Själsskäl

Den anonyma/anonyme frågeställaren i mitt förra inlägg undrar följande:
En liten fråga.
Kommer hon få tillåtelse att få fler paket när hon är låt säga 10 år??

Först och främst: Hurra! En anonym kommentator!! Min allraallra första!! Välkommen! Jag har, helt seriöst och utan ironi, undrat varför jag aldrigaldrig har fått någon sådan visit i tidigare. Inte en gång på mer än 1,5 år och för mig har det varit lite förunderligt. Men nu så!

Hur som helst. Frågan som anonym ställer är riktigtriktigt bra. Justprecis en sådan fråga som man bör ställa sig om ni frågar mig. För vad grundar sig denna min aversion mot prylöverösning på? Egentligen.

Om vi börjar med åldersaspekten. Kommer hon få tillåtelse att få fler paket när hon är låt säga 10 år?? Låt mig då svara med en motfråga riktad till mig själv: Tror jag att en tioåring har en mer utvecklad förmåga att sortera intryck än en tvååring? Svaret blir ja. Så. Om min aversion allenarådande grundat sig på barnets kognitiva utveckling så hade även svaret på anonyms fråga blivit ja. Men så enkelt skall vi inte göra det!

En del av mitt aversionsursprung handlar definitivt om att jag inte vill att Alma, som den oerhört nyfikna och livliga tvååring hon är, skall behöva utsättas för den stress som sjuttioelva paket med skiftande innehåll innebär för en slik liten hjärna. Ta det från en mamma som med största sannolikhet hade fått en bokstavsdiagnos som barn om detta varit på modet under sjuttioåttiotalet. Och då är visserligen Almas hjärna inte det minsta bokstavskombinationig. Men den är utan tvekan betydligt mer omogen än en tioårig hjärna.

En annan del av min motvilja bottnar i en stark och innerlig önskan om att fostra barn som faktiskt vet att uppskatta en gåva. Som ser och förstår att det bakom en gåva finns en personlig omtanke. En önskan om att mottagaren skall få glädje av gåvan. Jag vill att Alma skall veta vad det innebär att riktigtriktigt hett önska sig någonting. Att gå och längtvänta och inte vara riktigt säker på om hon någonsin kommer att få den där sittallrafinaste. Och sedan få det. Och bli sådär frånhjärtatglad. Jag skulle vilja att presenter skall vara någonting magiskt för henne.

Jag vill verkligenverkligen inte att Alma skall växa upp till en presentblasé flicka som liksom bara strävar efter kicken att få. För den kicken kan aldrig bli tillfredsställd av någonting. Ingen present kan stilla en fåkick. Och tillvänjningen på fåkickar är kraftfull. Större och dyrare, större och dyrare. Min värsta fantasi är att Alma skulle växa upp till att bli lite som den fattiga fiskarhustrun i den här Grimm-sagan:

