Vändning

Så när ångestfrossan är ett faktum och liksom fullkomligt peakar i kropp och själ så ringer telefonen. Dolt nummer.

Du är välkommen på anställningsintervju i Tjockhult angående Drömjobbet som du har sökt i Concernconcernen AB. Avsätt tre timmar för intervjun. Vi betalar biljetten. Vi skickar länk med personlighetstester och lite annat smått och gott för dig att fylla i inför mötet. Vi ser fram emot att träffa dig.

*gulp*

Den krassa verkligheten

När den krassa verkligheten bestämmer sig för att måtta ett fett slag med stekpannan i ditt bakhuvud. Då gör det ont. Och du blir yr. Och lätt illamående.

Det har alldelesprecis i dagarna gått upp för mig hur verkligheten verkligen förhåller sig.

1. Från den 1/7 har jag inget jobb
2. S har ännu inte skrivit under ett anställningsavtal och har inte kunnat få 100% bekräftat att han kommer att få förflyttning till El Stockolma
3. Vi har ännu inget påskrivet bostadskontrakt även om allt verkar bra så är det verkligen inget idag verkligt faktum att vi är innehavare av en 4,5:a på Gärdet. Även om allt ser ut som om det går åt det hållet.
4. Med största sannolikhet kommer jag inte att få det där drömjobbet
5. Vi har ingen som helst barnomsorg från och med den 1/5 då S börjar arbeta igen.
6. Jag har SJUKT mycket att göra på jobbet och kan omöjligt gå ner i arbetstid om jag skall kunna få ihop alla uppdrag och samtidigt göra ett snyggt avslut på jobbet. Något som jag ser som nödvändigt efter drygt sex års hängivet arbetande
7. Jag har bara 9 veckor på mig att avsluta och det gör mig panikslagen att inte veta vad det specifika syftet till att jag skall avsluta faktiskt är. Hur ser det faktiska målet ut?

Ovanstående gör mig yr och lätt illamående. Och våldsätande. Så till råga på allt har jag blivit fet.

Samtidigt kan jag faktiskt mitt i allt detta se att det enda som händer är att jag följer kris-och-utvecklings-planen. Jag ser det. Jag är heeelt normal. Och jag vet att allt kommer att ordna sig. Till det bästa, dessutom. För det gör det alltid.

Men just nu är jag yr. Och lätt illamående.

Brahelg och brafolk

Mitt när förändringens vindar börjat blåsa upp till storm kom de till oss, Familjen E, och gjorde med ens våra oroliga hjärtan lugna och stilla men på ett alldelesalldeles lyxlyckligt vis. Ändå ganska - i ett livsperspektiv, nya vänner som känns som gamla vänner just därför att vi delar så många viktigsaker med varandra. Just därför att vi delar så väldigtväldigt riktigviktiga saker med varandra. Och för att vi delar samma saksmak om vad som är att betrakta som vettiga alternativt ovettiga inslag i den humana floran. Fy fabian vilka fina människor! Och bra! Och snygga! Och roliga!

Och därtill en vacker hundprinsessa som till sitt väsen liksom bara är alldelesalldeles självklar och fullkomligt underbar.

Tänk va. Synd bara att den där tidsstölden inföll justexakt då som vi valde att prioritera umgänge och rödvin till småtimmarna istället för sömn. Tidsstölder är bara för dumt. Tidsstölder och fulsnåla Sibyllaburgarförsäljerskor borde vara straffbart. Om ni frågar mig.

Nu: sova igen lite grand.

Tips från coachen

Känner du dig oinspirerad? Tycker du att allt är lite för enkelt? Har du kört fast i gamla gängor? Har du tappat arbetsglädjen? Är du trött på gamla stelnade roller, invecklade relationer och förljugen trivselstämning på fikarasten? Undrar du över om det inte finns något annat därute; något bättre?

SÄG UPP DIG!

Ja. Säg upp dig! Kasta dig ut utan livlina och hoppas på att det börjar växa ut vingar i fallet! Och skrik lite under tiden YIIIIIIIIIIIIIIIIIIHAAAAAAAAAAAA!!!!! Som en psykotisk cowboy på syra. Jag har testat och det är en klar hit.

