Vilja

Min vän har fått en liten blastosyster i sin mage. Jag vill att hon skall bosätta sig där, stanna kvar. Så innerligt vill jag att hon skall bli kvar och utvecklas till en alldeles finljuvlig människa. För ja, Erica. Det är er tur, det har det varit länge.

Jag håller fästfest och tänker att det här gången får det lov att vara enkelt.

En enda liten räka är väl inte för mycket begärt?
Det är er tur. Det har det varit länge.

Kom igen nu, blastosyster - FÄST!

Jävligt onödigt

Jag överdriver sällan. Visst, jag har en förkärlek till att spetsa till saker, men överdriver det gör jag sällan. Så när jag säger att jag har varit mitt i ett fullkomligt kaos så är det så.


Fullkomligt kaos.

Och jag är fortfarande inte på andra sidan, men jag är inte heller mitt i.

Jag är en ytterst tålig person. Jag klarar nästan vad som helst tror jag och det har jag skrivit förr. Men det betyder inte att jag uppskattar att bli tagen på orden. Att liksom bli utmanad i detta. Okej, säger du. Du klarar nästan vad som helst, säger du. Låt se om du klarar DET HÄR, säger VI.

Så plötsligt, mitt i flyttkaos och jobbhysteri blev jag illamående och märklig. Så där märklig som jag efter mycketmycket sorgmöda varit en gång tidigare. Med Almaunder. Och om jag inte var så blyg skulle ni förstå hur fantastiskt ofattabart osannolikt det är att jag skulle kunna bli gravid två gånger på två månader just de här två månaderna. Helt fantastiskt ofattbart osannolikt. Och inte ens önskvärt; bara det en absurd sak. För nej, jag vill inte vänta barn just nu. Jag vill vänta med barn just nu.

Men samtidigt. När man har varit i längtansträsket och klafsat omkring i ett helt decennie, då finns det inte så många fler alternativ än att ställa in sig på att

1. Acceptera läget
2. Gilla läget
3. Älska läget

I den ordningen. Och jag och S hann väl på några dagar åtminstone vackla ner mellan ettan och tvåan. Även om det där samtalet med nya chefen om att hoppsan men nu är det visst så att jag inte riktigt kommer att kunna gå in i det här med samma brinnande entusiasm som jag hade tänkt mig eftersom jag kommer att ta tjänstledigt i januari nästa år och ett år framöver skrämde skiten ur mig, på ren svenska.

Men jag behövde aldrig oroa mig. För nu har jag provat på missfall också.

Det känns jävligt onödigt.

Pausar lite

Det är för mycket nu. Alldelesalldeles för mycket nu.
När man befinner sig mitt i stormen går det inte att blogga.
Min oro är intensiv och konstant och sträcker sig över frågor som jag inte ens kan sammanfatta.

Så. Jag pausar. Tills jag är på andra sidan.

Med ett innerligt löfte om att jag kommer tillbaka.
Förstås.

Gott om lugn är det ont om..

Fiiiiiii för i hundan vilken stress jag har. BLÄÄÄSTRESS!!! Jag får till och med hålla mig undan kaffet i möjligaste mån för att undvika konstant hjärtklappning.

Nästa fredag lämnar S lägenhetsnycklar och pengar till städfirman som skall flyttstäda lägenheten på söndagen. Samma fredag skall allt således vara packat och vi kör upp till Halmstad för att hämta lastbilen på 22 kubik. Jag och Alma stannar kvar i Harplinge hos mina föräldrar och S åker tillbaks till Malmö och lastar in alla möbler och kartonger med hjälp av en handfull vänner på lördag förmiddag. Därefter åker S upp till Harplinge, sover en natt varpå han och min far kör vidare till Stockholm tidigt på söndag morgon. Väl uppe i La Stada flyttar de in alla pryttlar och pinaler med hjälp av en handfull Stockholmsvänner i en uppskattningsvis halvfärdigt renoverad lägenhet och min far återvänder samma dag till Halmstad/Harplinge med lastbilen.