Sagan om fiskaren och hans gumma*
Det var en gång en fiskare och hans gumma som var så fattiga att de bodde i ett dike nära havet. En dag när gubben som vanligt satt och fiskade råkade han fånga en talande flundra.
“Jag är förtrollad”, sade fisken, “låt mig få leva”.
Fiskaren kastade genast tillbaka fisken i havet och gick hem till sin hustru och berättade om äventyret.
“Önskade du dig något?” Frågade gumman. Det hade inte mannen gjort så hustrun skickade honom tillbaka till stranden för att önska sig ett hus.
Mannen gick därför lite motvilligt ner till stranden och ropade ut över vattenytan:
Flundra i det djupa hav
Kom och hjälp mig arme slav.
För min hustru Ilsebell
Hon vill det jag inte vill.
Flundran kom genast simmande och mannen berättade vad hans hustru hade begärt.
“Gå du hem gubbe” sade flundran, “din hustru har redan fått sin önskan uppfylld”.
När gubben kom hem till det nya huset hade gumman redan bestämt att det inte var fint nog, hon ville ha ett slott.
Gubben gick då åter ner till havet som blivit alldeles grumligt och han framförde där gummans önskan med samma ord som förra gången. Så fick gumman ett slott och därefter ville hon bli kung för att få ett ännu större slott och när hon varit kung ett tag ville hon bli påve för att på så vis bli ännu finare än kungen.
För varje önskan som framfördes av fiskaren blev havet stormigare och farligare.
Till sist önskade gumman sig att bli mäktig som självaste Vår Herre.
Utanför palatset rasade en rytande storm. Träd rycktes upp med rötterna och hustak flög av husen. Himlen var svart som kol och nere vid vattnet var vågorna höga som kyrkspiror.
Fiskaren skrek utan att kunna höra sin röst:
Flundra i det djupa hav
Kom och hjälp mig arma slav.
För min hustru Ilsebell
Hon vill det jag inte vill.
“Vad vill du nu” frågade fisken.
“Min hustru vill bli Vår Herre”, svarade fiskaren.
“Gå du hem fiskare, din hustru är tillbaka i ert gamla dike”, sade flun­dran.

Lite så.

Nu är jag således redo att ge mitt slutgiltiga svar på din fråga, anonym. Nej. Min önskan är att min önskan om presenthygien inte ändrar sig i takt med Almas stigande ålder. Och jag har fler själsskäl än så. Men jag stannar här för nu.

Tack för din berättigade fråga och välkommen åter!

*texten hämtad från www.alba.nu/pdf-dok/varggransen.pdf

Trötthet och presenthygien

Egentligen skulle jag bara ha kunnat kopiera in Pias senaste inlägg och ta bort den punkt som refererar till graviditet. För jag kan inte skylla mina tillkortakommanden på att jag är gravid dessvärre. Jag är liksom bara en dålig människa. Ja det där skrev jag förstås endast och allena för att ni kära bloggläsare skall skriva fina kommentarer om hur verkligenverkligen finfantastisk jag är och att jag inte aaalls är dålig. Förstås. Men ändå.

Jag skulle vilja berätta roliga saker. Men det är svårt när inte så mycket roligt händer. Visserligen hade vi besök av svärföräldrar i helgen, men jag vet inte riktigt hur rolig den rapporten skulle bli. Och eftersom jag verkligen inte trivs med att liksom prata ner andra i min blogg så skall jag nog låta bli. Men låt mig på ett högst diplomatiskt vis upplysa er om att helgen inte på något vis bidrog till att ge mig energi.

Och en helgrelaterad diskussion skulle jag vilja föra. En diskussion som på något vis angränsar till Isidors fantastiska inlägg om vad barn vill ha och vad de behöver. Ty vi har tjuvstartat födelsedagsfirandet nu. I lördags hade vi tvåårskalas numero uno av tre.. Denna gång var det då S:s familj som var firarna och allt sedan Almaunders födelse har följande budskap kablat ut i tid och otid med avsändare Almaunders vårdnadshavare tillika föräldrar: Okynnesköp inte leksaker. Strunta i prylar. En sak per familj räcker fint. Okynnesköp inte leksaker. Snälla.

Gång på gång på gång på gång har vi pratat om det här. Om hur vi vill ha det. Om det som är viktigt för oss. Med min familj. Med S:s familj. Med vänner. Och resultatet? Jo. Ett födelsedagsbarn som yrvaket raglar ut från middagsvilan och fullkomligt chockad möts av ett presentberg. Presentberg.

En STOR låda med Duplo-liknande byggklossar
En STOR låda med Play-do-lera inklusive tillbehör (som hon redan har)
Ett puzzel
En stor dockservis
En tröja
Ett halsband
Ett par byxor
En stortjock barnkammarbok
En målarbok
Ett pennskrin med kritor
En chokladkalender(!) som hon inte får äta av

Och visst, det finns kanske många som tycker att det där är väl ingenting! som tycker att det där är väl jättebra presenter?! och som tänker men vad pratar hon om? Varför skall inte barnet få paket?!