För två år sedan började S prata om att eventuellt söka tjänst i Stockholm, förlåt Isidor, Tjockhult när hans företag planerar att öppna upp ett svenskt huvudkontor där. Självklart! sa jag. Klart att du skall satsa! Det kan vara kul med förändring! Säg bara till. Så plötsligt en dag, sisådär två år senare säger S något i stil med Nu har de snart byggt klart huset och huvudkontoret planeras att öppna i september. Kanske skulle vi flytta dit? Jag saknar att umgås med våra vänner som har barn. De orden räckte för mig.

Så i vanlig ordning satte jag fart och började fixa och trixa och driva och dona för att orden skulle bli till verklighet. Jag satte in lite, eller jag menar en enorm mängd lägenhetsannonser. Trots att det faktiska läget var på en nivå av "omutifallatt det nu skulle bli så att S fick det där jobbet så skulle det ju inte bli aktuellt med flytt förrän till hösten". Men det vet man ju hur bostadmarknaden i Stockholm ser ut! Så det är bäst att hålla alla dörrar öppna tänkte jag och skrev bytesannons efter bytesannons. Annonser som jag surfade på och mailväxlade med och skickade än den ena och än den andra till S. Jag bollade och bollade så till slut tyckte S att det började bli lite besvärande. Har du redan flyttat eller? Vi VET ju inte ens om vi SKA flytta!!

Och det var där någonstans som jag fick mitt lilla psykbryt minor: I TVÅ ÅR HAR JAG LEVT MED OMUTIFALLATTVIFLYTTARTILLSTOCKHOLM OCH NU VILL JAG FANIMEJ ATT VI BESTÄMMER OSS SÅ JAG VET HUR MYCKET ENERGI JAG SKALL LÄGGA NER PÅ ATT DET SKALL ORDNA SIG PRAKTISKT!!! Och tillslut gick mitt budskap fram. Budskapet att det fan inte handlar om man får jobb eller inte. Budskapet att om vi vill flytta till Stockholm så bestämmer vi oss för att flytta till Stockholm och då kommer vi också se till att vi får jobb i Stockholm. Och bostad i Stockholm. Och någon jävla form av barnomsorg. I Stockholm. Punkt. Det är VI som bestämmer. Inget företag i världen kan bestämma över mitt liv. VI väljer. Ingen annan. Så då tummade vi. Då tummade vi på att flytta till Stockholm och det räckte för mig.

Två dagar senare hade jag tackat ja till en 4,5:a från 1939 på Gärdet. Med badkar och balkong, ett förstahandskontrakt utan svarta pengar inblandade. Ett triangelbyte som en skänk från ovan. Med trevligt och pålitligt folk! Idag har alla inblandade sagt JAAAAAAAA till respektive lägenhet, hyresvärdarna har sagt ok under förutsättning att inga betalningsanmärkningar finns i vägen och det ser ljust ut. Väldigt ljust. Detta har jag sett till. S, däremot var lite skeptisk först. Han hade nämligen hört av sin bror att Gärdet var "lite av ett industriområde". Jag vet. Han är galen. Idag har S backat på den punkten och förstår att vara förbannat ödmjuk om det visar sig att detta går igenom. För det är nästan för bra för att vara sant.

I slutet av förra veckan fick S veta av sitt jobb att allt går hans väg men att ingenting är säkert förrän chefsposten är tillsatt och papprena är skrivna. Det är ju chefen som anställer men huvudkontoret har haft med S i beräkningarna sedan planerna var i sin linda. Det ter sig dessutom som om S:s nuvarande chef vet vem Stockholmschefen blir, det är en "kompis" till honom och han har redan lovat att han skall skriva ett rekommendationsbrev. I min värld finns det inte på kartan att det inte kommer att ordna sig. Överenskommelsen med övriga i triangelbytet säger att vi flyttar till Stockholm senast den 1/7 och då det är svårt att pendla mellan Stockholm och Helsingborg så körde jag lite huvudräkning och såg att här måste jag visst säga upp mig innan den 1/4. Så det gjorde jag igår. Jag sa upp mig. Utan jobb för vare sig S eller mig. Utan påskrivet bostadskontrakt.

Men med det enda som verkligenverkligen betyder något närmast hjärtat. En fast övertygelse om att allt ordnar sig och att vi gör helt rätt. Helthelt rätt.

Jag är så fri. Så fri. Frifri.

Och så Stockholm..

