!

Och in kom vi. Och då gick S ut.

”Du hittar mig i bokhandeln.” Ridå.

Så denna gången slapp S följa med. Jag är faktiskt ingen sadist och dessutom så vill jag ju lägga min energi på att leta fynd och inte på att peppa en storköpsfobiker med dödslängtan. Så det glada gäng som mötte upp på GeKå:s i Ullared bestod av mig, min storasyster Emma samt mamma och pappa. Och Alma förstås. Och hon var PÅ. Det är mammas flicka det, vill jag lova. Pigg och glad med ett osvikligt intresse för realisation och folksamlingar – det är min tösabit det! Fast där blev jag lögnomsluten igen. Jag är i själva verket inte alls särskilt bra på realisationer och folksamlingar. Det är visst något med perseptionsförmågan som inte alltid är hundra. Men viljan finns!

När vi kom till Ullared möttes jag av en fullkomligt fantastisk syn. En japansk cowboy som åt hamburgertallrik. Jo, det är säkert!!! En JAPANSK cowboy!!! I femtioårsåldern!!! Med cowboysarhatt, cowboysarboots, nacksläng och en sådan där cowboysarslips bestående av ett snöre som hålls ihop i halsen av en metallörn. Dessutom hade han gjort rörande tappra försök att få till respektingivande cowboysarpollisonger. Men skäggväxten räckte helt enkelt inte riktigt till...

Efter att ha inlett vår Ullaredsvistelse med att förtära lite lunch på samma uteservering som cowboysarjapanen och samtidigt insupit Ullaredsluft samt beundrat utsikten - läs befolkningen, var jag på så pass gott humör att jag kunnat impulsköpa ett radhus och flyttat dit! Men det gjorde jag inte. Istället gick vi in på GeKå:s. Eller först gick vi till Sko-Boo men där var det hemskt och tråkigt så det glömmer vi.

När jag stegade in på GeKå:s drabbades jag av andnöd. Det är nämligen stort nu. Och jag tyckte att det var stort när jag var barn. Och då var det väl en femtedel av ytan kanske. Så min barndoms perseptionsproblem accelererade från ca 4 till 300 på 1 sekund. och jag var på väg att ge upp. Jag var alltså på väg att ramla ihop i en liten hög där på GeKå-golvet. Men med stöd från min älskade storasyster lyckades jag ta mig samman och långsamt göra min väg genom butiken.
Och hur gick det då? Jo, jag vill säga att jag var riktigt duktig! Jag impulsköpte ingenting!!! Och det trodde jag verkligen att jag skulle göra. Jag hade sett för mig hur jag liksom rusade in på GeKå:s och hysteriskt och besinningslöst började riva ner saker i den gigantiska kundvagnen, helt utan urskiljning och sedan komma till kassan med en slutnota på sju miljarder. Sju miljarders kronor för skräp. I fel storlek.

Men så blev det alltså inte. Jag vred och vände på sakerna. Jag lade i dem i vagnen och jag plockade ur dem ur vagnen. Och jag räknade till och med ut summan på min systers kalkylator! Och lade tillbaka ytterligare något mer. Och jag hade kontroll. Jag hade ett självbelåtet leende på läpparna när min syster sa; ”ja, så kan vi väl ta en sväng på leksaksavdelningen också.” Jag tänkte verkligen ”ja, visst! Piece of cake! Vad skulle rimligen kunna finnas på leksaksavdelningen som skulle kunna intressera mig? Let’s go!” Jag och maken är nämligen helt överens. Vi kommer aldrigaldrigaldrig att överösa vårt barn med prylar. Prylar för prylarnas skull. Vi vägrar att ha ett barnrum fullt av små värdelösa BettySpaghetti-pryttlar från någon lika värdelös Happy-Meal-låda. Det har vi sagt och därom är vi helt överens. Men om jag vetat vad jag vet nu. Hade jag då tagit vägen genom leksaksavdelningen? Hade jag då med ett självbelåtet leende stegat på så raskt vid min systers sida?

Nej.

För plötsligt händer det. Jag åker tillbaka i tiden. Fortfortfort går det och plötsligt är jag inte längre en mogen kvinna i 32-årsåldern. Plötsligt är jag istället sju år och jag är den stackars flickan i min klass som inte får någon MonChichi. Och så – PANG! Tillbaka till nutiden. Jag ÄR en kvinna i 32-årsåldern. Dock inte alls en mogen sådan. Lite av den där sjuåringen har satt sig fast. Och så händer det. Jag rusar fram till gosedjurshyllan! Hysteriskt och besinningslöst börjar jag riva ner saker i den gigantiska kundvagnen, helt utan urskiljning. Eller nej, inte helt utan urskiljning. Men många gosedjur blev det.

