Utmaningen

Jag blev utmanad, mitt i semesterbilandet och nu, så här efter flera veckor borta från nätet och någon vecka här hemma när sommarbakterien börjat tyna bort i magen svarar jag Pia i Tinselflickans frågestafett...

1. Hur länge har ni/försökte ni bli gravida?
Fem år tog det innan Almaunder kom till oss. En svindlande lång tid... FEM år. Och för mig föregicks de fem åren av ytterligare fem år av kamp och frustration över att S inte delade min längtan efter barn. När han väl kom i kapp visade det sig att jag inte kunde bli gravid...


2. Vad är/var det jobbigaste med att inte kunna få barn?
Smärtan. Sårbarheten. Värken i hjärtat som ibland sprängde så att jag inte fick luft. Känslan av att nu klarar jag inte mer. Att infertiliteten gjorde mig till en person som inte var jag. Att bli till någon som jag inte ville vara.

Missunsam
Arg
Socialt inkompetent
Själsstympad
Sörjande
Försvarsinställd
Utan hopp
Pessimist
Ledsenledsenledsen

Och kanske det allra värsta... Att i den gemensamma kampen för ett barn tillsammans med sin själs älskade, känna sig ensam i tvåsamheten. Att väldigt sällan vara på samma trappsteg. Att sorgen tjocknar så mycket att den riskerar att lägga sig ivägen så att orden och trösten nästan inte kan ta sig fram.


3. Vilken är den mest idiotiska kommentaren/frågan ni fick under er barnlöshetsresa?
Alla sårande kommentarer från vår omgivning har sagts i all välvilja och oförstånd - alla tanklösa frågor eller käcka kommentarer om att slappna av eller "adoptera så blir du gravid". Och idag gör de minnena inte längre ont.

Det enda som gör mig riktigt förbannad är tanken på de inkompententa gynekologer som jag blivit felbehandlad eller ignorerad av och främst då den sista som vi var hos innan vi valde att söka på Curakliniken. Denna kvinnliga läkare förklarade vår barnlöshet med att jag var "överviktig" och om jag bara gick ner lite i vikt skulle jag nog bli gravid. Jag vägde vid den tidpunkten 75 kg till mina 176 cm...


4. Trodde ni att ni skulle ha svårt att få barn, eller kom det som en
överraskning?
Faktum är att jag sökte hjälp för att jag kände att det var något fel i min kropp, vi hade inte försökt bli med barn särskilt länge. Min oro hade mer med min kropp att göra, jag hade problem med vad som kändes som långdragna ägglossningar och väldigt oregelbunden mens. Jag minns att jag sökte hjälp med något i stil med "det känns som om det är något som har hängt upp sig. Jag känner mig som en kroniskt marsande katt" behöver jag säga att den manliga gynekologen inte alls begrep vad jag menade? Jag lämnade kliniken med ett recept på p-piller(?!) som jag lade i närmaste papperskorg...

Jag hade även haft en cysta på äggstocken som sprack och jag ville bli ordentligt uppkollad. Jag visste att det var något fel.

Jag fick diagnosen PCO men trots upprepade behandlingar med Pergotime blev jag inte gravid. När vi kom till Cura började jag med lågdosbehandling med Gonal-F men inte heller det fungerade. Vid VUL-undersökningen upptäckte man något som såg ut som endometrioshärdar i ena äggstocken, men då denna diagnos inte får ställas genom ultraljud blev jag bara informerad om att det troligtvis är så. Ville jag ha fastställt diagnosen måste jag genomgå titthålskirurgi och det var jag inte så intresserad av, jag ville hellre snabbt bli uppsatt i IVF-kön och med en op hade detta blivit uppskjutet...

Efter att ha gått hem och läst om endometrios var det många tomma luckor som fylldes i. I en bok på Cura läste jag att forskarna är inne på att endometriosen stör själva befruktningsprocessen och då spelar det ju inte någon roll om man lyckas få ägglossning vare sig med pergotime eller gonal-F lågdos - ytterligare en massa tid som gick förlorad på onödiga insatser...

Tillslut kom vi iallafall fram i landstingskön för tre landstingsfinansierade IVF-försök vilket "på det tredje", som var ett ICSI, resulterade i vårt Almaunder.


5. Vilket tips skulle du vilja dela med dig av till andra som har svårt att bli gravida?
Pratapratapratapraaaata med varandra. Och kramas. Ofta. Även då det känns som ni är mil ifrån varandra. Försök att minnas varför ni vill ha barn med varandra även då det känns som om ni genomgår cellgiftsbehandling och inte fertilitetsbehandling. Försök att minnas att roten till er längtan är glädjen att ha varandra. Kärleken.

Jag önskar att jag kunde ge det ultimata supertipset som ger en genväg till *lyckan*, förbi alla raviner av sorg och misströstan. Men tyvärr fungerar det inte så. Ofrivillig barnlöshet är en livskris och i en livskris går det inte att gena.