Men det jag ser är en tvåårig flicka som inte har en chans att ta in alla de här sakerna. Som inte har en chans att kunna registrera vad det är hon faktiskt får och på vilket vis hon skulle kunna ha glädje av dem.

Det jag ser är en tvåårig flicka som blir stressad av att hon inte får sätta sig och titta i den nya tjocka boken utan genast uppmanas att öppna fler paket! mer paket! större paket!

Det jag ser är en tvåårig flicka som blir så splittrad av alla prylar och möjligheter att hon frustrerat försöker leka med allting. Samtidigt. Och resultatet blir att hon inte leker med någonting. På riktigt.

Och det jag själv upplever är en frustration över att återigen behöva ta en diskussion. Att återigen behöva förklara. Förklara vad som är viktigt för oss. Och varför. Att vi dessutom inte har något bra ställe att förvara alla prylar på adderar ytterligare stressfaktorer till sammanhanget.

Två saker har hon dock verkligenverkligen haft glädje av. Den ena är målarboken. Hon målar. Målarmålar. Grönt och blått och gult. Hon färglägger för glatta livet och gör så fint så fint. Det andra är dockservisen. Hon lagar mat och bjuder på kaffe med mjölk, soppa och bullar. Dukar och matar och donar. Och är så lycklig!

Det hade varit fullt tillräckligt med de presenterna. Fullt tillräckligt. Och snart är det jul och den skall firas i hemmet tillsammans med ovan nämnda sällskap. Det kan bli bra. Men det kan också bli sådär. Eller dåligt. Vi hoppas på bra. Och vi hoppas på presenthygien.

Vi får väl se.

Idag hjärnsnor, imorgon hjärtglöd?

Idag är jag lite småsliten. Förkyld och matt och stressad över att vara hemma med hostig Alma när jag har en miljard arbetsuppgifter som skulle varit gjorda i förrgår. Och stressad över att jag inte verkar ha någon som helst förmåga att göra tanke till handling. Och stressad över att detta innebär att jag exemplevis går och tänker väldigt mycket på mina fina vänner men att jag sedan inte får mig till att berätta för dem, ens genom ett futtigt litet sms, att jag tänker på dem. Och är glad att jag har dem.

Denna vecka har jag till exempel alldeles särskilt tänkt på Erica och Isidor och Anna och Cinks. Och hur svårt är det att få iväg ett litet textmeddelande med orden "nu tänker jag på dig" till exempel? Nä. Inte så svårt. Ändå jättesvårt. Uppenbarligen.

Jag springer fortfort just nu. Jobbet kräver allt av mig, jag har roligt men samtidigt är det slitsamt att vara i den här perioden av rollsökning. Att behöva bevisa för sig själv och andra att jag är bra. Gärna bäst. Och slitsamt att inte ha en tydlig ruta - ingen annan har funnits på min position tidigare. Eller jo, chefen. Så jag är en avknoppning av henne men ändå under henne. Jag är ansvarig men själva organisationsstrukturen i sig gör att det är väldigt svårt att ta och få ansvar. Fullt ansvar. Det är slitsamt att vara beroende av en tydlig ruta, men samtidigt vara rädd för att rutan kanske egentligen är för liten. Eller fel.

Jag pratade med en näranära finvän idag. En från mitt Skåne. Vi har jobbat tillsammans tidigare. Och vi pratade lite om mitt nya jobbjag, åtminstone om en av rollerna - den som innebär programansvar. Och hon frågade om jag verkligen bara skötte ramar och budget och konsulter. Om jag verkligenverkligen inte höll i någon form av undervisning eller grupputveckling själv. Och det förklarade jag ju att jag inte gör, numera. Och hon hade så spontant och äkteliga och innerligt svårt att förstå hur jag inte kunde göra det. Hur jag liksom kunde köpa in det som jag själv är bäst på. Och så bekräftelsebombade hon mig med massor av finord. Om hur hon ser min begåvning.