Tigger
Nalle Puh
Ior
Nasse

Och så katten Findus som grädde på moset och lök på laxen.



För det gick helt enkelt inte att välja! För de var ju så söta! Och så mjuka! Och såg så nya och alldeles, underbart massproducerade ut! Och inte alls hemsydda! Och allihopa saluförs de verkligen med hjälp av alldeles underbart aggressiva marknadsföringsmetoder!

Så nu har vi fått tillökning. Vi har blivit fler i vår lilla familj. Och jag var ärligt talat liiite nervös inför hemkomsten till S. Men min storasyster fick rätt. Han blev inte arg. Han bara log lite trött, skakade lite grann på huvudet, suckade lite lätt, med lätt höjda ögonbryn. Och så var den krisen över.

Och en sak till. När jag och storasyster lämnade GeKå:s var vi rörande överens. Vi kommer snart tillbaka. Och då tar vi med våra män. MOWAHAHAHAAAAAAA!!!

Psykotisk flöjtist

Nu är det alltså sommar. I mitt hem vet vi detta av en anledning och en anledning allena. Han är här. Min intet ont anande ovän. Den psykotiske flöjtisten.

Förra sommaren låg jag i hög feber i närmare en vecka och då värmen i min kropp ackompanjerades av värmen från sommaren tvingades jag ligga med fönstret öppet. Och att säga att detta var plågsamt är en obeskrivlig underdrift. Uppskattningsvis fyra timmar om dagen spelade han - Galenmannen. Oavbrutet.

Det sluga med galenmannens flöjterande är att om man exempelvis bara flanerar förbi honom där på gågatan utan att egentligen lyssna tror man att han är en riktig flöjtist. Han har de rätta attributen. D v s mängder av olika sorters flöjt. Midiflöjt, Maxiflöjt, Eftiflöjt(?) samt tvärflöjt. Och alla ligger de prydligt uppradade på det lilla täcket där han även har den förväntansfulla lilla penningburken. Ja, alltså alla med undantag av den flöjt han valt att flöjta på för tillfället. Favoriterna är midi- och maxiflöjt. Och en överhängande risk är att förbipasserade turister blir lurade av denna illusion, varför de av gammal vana låter en liten slant singla ner i galenmannens lilla burk. Vilket därmed uppmuntrar honom att fortsätta flöjta. Dag efter dag efter dag efter dag. Just därför att de tror att han är en alldeles riktig musikant. För musikalitet och skolning kan ju inte ses med blotta ögat. Iallafall inte det förstnämda och skolningen kan nog bara ses av fackmän tillika fackkvinnor på området.

Min fantasi är att han helt enkelt har impulsköpt ett flöjt-kit på Blocket för några hundra kronor och sedan tänkt "SÅ! Då var man en flöjtist dåda. Undrans just vart man skall galen-flöjta någonstans?... GÅGATAN i Malmö förstås! Där finns min rätta publik."

Det är väldigt svårt att i text återge galenmannens flöjtande. Men han står i timmar och liksom hittar på allt eftersom. Han har verkligen inte någon speciell repertoar. Snarare är det så att improvisation är hans melodi, bokstavligt talat. Men egentligen så improviserar han inte heller. Han mer låtsas. Om jag skulle försöka mig på att skriva hur han spelar så skulle det bli något i stil med;

Dullidulliduuudulliduuuuuuu Dui! Dui! Duiiiiiiiii Dullioioiooo Dullidoiiiiiidoiiiidulliiidu! Du! Di! Duuuuuuuui...

Und so weiter. I timmar. Utan avbrott. Utan paus. I timmar. Utan melodi. Utan säkerhet. Och utanför mitt hem. Inte ens stängda fönster håller detta helvetespipande på avstånd. Och saktasakta transformeras jag från en mild(?!) och harmonisk hemmamamma till en elak intolerant och mycketmycket livsfarlig flöjthatare. Sakta men säkert börjar mer och mer brutala hämdplaner torna upp sig för mitt inre.

Jag tänker inte skriva mer än så. Förutom detta;

Jag vill att han skall sluta.