Kära M frågade i en kommentar om hur i allsindar vi lyckats få en lägenhet i Stockholm. Och jag har nu bestämt mig för att agera enligt vidskeplighetens alla regler och be att få återkomma i frågan när allt är fixt och färdigt.. Jag LOVAR att berätta om alla konstigheter som sker så snart det är mer än högst sannolikt.. Åh, vad jag gillar att skriva trailers!!!

Helgen så långt

Ensamheten, eller självheten den här helgen har inte varit särskilt utbredd rent praktiskt, men jag har ändå njutit i stora mått av smidigheten i att jag bara har mig själv att tänka på. Bara mig.

I fredags ringde R och sa att han minsann fyllde år och ville ha sällskap till Hai (en mkt bra japansk restaurang ett stenkast från mitt hem) på kvällen. Hans föräldrar var på besök och han var angelägen om att få lite hjälp med underhållning Who you gonna call? R hade till föräldrarnas ära i vanlig ordning genomfört "heterostaging" av lägenheten. Morsan snokar ju så.. Hur som helst. Jag svarade att jag inte hade råd med restaurangbesök men att jag gärna träffade såväl honom som föräldrarna under helgen. Då bjöd han istället hem mig på tårta direkt efter jobbet och det ena ledde till det andra och plötsligt hade avecen åkt fram och så lite whisky och så plötsligt fick jag ett litet sms som sade Jag vill inte ha en scen. Du skall med ut och äta. Jag betalar. Punkt. Så det var bara för min del att lyda. Tjoho!

Sushin var underbar, sällskapet trevligt även om vi pratade om ganska märkliga saker som exempelvis Fäbodjäntan; ett högts osannolikt och säkert också opassande samtalsämne med tanke på sällskapet. Efter maten bar det av till R:s restaurang med bowling på schemat och gratisöl. Gott och trevligt och när föräldrarna blev trötta åkte de hem i taxi och jag och R gav oss ut på lokal. Jag skakade minsann lilla sockerkakan på Centilliter & gram, ett ställe jag sällan besökt men som var riktigt trevligt där och då. Klockan tre släckte jag lampan och somnade, glad och nöjd med Almas lilla pyjamaströja i näsan..

Vid tiotiden på lördagen vaknade jag och gjorde mig iordning för en underbar rendez-vous med hjärtebästisen E från Oslo som var på studieresa i Köpenhamn. Härlig känsla i storstaden med värmande vårsol trots stormvarning och långsamtal om livet. Näranära. Finaste underbaraste hjärtebästisen! Återvände till Malmö med fyrtio vackra rosor och någon slags vitblommig barrväxt samt ettårspresent till lille Oscar vars föräldrar bjöd på vuxenmingel med ost och vin klockan fyra. En väldigt trevlig bjudning med mingellek och alldeles lagom många gäster där alla var intresserade av att delta. Kändes dessutom väldigt uppfriskande med ettårskalas där krutet lades på att göra det trivsamt för föräldrarna. Ettåringars faktiska behov av regelrätta barnkalas ställer jag mig nämligen ganska tveksam till. Vid halvsjutiden tackade jag för mig, gick till videobutiken och hyrde två filmer Farväl Falkenberg samt Djävulen bär Prada, köpte en kebabtallrik med mig hem och tillbringade sedan hela kvällen i TV-soffan under duntäcket. Sååå bra jag hade det!

Imorse tvingade jag mig själv att somna om och sov ända till lunch. Nu har jag ätit frukost och efter bloggandet skall jag sätta på lite Derek & the dominos och städa loss ordentligt. En stor bukett rosor står på matsalsbordet och klockan 18 kommer mina bästa människor hem och gör mitt liv komplett. Tänk att man kan ha det så här bra.

Frigörelse

Helt konstigt. S har åkt iväg till Maschta för att hälsa på sin mor och far. OCH HAN HAR TAGIT VÅR DOTTER MED SIG!!! Går det an?! Nä, jag skojar bara. Förstås att det går an. Det går an av bara tusan.

Det är helt enkelt alldeles fantastiskt magiskt och alldeles alldeles underbart att han känner sig så trygg och självklar i rollen att han bara drar iväg. I bil Malmö-Maschta med Almaunder i bilbarnstolen och en körplan i skallen. Äntligen! Som jag har tjatat! Men nu börjar hans hemmavaro i kombination med min bortavaro ge effekter på familjemönstret. Häromkvällen valde Alma bort mig. Till förmån för S. Hon skakade på huvudet, sa bestämt nä! och slingrade sig om halsen på sin alldeles gladpaffa pappa. Och själv blev jag bara tokglad ända in i hjärteroten över att se hans njutning i stunden. Äntligen! ÄNTLIGEN kan vi få lite jämställdhet i den häringa familjen! Jippie.