Och då fick jag säga att jo. Visst saknar jag det. Lite grand. Samtidigt är inget skrivet i sten. Jag har fortfarande väldigt roligt på jobbet. Väldigt. Men det är viktigt att inte glömma vad som verkligenverkligen ger mig hjärtglöd. Att se att driva att fånga in småsmå signaler att inspirera att leda att våga lyfta saker till ytan.
Det skapar hjärtglöd hos mig.

Justjust nu känns det som om jag mest har hjärnsnor. Och den där envisa stressrullen i solar plexus som snurrar runtruntrunt som en liten spinnslända.

Och inte blir det bättre av att varendaste helg utom en endaste en är uppbokad fram till nästa år. Fester och födelsedagar och bröllop och julfirande är trevliga saker, men när de kommer så tätt att jag inte hinner andas så är risken stor att man dör. Nä, nu skojar jag. Jag hinner andas, det går liksom av sig självt. Så dör gör jag inte. Men risken är att jag fortsätter att ha tunnelseende och därmed fortsätter att förneka fina näramänniskor som jag faktiskt behöver för leva. Inte bara överleva.

Jag försöker se det som om jag har ett simlopp att göra. Ett simlopp där mestadelen handlar om att simma snabbt som attan under vatten och när det är över, komma upp till ytan, andas och inse att jag har vunnit. Jag försöker se det så. Just idag har jag dock inte riktigt lyckats.. Men imorgon!

Upptagen eller nertagen

På tal om jobb är jag upptagen hela veckan och har ringa tid för bloggning. Eller skall jag säga nertagen kanske, då jag begett mig söderut till Danmark.

Jag är ansvarig för ett skräddarsytt utbildningsprogram för våra medarbetare, eller om man vill snajsa till det så är jag programdirektör(!). Allt handlar om hur viktig man vill framstå.. Jag såg den där titeln hos en kollega som är ansvarig för ett ledarskapsprogram och skrattade lite grand. Det blir som löjeväckande om ni frågar mig när det mesta handlar om att samordna, administrera och styra upp. Well, well some people need to feel significant..

Hur som helst. Just nu pågår den andra och sista kursveckan där den här programdirektören alltså befinner sig och så här långt går det väl inte jättebra. Hotellet är förskräckligt - som Fawlty Towers men inte roligt. Taken läcker, rummen är skitiga, fikat kommer på fel tidpunkt och personalen är direkt otrevlig. Därtill en första modul med underpresterande och dessvärre lätt aggressiva konsulter med uppdrag att lära ut relations- och intressebaserad förhandlingsteknik..

Men mer om detta vid senare tillfälle. Ville bara ge ifrån mig ett livstecken. På fredag får jag åka hem, jippiehurra!!!

Mr Bojangles..

Urskrivning

Jag har en massa saker jag skulle behöva urskriva mig. Problemet med det är att det kan vara svårt att veta vart jag skall börja och det blir mig snarare övermäktigt. Och först tänkte jag skriva att det handlar om jobbet, men det gör det verkligen inte alls. Det handlar om mig. Mitt liv. Mitt sätt att hantera mitt jobb och mitt liv. Det handlar om mig.

Det ena jag skulle behöva urskriva mig är mitt behov av ett stimulerande och kvalificerat arbete kontra mitt behov av att vara en väldigtväldigt härvarande Almamamma så jag börjar väl där. Och det här är svårt. Oerhört svårt. Det är så svårt att jag faktiskt blir blockerad och inte ens förstår hur jag skall kunna sätta ord på det här..