Dullidulliduuudulliduuuuuuu Dui! Dui! Duiiiiiiiii Dullioioiooo Dullidoiiiiiidoiiiidulliiidu! Du! Di! Duuuuuuuui dullidulliduuudulliduuuuuuu Dui! Dui! Duiiiiiiiii Dullioioiooo Dullidoiiiiiidoiiiidulliiidu! Du! Di! Duuuuuuuui Dullidulliduuudulliduuuuuuu Dui! Dui! Duiiiiiiiii Dullioioiooo Dullidoiiiiiidoiiiidulliiidu! Du! Di! Duuuuuuuui Dullidulliduuudulliduuuuuuu Dui! Dui! Duiiiiiiiii Dullioioiooo Dullidoiiiiiidoiiiidulliiidu! Du! Di! Duuuuuuuui...

Skräckvision - Slottsstek i ögat

Alltså, vad det är svårt att äta gröt! Varför har ingen berättat hur fruktansvärt krångligt det är att lära sig äta, för att inte tala om hur svårt det är att lära ut ätandets konst! Jag har annars vad man skulle kunna kalla för ett förvärvat tålamod. Någonstans i slutet av gymnasiet, under min utbildning till "vårdare för personer med psykisk utvecklingsstörning" som det hette då, förstod jag att här krävs det tålamod. Annars går det bara inte. Jag kan omöjligt stå här och stressa upp mig över en person som tar 1,5 timme på sig att knyta skorna - när det är mitt jobb att faktiskt se till att personen gör just detta. I 1,5 timme, om det är vad som krävs för att skorna skall bli knutna. Av rätt person. Så då skaffade jag mig det. Tålamod alltså. När jag ändå var i skaffningstagen, passade jag även på att förvärva mig en klart utbredd tolerans för musik och fann mig snart nynnandes på allsköns svängiga dansbandslåtar. Men det är en annan historia.

Och tålamodet har verkligen funnits fastetsat i hela min person. Mitt vuxenlugna jag har verkligen präglats av tålamod. Jag kan konsten att se förnöjsam ut vill jag lova och håller med lätthet frustrationsbubblorna borta genom lite lättsam mental träning som det heter nu för tiden. Tills nu. Nu jävlar bubblar det! Och allt har med gröt att göra. Eller allsköns födoämnestransport in i den lilla, lilla mun som sitter i min lilla, lilla dotters ansikte. Och är full med tunga! En tunga som liksom trycker ut allt som jag försöker trycka in. Ändå börjar jag alltid väldigt lugnt och harmoniskt. Försöker se till så att tidpunkten för operationen är rätt - Alma får varken vara för hungrig eller mätt eller trött eller pigg för den delen och redan där hör ni hur svårt det är! och placerar oss sedan i position. Alma i stolen, en bit bort från bordet så att fokus ligger på den idogt leende matmamman och så sätter vi igång. Och de första två skedarna brukar gå bra. Sedan börjar kladdet. Och jag är ändå en kladdtolerant person som helst lagar mat utan andra redskap än händerna (okej då. Liten överdrift) och har som inställning att det mesta går att tvätta bort. Men här snackar vi KLADD. Igår fick Almaunder gröt i båda ögonen. Ja i båda ögonen. Och det förstår ju vem som helst att ögonen inte är rätt plats för banangröt. Och ju mer frustrerad jag blir och ju mer jag tänker att "här gäller det att ta det lugnt och ta liiiiiite gröt på skeden bara", ja desto mer gröt åker upp på skeden och forceras in i det lilla barnets redan grötiga mun.

HUR GÖÖÖÖÖR MAN?!?!???!!!

Jag försöker intala mig själv att det kommer. Jag har svårt att se Alma som femtonåring med samma svårigheter till matintag. Väl? Snälla? Säg att det är så... Tänk om hon sitter där på studentmiddagen och kämpar med slottssteken och allt ändå bara hamnar i ögat till slut? Eller i den fina håruppsättningen... Usch, jag ryser vid tanken.

Nej! Så får det bara inte bli! Vi får helt enkelt fortsätta öva. Övaövaövaööööva. Och jag får intensifiera min menala träning. Rejält. Men jag tycker ändå att någon borde sagt något om hur infernaliskt svårt det kan vara att få ner mat i en liten mun. Här har man förberett sig som attan inför nattvak och kolik, så blir det matningen som man går i gång på! Tänk som det kan bli.