Jag minns att när jag befann mig i krisens epicentrum var det någon som i tröst skrev till mig att förälder blir du, på ena eller andra viset. Vill du bli mamma så kan du bli mamma. Men så kände inte jag det. Vad visste hon om mitt liv? Om mina val? Hur kunde hon veta? Så något år senare hade jag kommit dit. Efter en långlång vandring kom vi till en information på Adoptionscentrum och då. Där. Försvann sorgestenen. Jag visste.

Hur det än blir så blir det bra. Hur det än blir så blir det barn.

Men jag hade aldrig kunnat gena dit. Vår väg var vår väg. Och ingens väg är den andres lik. Men vi är många som kan stötta varandra på på varandras vägar och då blir det mindre svårt att ta sig fram. Och hur märkligt det än kan låta, så är jag idag oändligt stolt över vår väg. Jag skulle inte vilja ha den annorlunda. Vår väg till vårt barn. Precis så känns det.
//

Sommarsverige here we come!!!

Nu drar vi iväg mot nya äventyr! So long!

Diagnos; Skalmankomplex

Igår när jag talade med solsyster i telefon berättade jag om hur jag tänker mig vår bilsemester. Jag berättade om hur verkligen superdupersmidigt jag vill att allt skall bli;

Åh, Alma är snorig – då plockar jag fram den lilla servetten ur min speciella servettficka inte längre än en armslängd bort

Åh, Alma är törstig – då plockar jag fram den lilla vattenflaskan ur min speciella vattenflasksficka inte längre än en armslängd bort

Åh, Alma är lite sugen – då plockar jag fram det lilla kexet ur min speciella kexficka inte längre än en armslängd bort

Åh, Alma är hungrig och trött – då plockar jag fram vällingpulvret och den till ändamålet inhandlade hetvattenstermosen samt nappflaskan ur min speciella välling- termos- och nappflasksficka inte längre än en armslängd bort

Åh, Alma är uttråkad – då plockar jag fram den lilla leksaken ur min speciella leksaksficka inte längre än en armslängd bort

Åh, jag själv är uttråkad – då plockar jag fram den lilla korsordstidningen ur min speciella korsordstidningsficka inte längre än en armslängd bort

Åh, Alma är lite varm eftersom bilen saknar AC – då plockar jag fram den för ändamålet införskaffade lilla handfläkten ur min speciella handfläktsficka inte längre än en armslängd bort

Åh, det är stekhett i bilen och där är en fin liten sjö – då plockar jag fram den speciella lilla badväskan med allt vi behöver ur den speciella badväsksfickan. Eller nja, kanske inte en ficka utan mer en särskilt utsedd badväsksplats i bilen

…Men…sa Solsyster. Det låter ju som Skalman!

JAAA! DET ÄR JU KLAAART!!! JAG HAR GÅTT OCH DRABBATS AV SKALMANKOMPLEX!!! SÅ REEETLIGT!!!

S fattar ingenting. Han tycker att jag är fullkomligt överdrivet uppstressad över något som bara är att göra med vänsterhanden. Men ääälskling, sade han häromkvällen när jag pratade lite om mina packningsplaner. Ta och stressa ner! Vi packar tillsammans på torsdagskväll (efter att vi varit på stan och letat billiga och perfekt sittande jeans till honom. Min anmärkning) och stuvar in allt i bilen så är det bara för dig och Alma att sätter er i en färdig bil och hämta mig efter jobbet på fredag!

Eh?! PACKAR TILLSAMMANS?! Vi som inte ens har lärt oss vardagslogistiken utan ALLTID inser för sent att ingen tog ansvar för det som båda trodde att den andre tog ansvar för. KATASTROF! Nej, min själ! Jag fortsätter min skalmanplan med S förvirrat skakandes på huvudet lite sådär på distans.

Därför att om jag har drabbats av skalmankomplex (vilket är smärtsamt uppenbart) så har S drabbats av Teddykomplex. Ni vet den utav Bamses söner som nästan är blind och i ett nummer har tappat sina livsviktiga glasögon och liksom bara irrar omkring. Och det galna är att personer med Teddykomplex är direkt kontraindicerande för personer som drabbats av skalmankomplex OCH vice versa. Ju mer stirrig jag blir desto mer ostrukturerad och ofokuserad blir S. Och ju mer ofokuserad och ostrukturerad S blir, desto mer skalmangalman blir jag.

Och allvarligt talat så VET jag varför det här med organisation och struktur är så viktigt för mig. Därför att mitt totalkaos finns alldelesalldeles precis runt hörnet. Där lurpassar det på mig, berett att slå till när garden är nere.

Jag ser verkligen framför mig hur jag öppnar bagageluckan och där fullkomligt väller allt ut; blöjor, underkläder, små bodysar, smink, trasiga kex, gummistövlar, parasoll och så en läckande vattenflaska mitt i alltihop. Jag vet. Jag kan det. Det är därför jag likt en liten semesterfascist kräver struktur och planering in i minsta detalj. Jag VILL inte tillbaka till kaoset. Jag vill ha frid, ro och var sak på sin plats så att jag bara kan njuuuta semester med min lilla familj.

Men nu, om ni ursäktar, så måste jag packa in mig och Alma i bilen. Vi skall iväg till Mekonomen. Det sägs att de har justa stolsfickor där…

Sommar

Almas sommar so far; Äta sand, äta glass och le förnöjsamt. Kunde varit sämre.