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar jobbet som en faktisk företeelse och jag älskar drömmen om mitt jobb, eller företaget snarare. Drömmen om att vara del av ett svindlande gränslöst sammanhang där vad som helst är möjligt om man bara satsar och vet hur man vill ha det. Även om jag innerst inne vet att den drömmen verkligen bara är en dröm, har jag fallit för känslan som drömmen ger. Jag är fast. Jag tycker om det jag får av- och det jag ger mitt jobb.

Samtidigt.

Det här engagemanget slukar mig. I början tyckte jag att det gick väldigt fint att vara härvarande både på jobbet och med Alma, det ena konkurrerade inte ut det andra och jag kände att det finflöt. Inte ens resandet var ett problem eftersom det så tydligt fungerade både för mig och familjen.

Så är det inte längre. Just nu är jag inne i en tuff period på arbetsplatsen med rollförvirring, konkurrens och en kommunikationskvalitet mellan mig och min chef som raskt pendlar mellan bästaste bästa till sämstaste sämsta. Precis enligt handboken i vilken gruppmodell som helst, jovisst, men eftersom jag verkligenverkligen vill att det här jobbet skall funka, tar jag det väldigt personligt. Min sociala självkänsla är också ganska tilltufsad från tiden hos min förra arbetsgivare, vilket gör att jag därtill är lite paranoid och överanalyserar friskt. Jag har dessutom, som tidigare beskrivits, mångamånga bollar att hålla i luften samtidigt och stressen surrar som en bisvärm i mellangärdet. Så jo, jag har det tufft.

Och detta går just nu ut över Alma. Det går ut över den människa som behöver mig mest av allt i världen. Det går ut över mitt sätt att vara mamma och det går ut över min härvaro som blir till därvaro. Just nu lever jag med jobbet nästan hela tiden. Jag är splittrad, ofokuserad. Tankarna far iväg oavbrutet och samtidigt som jag blir så jävla förbannad på mig själv att jag inte bara kan stänga av och vara med Alma så går det inte. Bisvärmen surrsurrar och snurrar igång mig till toppspinn. Jag förlorar humöret för småsaker och det är inte likt mig. Jo, det är likt mig att förlora humöret, men inte med Alma. Med Alma är det olikt mig. Jag fräser till och jag blir fysiskt kantig och - kanske inte hårdhänt, men omjuk. Och det känns inte alls bra. Det känns dåligt.

Men så tänker jag då för mig själv - och det är här det blir svårt - skulle jag vilja ha det annorlunda? Skulle jag vilja ha ett mindre krävande jobb till förmån för min relation med Alma. Till förmån för att jag skulle kunna vara mycketmycket mer med henne? Till förmån för att jag verkligenverkligen skulle kunna se och finnas och stötta och dela? Och fan. Jag tror svaret är nej. Jag kan inte se det jobbet framför mig.. Jag kan inte se mig själv befinna mig i en yrkesroll där jag inte får använda alla mina resurser, där jag inte får utmaningar, där jag inte får tänja mina gränser. Jag kan inte se det framför mig.

Och samtidigt skriker min själ. Alma då?

Nej, fan. Jag kan inte skriva mer idag.

Låt bli, om du har emetofobi

Ungern var skitjobbigt. Så var det sagt. Men jag fortsatte ihärdigt förnekelseprojektet och det gav ett okej resultat. Jag lät mig inte blomma ut i magsjuka om man så säger, utan höll mig till att ha det besvärligt de gånger jag tillät mig att gå på toaletten samt konsekventa kallsvettningar och frossa. Men VD:n var nöjd med min insats och jag undvek att ta i hand.


Låter det sunt? NÄHÄ?!! Men så är inte detta ett inlägg på Sunda Saring-bloggen heller!!! Jag tillåter mig att njuta av min personlighetsklyvning.

Nä allvarligt talat. Detta var ett undantagsfall och jag tänker inte ha för vana att jobba på bekostnad av min egen hälsa.