Men vi skall fortsätta öva. Ingen slottstek i mitt barns öga om jag får bestämma.

Min Chichi!

En alldeles underbart hopplös och alldeles fulländad Minchichi. En vän.

Prelog II - Ullared

Ullared i Peter Wahlbecks tappning. Fantastisk. Och sann. På sitt vis.

Bara vänta tills den lilla bruna rutan uppenbarar sig. Sedan är det bara att lyssna i winamp. Najs.

Prelog - Ullared

Jag föddes 1973 i en fin liten familj bestående av en mamma, en pappa och en storasyster årgång 1972. Och sjuttiotalig det var min barndom vill jag lova. Jag och min syster hade många vänner och bland de bästa fanns grannpojken Peter. Vi lekte fint ihop, men de gånger vi slogs berodde detta uteslutande på vitt skiljda ideologiska utgångspunkter. Ja, alltså ur en 4- respektive 6-årings perspektiv. Alltså frågan om vem som ville ha krig, Olof Palme eller Gösta Boman. Jag visste ju att det var Gösta Boman som ville ha krig och var beredd för att slåss för min sak. Vilket jag ju också gjorde. Emellanåt. Våra och Peters föräldrar var alltså politiskt aktiva på var sin hörna om man så säger och det gjorde ju även oss små barn politiskt aktiva eftersom vi levde på sjuttiotalet. För på sjuttiotalet brydde man sig minsann inte bara om sig själv. Och overaller hade vi. Men inte med PO.P-tryck utan med dekaler på. Fina dekaler med ”Atomkraft – Nej tack!” på. Förstås.

Den här ganska röda uppväxten förde med sig många bra saker. Vi bodde till exempel i en vapenfri zon, vilket var ett resultat av att vår far gjort vapenfri tjänstgöring. Ett begrepp som vi lärde oss snabbt utan att egentligen förstå innebörden. Mer än att OM pappa inte hade blivit beviljad detta hade han vägrat militärtjänstgöring och därmed blivit satt i finkan. Med buller och bång. Och det var grejer det! Vi hade alltså en pappa som nästan suttit i finkan på grund av sin övertygelse om icke-våld. WOW! Den vapenfria zonen innebar att vapen inte under några omständigheter fick medtagas innanför trädgårdsgränsen. Och det accepterades som den självklaraste sak i världen av samtliga av grannskapets små soldater med pickadoller och leksaksgevär. Och nya små soldater som av en händelse skulle leka hemma hos oss blev snabbt informerade av de mer initierade. ”Här är det vapenfri zon, så lägg pickan i häcken.” Således låg det ofta en liten hög med plast- och trävapen i vår oxelhäck. På så vis skiljde vi ut oss från de övriga familjerna i byn och det kändes både spännande och bra.

En annan bra sak som den politiska uppväxten förde med sig var Nationalteaterns barnskiva Kåldolmar och kalsipper. Jag överdriver inte när jag säger att jag kan hela utantill. Så spännande att jag nästan inte vågade lyssna på de allra läskigaste avsnitten. Och i sanningens namn fick föräldrarna också spela förbi den skrämmande inledningen där kvinnan föder en uråldrig liten gubbe med skägg, lägger honom i en korg och ställer ut honom i skogen med orden; ”Nu får varrrgen taaa dig!” Vilken mor skulle göra något sådant?! Men vi älskade verkligen den där skivan! Berättelserna, ibland i högsta grad ologiskt sammanknutna, musiken – allt var magiskt! Och vi tröttnade aldrig. När jag blev äldre och vår lillasyster som är född 1984 lyssnade på samma skiva fanns plötsligt helt nya ingredienser. Repliker som ”Känner ni vårt gamla påslakan?!” ”Det är klart att vi känner det kommunistiska spöket!” eller låttexter som "Nu styr vi mot hemmet med trasiga segel, med last utav lärdom från Marx och från Hegel" uppenbarade sig, men detta var ingenting som vi som barn förstod något av. Vi förstod bara att man skall vara snäll mot de svaga, inte mobba personer som kommer från exempelvis Grekland samt att man bör vara rädd för elaka kungar från västerlandet…

Men en sak som mina föräldrars vänsterideologi resulterade i som var svår, för att inte säga omöjlig för mig att acceptera var denna. JAG FICK INGEN MONCHICHI!!! Absolut inte under några omständigheter. Massproducerade leksaker som salufördes med hjälp av aggressiv marknadsföring kom inte innanför våra dörrar. Och dessutom var de för dyra. Och så var det med det. Slutdiskuterat!