Norrut

På fredag bär det av. Lillfamiljens alldeles första semester och tanken är svindlande. Så vad har vi valt då? Hur har Saringfamiljen valt att spendera sin allra första semester tillsammans med det lilla Almabarnet? En stilla hyrstugevecka i Skagen kanske? Eller på Öland? Eller något annat välinrättat och smidigt?

Nä.

Vi skall åka på bilsemester i Sverige. Vi provar först med en liten så att vi liksom inte förtar oss. Vi vet ju faktiskt inte hur det är att resa långt i bil med en småsprallig sjumånadersbäse. Så rutten är satt från Malmö till Stockholm till Umeå till Luleå till Sundsvall till Mariestad till Kungsbacka och tillbaka till Malmö. Okej då. Det är väl en ganska rejäl rutt. Men som jag sagt tidigare; jag är inte så mycket för det där med mellanlägen. Och resan kommer tillbringas till en ganska stor del i vår visserligen fina och ganska nya Saab 93 men som helt saknar luftkonditionering. Och med ett trasigt fläktsystem.

Men vad gör det egentligen? Med en god planering så skall allt gå så bra så bra sååå bra och jag tror att det kommer bli en ren och skär kärleksturné. Jäpp. Detta är min övertygelse.

Det är faktiskt rent fantastiskt att jag har fått igenom den här semestern! Med en make som tycker att, citat; Naturen är överskattad, såväl i verkligheten som på Josef Frank-tyger och som dessutom är fullkomligt bergfast övertygad om att man norr om dalälven, under sommarhalvåret inte kan se mer än max en meter framför sig på grund av alla mygg. Och han har varit norr om dalälven en gång i sitt liv och den gången räknas inte eftersom vi såg alltihopa i ett gråsvart dis på grund av rejäla fnurror på tråden och noll pengar på banken och vi var i Jämtland tillsammans med snälla pappa som bjöd oss arma fattiglappar på semster och S kunde över huvud taget inte uppskatta charmen med skog, mygg och utedass. Och tjatade om väääänerns förträfflighet hela jädra tiden. Ja då är det rent fantastiskt. Tänk vad han är beredd att göra för kärleks skull! Det kan också vara ett strålande exempel på hur fantastisk duktig jag blivit på lobbying under de fjorton år vi camperat ihop. Eller också är det en kombination.

Men myggspray skall vi köpa, till S. Själv vet jag att det fungerar ypperligt att gå klädd i lättare regnställ och gummistövlar. Det håller den största delen av kroppen fri och man kan meta abborrar i lugn och ro. Det påminner mig! Jag får INTE glömma fiskeutrustningen!!! S vet förstås inte detta, men det kommer att bli lite fiske på vägen. Förstås. Han kan ju alltid bada om han tycker att det blir tråkigt. Men jag skall meta abborrar. Tänk som en abborre och du vet var de bor. Lätt som en plätt!

Tvi fläsk, fet abbarr'n mörta duger åt bönna.

*Plupp* guppetiguppeti nappnapp NAPP! Sprattelsprattel *Svisch* *knäck* Där var grenklykan ja! *Plupp* guppetiguppeti nappnapp NAPP! Sprattelsprattel *Svisch* *knäck* och så grenklyka... osv...

Och så kär släkt och kära vänner. Harmoni. Lugn. Körning tiiidiga morgna. Stannar och dricker termoskaffe och äter medvurstmackor. Med utsikt över vattnet. Jag och min lilla familj. Bilsemester. Åååh, som jag längtar!

Ynkedomen

Vem stjäl en vit liten solhatt från en bebis som snällt sitter där och tittar på? Ja, jag vet inte, men en sak vet jag. Det är en stackars stackars ynklig människa. Vad tänker man då man beslutar sig för att stjäla en sådan där vit bomullshatt från ett litet barn? Deeen var fin, den tar jag. För jag är en tjyv, det är vad jag är det. En tjyv. Solhatten skall bli min. Där fick du, bebisjäkel. Ha! Hatten är min. Eller?!

Och nej. Hatten har inte trillat ur vagnen. Och nej. Alma har inte kastat ut den när jag inte såg på. Det vet jag eftersom jag försökte få henne att leka med den istället för att suga på den där dimblå blusen som hon fascinerat fått tag på från Indiskas klädställ.Men självklart blev hatten ratad till förmån för den tjusfulla blusen, så istället körde jag undan vagnen och lade hatten (fortfarande ratad av blusfantasten Alma) vid hennes fötter. Så gick jag iväg i kanske 20 sekunder för att leta upp en annan storlek på den där klänningen som jag ville ha. Och när jag var åter var hatten borta. Ingenstans fanns den. Inte i vagnen, inte vid vagnen, inte under vagnen, inte i rummet och inte heller hade någon lämnat in den i kassan - varför nu någon skulle göra det när den uppenbara miniatyrägarinnan satt väl synlig. Nej. Hatten stulen av en usel tjyv. En tjyv tog den fina lilla hatten.

Ynkedomen.