Vasa? Hur det känns att vara en mol allena och frikopplad Almamamma i fyra dagar framöver? Alldeles tomkonstigt förstås. Tomkonstigt och saknigt och frustrerande fritt. Och säkert jääääättenyttigt. Jag har hursomhelst bestämt mig för att verkligen göra sådant som jag annars inte kan så lätt. Gå på bio till exempel. Och sova länge. Och överhuvudtaget göra det som JAG känner för. Oj. Så spännande!

Märkliche tingen, nein! Dingen mit mir

Ja M, du ser att jag är en fena på tyska!

Hur som helst. Här kommer mitt bidrag i den underliga utmaningen. Tack Anna & Isidor!

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. [...]

1. Jag har tveklöst en släng av megalomani (storhetsvansinne) och är på många sätt och vis fullkomligt övertygad om min egen förträfflighet. Jag inbillar mig ofta att jag klarar nästan allt och skulle bli förvånad om det inte i slutet av min förmodat långlånga livslängd visade sig att just min levnad har haft osedvanligt stort och klart positivt inflytande över mänsklighetens historia. Hjältemod ligger framförallt för mig. Samtidigt slåss jag mot en stark och ständigt närvarande rädsla att vara olidlig, påträngande och förmer och står nästan inte ut med tanken på att det faktiskt finns människor som förmodligen upplever mig just så.

2. Denna megalomaniska läggning (jo, jag kallar det så utan att överhuvudtaget veta om det är så Horace skulle använda ordet) kan ge mig ett visst mått av märklig matjord i fickorna. Då jag och S skulle flytta från Maschta till Lund för att studera kunde jag som exempel inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det inte gick att få ett förstahandskontrakt genom att helt sonika åka till Lund och hämta ett, varför det var just vad vi gjorde. Genom att kika in i tomma fönster blev vi ifrågasatta av en man som visade sig vara ansvarig för kommunens lägenheter och då han föll pladask för denna otraditionella metod gav han oss ett förstahandskontrakt på en tvåa i Kobjer/Lund.

3. Under mer händelserika och uppvarvade perioder brukar jag vakna av en hysterisk hjärnradio som spelar sånger på hög volym. Favoritbitar att vakna till är Dagny av och med Ove Thörnkvist, klimaxpassagen i En helt ny värld med Peter Jöback och Sofia Källgren (när de liksom sjunger huller om buller) samt Kärlek och pepparrot med Monica Zetterlund. Detta brukar pågå i ungefär en veckas tid och musiken brukar köra runt lite titt som tätt under dygnet och den gör mig väldigtväldigt snabb.

4. Jag föddes med en för liten kropp i förhållande till mina känslor. Nu har kroppen vuxit i kapp, för det mesta, men ibland händer det att det liksom bubblar över och då främst när jag blir väldigtväldigt glad, upprymd och lycklig. I sådana lägen kan jag omöjligt hålla känslorna inom mig utan måste spruta ut dem. På vem helst som råkar vara i närheten, ibland på någon helt okänd som bara råkar finnas där. Samtidigt ser jag, under tiden, att det kanske inte alltid är passande, men det går ändå inte att hejda. Jag blir lite av en åskådare till min egen galenskap och kan tänka saker som Ojojoj, nu gör du det igen; du SER väl att mänskan blir paffrädd och alldelesalldeles överrumplad?! Men då brukar jag svara mig själv med ett Äsch! Lite gladfolk har väl aldrig skadat nå'n?! Och det har det ju inte.

5. Jag har ett utpräglat textminne, men bara då det handlar om texter som berör mig på ett känslomässigt plan. Sedan sitter de där som vore de ditnitade med järnplugg. Eller nå't. På vilket vis Den makalösa manicken med Michael B Tretow har berört mig känslomässigt är något för experten att analysera.. Textminnet ackompanjeras av ett lika väl utbrett melodiminne vilket gör att jag lär mig många låtar på ett ögonblick. Sedan spelar jag dem på det instrument som råkar finnas i närheten. Förmodligen därför att jag, likt myten om humlan, tror att jag kan.