Men min mamma är en snäll mamma. På riktigt. Vi brukar ibland likna henne vid Karl-Bertil Jonssons ömma moder. Och det var väl klart att vår mamma inte ville att jag och min syster skulle vara ledsna! Och händig var hon ju redan på den tiden. Så hon sydde helt enkelt varsin Monchichi till mig och min syster. Jäpp. Ganska stora var de. Och i brun fuskpäls. Ungefär i storlek med den största Monamin med blundögon vilken låg överst på min önskelista. Ja, alltså om man mäter i längd. Den var inte riktigt lika fyllig, om man så säger. Sedan var ju inte heller ansiktet och händerna av plast, utan tyg. Med broderade fräknar och ögon och med en tryckknapp till mun där man kunde sätta fast den lilla tummen. De var överhuvudtaget inte speciellt lika en riktig Monchichi. Och det borde de ju egentligen varit, eftersom Monchichisarnas signaturmelodi går någonting i stil med ”Vi är kompisar vi, tvillingar lika som bär. Chichi! MomomomomonChichi!” Men vi blev faktiskt jätteglada för våra hemsydda apor och lekte fint med dem. Tillsammans med våra kompisar som inte bara hade vanliga, små, i butik inhandlade Monchichi utan även just stooora, fina, brunögda Monami. Men som sagt, vi lekte fint tillsammans. Min monchichi är till och med sönderlekt och har så gott som tappat huvudet. Förstås. Ett tecken på att den är älskad i hela sin hopplöshet.

Och lika lite som min barndom blev förstörd av Staffan Westerbergs Storpotäten – skärp er människor! - lika lite blev den förstörd av en hemsydd monchichi eller självplockad nässelsoppa. Men så en dag, när man minst anar det, så händer det. Man blir plötsligt som barn på nytt. Man står där på något ställe och inser att ingenting är så vackert som en massproducerad, aggressivt marknadsförd mjukleksak. Och man bara måste ha! Ha och ha och ha och haaaaaaaaaaa!

Ett sådant ställe kan vara GeKå:s i Ullared...

Ett blogg-statement

Tänk så märkligt det kan vara egentligen. Nu är jag alltså med blogg och får således omgående dåligt samvete för att jag inte skrivit något inlägg sedan i torsdags! Idag är en riktig skrotdag. Med största sannolikhet en väldigt hormonellt betingad sådan, men likväl en skrotdag och jag har inte tillstymmelse till skrivarlust. Dessutom är det sommar ute och då skall man verkligen inte sitta framför datorn om man inte måste. Och ändå tvingar jag mig att skriva dessa rader. Jävla fånigt är vad det är.

Så. Härmed fastställer jag att jag händanefter endast kommer att skriva inlägg närsom andan faller på. Om det sedan innebär 78 ggr per dag eller 7 ggr på ett år, det är fullkomligt egalt. Jajjamänsan! För denna blogg skall komma ur min egen skaparlust och har jag ingen så har jag ingen. Och idag har jag verkligen ingen. Nu skall jag ut i solen och bli på bättre humör.

Försommarlycka och GeKå-träjler

Idag kom sommaren till Malmö. Hjärtat i bröstet tog glädjeskutt när jag i vanlig ordning tog min snabbrunda på sisådär 8 km nere vid havet. Men idag stannade vi till vid djuphavsbadet och åt medhavd lunch och solade. Livet kan inte bli bättre och det känns fullkomligt maxat att kunna säga en sådan sak och mena det.

Fräknar har dessutom byggt bo på min näsa och de är varmt välkomna.

Inget långblogg idag, måste plocka och packa till morgondagen. Jag och Almaunder åker upp till mina föräldrar och på fredag händer det. DADAAAAA!!!! GeKå:s i ULLAREEEEED! Jag skrattar mig fördärvad åt tanken. Så kul skall det bli. Och spännande. Jag har redan hur mycket bloggmaterial som helst om Ullared eftersom senaste besöket där var för snart 6 år sedan, när jag galet föreslog för min nyblivne make att vi skulle åka till GeKås på bröllopsresa. Jo. Och det gjorde vi. Han hade aldrig varit där. Och ni som minns S:s aversion mot Willy's och dylikt kan ju föreställa er. MOWAHAHAHAHAHAAAAA!