Måndag, tisdag och onsdag kommande vecka pendlar jag till jobbet med bil från Harplinge och Alma är under tiden hemma hos Moffaaah och lever livets glada dagar. Måndag kväll kör jag till Malmö för att ha gemensam besiktning i den av firman flyttstädade lägenheten och därefter är det tänkt att vi i byteskedjan skall fira en lyckad deal med lite mat på restaurang. Onsdag är mitt livs sistsista dag på det jobb som jag varit så engagerad i de senaste 6,5 åren och efter avslut hämtar jag upp Alma i Harplinge och kör direkt till solsyster i Jönköpingstrakten. Där sover vi en natt och beger oss tidigt torsdag morgon till vårt nya hem. Jag räknar med att vara framme vid elvatiden och klockan 12.45 kommer så en flygtaxi och hämtar upp mig för att jag skall komma i tid till flyget som tar mig till Norge där jag skall träffa utbildningskonsulter och kursdeltagare i det utbildningsprogram som jag bland annat kommer att vara ansvarig för. Detta sker som tur är tillsammans med min nya chef, vilket uppskattas.. På fredag eftermiddag åker vi hem till Stockholm för att fira vår första helg i den stora staden som skall bli vår. Och efter helgen börjar jag mitt nya jobb på riktigt.

Någon som tycker att det verkar tight?
Äsch, jag har fyra veckors semester i juli att se fram emot. De får jag väl använda till att försöka fatta vad som har hänt..

Ja, just det! Så har jag ju hela avslutningsbiten med nuvarande jobbet också. Avsluta påbörjade uppdrag och följa upp tappade trådar (ett gäng..) samt få koll på avtalsläget och uppdatera mina skräckslagna kollegor på alla uppdrag som förväntas bli utförda under hösten. av någon annan än mig, d v s någon av dem. Detta sker på måndag och jag längtar inte. Inte alls.

Men snart är den biten överstökad och då följer nästa stressmoment. Att försöka få ihop heltids manaaascherjobb med mammeri och partnerskap med bibehållen livstillfredsställelse och glädje. Det var jag som sa det: "Jag behöver nya utmaningar, allt är för enkelt"

Där fick jag så jag teg.

Boy o'boy

Äntligen ensam. Sorterar febrilt och lyssnar på albumet Babyland med Stefan Sundström.
Stannar upp. Går in till stereon. Sätter mig på armstödet till soffan och fäller en tår.
Kanske världens vackraste kortvisa om föräldraskapets känslor av otillräcklighet


Boy Oboy Kom och drick din choklad
Boy Oboy Kom och gör mamma glad

Chokladtårar rinner och jag hinner aldrig ikapp
och Din napp och alla minnen
av dej brinner

Boy Oboy Varför är du inte glad?
Boy Oboy Demoner i parad

Demoner springer ut, ur min trut
med vilda tjut och pekar finger
åt min godhet utan slut

Självlängtan

Jag vill vara själv idag. Alldelesalldeles själv. Jag är sliten och trött och samtidigt oerhört rastlös. Det känns som om jag har krut i blodomloppet och gröt i hjärnan ungefär. Och jag är så förbaskat frustrerad över att allt är i otakt. Jag vill vara själv. Alma vill vara med mamma. S vill vara med familjen, där jag då är en viktig beståndsdel. Och jag vill inget hellre än att alldelesalldeles ensam få fixa allt som jag skulle behöva fixa.

Jag vill gå fram som en furie i hemmets vrår. Jag vill sortera och packa och slänga och strukturera. Jag behöver struktur. Jag kräver struktur. Därför att alltallt är kaos just nu. Kaos inom och kaos utom. Jag är sur som ättika, arg som ett bi, envis som en oxe och fullkomligt totalt skitocharmig in absurdum. Odräglig.

JAG VILL VARA SJÄLV!!! Få lite grand ordning på kaoset, inre eller yttre spelar inte så stor roll men jag klarar hur som helst inte av att ta hand om andras eller gemensamt dito. Det blir för mycket. Mycketmycket mer än jag klarar. Och just nu så känns det som att det inre kaoset kan kännas lite mindre om jag bara lyckas få ordning på lite av det yttre. Och där är min familj inte riktigt med på banan.