6. Jag är så dummodig och positiv till min läggning att jag har tackat ja till en lägenhet i Stockholm, förlåt Isidor; T*J*O*C*K*H*U*L*T menar jag, utan att varken jag eller S har jobb där. I dagsläget. Detta är nog det underligaste av allt. Och mest spännande..

Ett yttepyttigt själsläckage

Käraste Anna undrade i kommentaren på förra inlägget om jag mår bra eftersom jag är så väldans tyst. Vän som hon är, var hon undrande så att jag inte sitter här och är ledsen. Tack ljuvling för din omtanke men jo, det är jag nog.. Jag är ledsen. Men min blogg är ju så färggrann och Josef Frank-glad att det skär sig när jag skall till att bubbla ut trista ord.

Kanske att det känns lite grand som att jag förfular mitt eget cyberrum. Äsch, jag vet inte. Jag har aldrig varit bra på det där med att entra scenen med något annat än cabaretnummer. Det där lät lite tragiskt men det bjuder jag på. Kanske är det så att jag behöver få kaoset på plats för mig själv innan jag reder att portionera ut det utanför mig? Jo, så är det nog. Men lite kan jag läcka. En hel del har fallit på plats under helgen tack vare braprat med S.

Skitsituationen på jobbet är på väg att kulminera och denna röra har upptagit största delen av min vakna tid under alldeles för lång tid. Vissa dagar även den sovande delen. Men förändringens vindar blåser. Jag gör vad jag kan. Tar tjuren vid hornen och sakta men säkert börjar jag känna att min egenkontroll tilltar i styrka.

Förändringens vindar blåser och i sann Saringanda går det från stiltje till storm på bara någon sekund.. Vänta ni bara. Här händer det grejer!!!

Psst.. Tack för utmaningen Isidor och Anna! Ge er till tåls en liten stund så kommer mitt underliga svar..

BIG-BARRA-BOOST

* 3 saker du gillar med ditt utseende:
Min mun. Mina ögon. Min ansiktsform

*3 saker du gillar med din personlighet:
Humoristisk. Omtänksam. Kvicktänkt

* 3 saker du lyckats med och är stolt över:
Att jag har en förmåga att lyckas vända svåra erfarenheter till värdefulla och älskade bitar av mig själv. Att jag lyckades gå ut grundskolan utan att knäckas. Att jag har lyckats hitta S i ett tält på Hultsfredsfestivalen 1992 och sedan vägrat släppa taget. Av ren självbevarelsedrift.

* 3 personer du kan ringa mitt i natten:
Jag har lyckan att kunna ringa alla mina nära mitt i natten. Behöver jag dem så finns de där. Alla.

* 3 personer som sagt "jag älskar dig" till dig:
Alma säger läkälläkällä med den rätta älsklingsmelodin men det gills kanske inte? Annars blir svaret som det ovan. Jag är allt en lyckans ost som är en så älskad person och dessutom får höra att jag är det.

* 3 saker du uppskattar hos en medmänniska:
Förlåtande, inte minst mot sig själv. Närvarande, inte minst i sig själv. Generös, inte minst mot mig. HAHAHAHAAAAAAAAAA!!! Åh vad det kändes befriande att riktigtriktigt få spräcka den där prettobubblan jag blåst upp!

* 3 vänner du vill träffa snart:
Erica. Anna. Maria.

* 3 celebriteter du uppskattar:
Tom Waits därför att han är ett geni och rör min själ med sin konst. Lars Norén av samma anledning. Zlatan för att han är så in i bängen cool. Coolaste killen på den här sidan Texas. Trots att jag inte gillar fotboll mer än på puben.

* 3 saker du ska unna dig själv i morgon:
Jag skall unna mig att gå på ett vidrigt personalmöte. Jag skall också unna mig att äta en nyckelhålsmärkt och microugnsvärmd familjendafgårdfärdigrätt. Slutligen skall jag unna mig att krama skiten ur min lillasyster Annsepannse som har kommit hem från Österrike kärare än någonsin. Jag ser nu att krama skiten ur nästan blev väl magstarkt uttryckt. Om någon av en händelse sitter med en intensiv lust att dela ut ett ordvitspris så kan det vara läge alldeles just nu. Till mig.

* 3 personer du utmanar att göra boost-listan:
Nä. Nu räcker det.

Pappaledig