Det här blev ju som en liten "träjler" inför bloggrapport från Ullaredsvisiten. Den som väntar på något gott... Troligtvis blir det en bloggpaus för min del över helgen. Tror jag. Men man vet aldrig. På återseende!

So långkalsong.

Uppesittare...

Påminn mig om att aldrig mer dricka kaffe efter klockan 18... Här sitter jag insvept i ett täcke med ett totalt mörker omkring mig.

Hur lät det?! Det är inte heller sant eftersom Hiltons skrapa lyser upp vår matsal med en svagt neonblå ton. Har funderat på att skaffa mig en sådan där pervokikare. En sådan där som man kan se hur långt som helst med. Skulle nog kunna vara underhållande. Vad sysslar en genomsnittlig Hiltongäst med EFTER det att han/hon åkt i den fashionabla glashissen som inga fulla Malmöbor får åka uppochneruppochneruppochner i. (Hur vet jag det?)

Sådana saker kan man ju fundera på då man sitter här i mörkret och känner sig skum. Annars händer det inte så värst mycket i de här kvarteren. Speciellt inte sedan de bestämde att flytta Malmöfestivalen. Ett beslut som jag å andra sidan skulle kunna fira alla årets dagar. Men nu är det mest spännande som sker utanför fönstret att man blir plågad av en och annan gränspsykotisk gatumusikant som spelar polska på blockflöjt fyra timmar i sträck. Och som sedan blir ivägkörd av en revirmedveten romsk dragspelare. Som också spelar polska i fyra timmar i sträck. Fast en annan. Och jag är van vid lite mustigare underhållning från mina tidigare kvarter.

Tidigare bodde vi nämligen på Möllevångstorget. Ja, alltså inte på torget. Det hade ju inneburit i själva Sibyllakiosken och där hade jag nog inte trivts. För mycket stekos. Retligt att lukta pommes hela dagarna. Nej, vi bodde liksom på ena hörnan, med fransk balkong ut mot torget. Vi behövde ingen TV. Jag kunde stå, alternativt sitta i timmar och spionera på folk. Folk med eller utan små söta husdjur. De som var utan medföljande husdjur var mest spännande. Jag minns en gång som det var skottlossning mitt på dagen och min puls ökade till 5000 slag per minut! Van möllanbo som man var, ringde jag blixtsnabbt "Pilisen". "Det är två galna män som skjuter med gevär på torget!!!" skrek jag. "Jaså." Fick jag som svar från andra änden. Och så syrligt; "Det är kommunens skyddsjägare som skjuter duvor kan jag tro" "Eh, jaha... Tack då." *Klick* Hur fan skulle jag kunna veta att det var duvor de siktade på?! Jag borde väl åtminstone fått en liiiten medalj för mitt civilkurage?! Otack.

En annan gång blev jag vittne till en ganska mastig knarkaffär. Ni vet, pulverprovning i framsätet på bilen och hela kittet. Ringde förstås även då Pilisen. Jag kände mig som värsta deckardrottningen när jag refererade vad som skedde. Bilen stod nämligen parkerad snett nedanför vårt fönster, så det var fri sikt rakt in i händelsernas centrum. "Vi skickar en bil" fick jag till svar. Och visst kom Pilisen. 40 (fyrtio) minuter senare. Och då var liksom redan affären uppgjord. Och sedan beslutade sig Malmö stad för att sätta upp övervakningskameror runt hela torget och vår gratisunderhållning blev aldrig som förut. Mer söta husdjur och mindre Hill street blues om man så säger.

Men nu har man ju gått och blivit borgerlig så det förslår i nya kvarter utan störande moment. Och tiden från mina gamla kvarter kommer väl succesivt att förvandlas till ett exotiskt minne från svunna tider. Minnen som jag kan berätta för våra välsnutna borgerliga barn där vi sitter i vårt välordnade och sådär alldeles lagom sparsmakade, välmöblerade hem. Minnen som liksom får oss att ändå känna oss sådär medmänskliga och alternativt speciella. Trots att alla våra ideal sedan länge bytts ut mot betydligt mer bekväma sådana. Jaha. Där har vi det. My life to be. Eller?

Nej. Man tänker på tok för mycket när man lever mammaliv. Alltid spårar det ur. Alltid! Jag går och lägger mig istället. Och somnar gott lagom tills Almaunder vaknar och vill käka. Återkommer en annan dag. Med betoning på dag.

Sov gott!