Nej. Jag klagar inte. Jag har verkligen ingenting att klaga över. Alma sitter på egen vuxenstol vid bordet utan att nå upp till bordskanten som den sötunge hon är, iklädd cooljeans och t-shirt med Bruce Lee på bröstet och läser Metro Bostad samtidigt som hon gungar i takt till David Crosby och nynnar med. Väldigt ojobbig och bedårande och alldelesalldeles underbar. Men hon vill ha sin mamma! Maaaamma! MAAAMMA!!!

Om jag reser mig för att få något uträttat SKRIIIKER hon uppfordrande. MAAAAAAAMMAAAAA!!! Alma kräver sin mamma. Och mamman kräver solitud. Pappan tillika maken och hjärtevännen kräver en trivsam lördag med familjen utan krav på prestation. Bara mys. Han har det tufft just nu. Är med Alma på dagarna och jobbar på kvällarna och är inte hemma förrän halv elva. Jag går och lägger mig klockan nio på vardagarna för att orka gå upp klockan fem för att kunna vara på jobbet 6 mil bort klockan sju. För att kunna komma hem till Alma i tid. Vi ses således aldrig jag och S. Den här lösningen blev av nöden tvungen för att kunna lösa barnpassningen men resultatet blir att vi aldrig ses för att ordentligt kolla av var vi befinner oss såväl praktiskt som känslomässigt och tillslut sitter två personer på vars ett håll och känner sig missförstådda och osedda.

Ungefär så. Just nu.

Jag vet att det blir bättre sen. Ja snart till och med, men nu är det jobbigt. Men snart skall S hämta upp lite flyttlådor så att jag kan börja sortera och packa urväxta bebiskläder. Det är en början. Och Alma kan vara med och sortera kläder, det är nästan hennes bästa gren.

Jag önskar att jag kunde skärpa till mig. Vi får väl se hur det går med det.

Brådmogen

I brist på fokus att blogga om något som verkligen betyder något, kilar jag in för att meddela att jag tydligen är 43,7 år och inte alls 33,4 som jag själv trodde. Tydligen. Hur gammal är du?

Kusinen från landet..

Minksy frestade mig att göra ett bonnatest. Jag tänkte att det kunde vara bra att kolla upp hur bonde jag egentligen är såhär inför storstadsflytt och allt. Och så här är det, att jag är hur jäklans mycket bonde som helst. Ett hundra procent bonde. Men va katten, jag har ju vuxit upp i Harplinge så nått skall väl ha fastnat?!

Längtan och olängtan

Jag längtar. Längtarlängtarlääängtar!!!

Jag vill flytta NU
Jag vill få i ordning lägenheten NU
Jag vill inreda balkongen NU
Jag vill börja mitt nya jobb NU
Jag vill upptäcka Stockholm tillsammans med finfamiljen NU
Jag vill dricka rosévin i solen på balkongen med älsklingen NU
Jag vill över huvud taget acklimatisera mig i mina nya omgivningar NU

Jag är rastlös så att jag håller på att spricka.

Jag vill däremot inte bli gravid just nu.
Det känns fullkomligt bakvänt att skriva de orden men det är verkligen så jag känner. Mycket har hänt inom mig och omkring oss på ett halvår och det känns förbannat lyxigt för mig att unna mig att känna så här. Just nu vill jag njuta av Alma. Just nu vill jag fokusera på det jag faktiskt HAR. Inte det jag VILL ha. Jag vill vara nöjd nu. Ett tag.

Lyxnöjd.

SLÄPP TUMMARNE LOSS!!!

yabbadabbadibbidobbidoooooo!!! YES YES YES!!! De föllo som furor för mina fötter. Nej, nu överdrev jag. Intervjun kändes väldigt väldigt bra och när jag ringde min älskade far från pendeltåget kände jag mig riktigt lugn i magen. Helt och fullt oviss över utslaget, men ändå lugn. Jag visste att jag hade gjort så gott jag överhuvudtaget kunde och resten var upp till dem. När jag lämnade personalchefen sade hon att nu får jag tyvärr be dig vänta till måndag innan vi kan lämna besked, även om jag förstår att det blir nervöst. Men en och en halv timma senare ringde hon och välkomnade mig ombord och jag blev fullkomlligt överglad. Eftersom vi var helt överens och bestämde oss för dig alldeles med en gång efter att vi träffat dig så fanns det ingen anledning att vänta med att ge dig beskedet.

Wow. Nu är man alltså en manager. Manager för utbildning och rekrytering minsann, fast på engelska dårå. Fy fasiken så fräsigt! Och även om lönen inte blev till stjärnorna skyhög så blidde den sjutusen mer än jag har idag och fem veckors semester varav fyra i juli. Och jag börjar direkt i juni.

Wow.

Efter intervjun var jag i lägenheten och mätte lite. Lite för skojs skull. Och för att kunna bevisa för S att soffan får plats på den vägg som vi båda anser är den bästa soffväggen i lägenheten. Och förstås för att känna lite på det som älskade S brukar säga. Känna lite på det. Det finns mycket att känna på nu! Bland annat det här:
MANAAAAAASCHÄ (det låter roligast på småländska. Tänk Kalmar)

Wow.

Jippie.

Iiih!

Eller som Alma väljer att uttrycka sin rena och skära glädje: BIIILABIIILABIIIILA! BILA PAPPIIIIIIIIIIILA!!! BILA PAPPILA BILA PAPPILA!!!

Idag

Natten till idag har jag drömt. Drömt hemska drömmar. Ja, så hemska att jag var tvungen att nyttja mig av tekniken från min väldigtväldigt mardrömsfyllda barndomsdagar då jag liksom talar om för mig själv i drömmen att det är en dröm och att jag bör byta handling eftersom allt verkar gå mot en katastrof. Och det fungerade som tur är men jag är ändå shaky. Det var extrema kommaförsentdrömmar kan man säga, med inslag så som liten Alma springer ut i den stora stadstrafiken alldelses själv eftersom jag var så stressad att jag sprang ifrån henne. Jobbigt har det varit.

Igår var dessutom en riktig otursdag:

• Jag upptäckte att vi har MINUS på kontot
• Någon vimsig tokstolle (läs idiot för det är min ofina egentliga uppfattning) hade parkerat sin bil MED dragkrok på en avsevärd bit av vår p-plats i garaget så att jag skrev en skitotrevlig lapp till förövaren och därefter en ursäkta-dålig-parkering-lapp till min utsatta granne vilken drabbades av att jag fick parkera PÅ själva p-platsmarkeringen för att överhuvud taget kunna ställa bilen okej bra.
• Den katastrofala ekonomisituationen gjorde så att jag inte kunde inhandla de där fina anställningsintervjukläderna som jag hade planerat
• När jag med stor möda lyckats gör en gigantisk räkmacka till mig själv att avnjuta i solitud framför tv:n lyckades jag tappa hela skiten på foten och allt blev en eländig röra och byxorna majonnäsiga.
• Jag bröt en nagel på min för säsongen väldigt välmanikyrerade lilla hand. Så jävla retligt om än värdsligt.

Ja och detta var säkert inte allt heller.

Nu hoppas jag att allt ovantstående egentligen betyder TUR enligt någon bortglömt folktradition. För idag skall jag träffa toppjobbs-VD med kollegor och rackarn anacka vad jag skall göra mitt bästa - med eller utan bisnisslook.

IDAG GÄLLER DET!!!

Återkommer med rapport..

Lite kändis..

Bild: Anna Olsson


Min fina lillsyster är således fotograf och frilansar bland annat för Aluma, de hemlösas tidning i Malmö. Inför detta numret som har tema fysisk smärta, blev jag intervjuad av hennes kollega om min förlossningsupplevelse och Anna plåtade. Så nu är jag lite kändis.. Det blev en fin artikel och bilden - ja, den blev alldelesalldeles underbar.