När jag kom hem tog älskade S min kabinväska, packade ur den och lade i sina egna saker då han for till Danmark på utbildning med sjuflyget i morse. Klockan ett i natt kom Alma in och började snurra, misstänksamt uppskruvad och snackig. Hjläppa mig mamma, ja tlöjja ha! så jag hämtade en tröja. Fel tröja. Neej, mamma annan tlöjja. Tlöjja tatt på. Tlöjja tatt på. Jag tittade förvirrat på henne då pyjamaströjan hon hade på sig har ett tydligt tryck med katten Findus på. Ja, men Alma du har ju en katt på tröjan. Men inte. Neej, annan tatt. Okej, hon ville ha den lilla rosa t-shirten som hon ärvt av kusin Moa. Den lilla rosa katt-t-shirten med små strasstenar i morrhåren.. Men det fick hon inte. Någon måtta får det vara klockan ett på natten.

Sedan var det snurr och surr, snurr och surr, spark och gnäll och så började de. Smaskningarna. Jag har ju varit hundägare och vet mycket väl vad smaskningar betyder. Smaskningar betyder illamående. Illamående betyder att det inom en inte avlägsen framtid kommer kaskader av kräk. Och detta var just vad som väckte mig klockan halv fem. En kaskadkräkning.

Fräscht.

Å andra sidan kan jag säga att jag är osedvanligt härdad inom kräkområdet. Tro mig. Jag har blivit kräkt i ansiktet en gång. S trodde själv att han skulle säga förlåt och istället sa han BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ. Det är fjorton år sedan och jag beslutade mig snabbt för att fortsätta älska honom. Så jag är härdad. Inte mycket chockar mig när det kommer till kräk. Längre.

Hur som helst. Stackars lilla Alma fick kräka klart i toalettstolen och sedan blev det badkaret för avduschning. Gallskrikandes. Mamma, ja ä jädd! Jaaa äää jäääädd!!!
Aj i mammans hjärta. Dessutom tvångstvättning av kräkhår för att liksom ytterligare intensifiera traumat. Men vad skall man göra? Det slutade bra. Det slutade bra med insomning i min famn medan jag sjöng vaggvisor klockan halv sex på morgonen.

Idag har vi varit hemma

S är som sagt i Danmark. Han kommer hem på fredag kväll. På söndag morgon åker jag själv till Danmark och kommer inte hem förrän nästa fredag. Fan, det är länge. Alldeles för länge. Så nu har jag beslutat att inte vara borta så långa perioder efter detta, för det kostar på för mycket.

Nu skall jag umgås mer med min solstråliga mysbralla till kräkunge. Hon läser högt ur Den gröna barnkammarboken och letar just nu febrilt efter låten Pippy Långschlåmp. Det är inteklokt vilken gullig dotter jag har. Med eller utan kräk.

Jag tror på kraften i förnekelse..

Jag skall snart resa till Budapest. Jag har jättejätteviktiga saker att göra där. Verkligen. Jättejätteviktiga. Jag skall vara stöttepelare, ankare och kraftboostare i Budapest. Och i just detta läge är jag oersättlig. Kommer jag inte, blir det konsekvenser av det och konsekvenserna blir kännbara och de blir negativa. Väldigt.

Så.

När jag vaknade i morse och upptäckte att magen brakat ihop tänkte jag direkt och kraftfullt ja men så bra! Då är allt som vanligt - nerverna gör sig påminda. Jag är nervös helt enkelt. HÖR JAG DET?!! JAG ÄR NERVÖS. INGET ANNAT.

Jag tog mig till jobbet och noterade att jag inte alls ville ha någon frukost. Inte alls. Däremot ville jag gå på toaletten. Flera gånger. Jag tog en kopp te och tänkte än en gång ja men så bra! Då är allt som vanligt - nerverna gör sig påminda. Jag är nervös helt enkelt. HÖR JAG DET?!! JAG ÄR NERVÖS. INGET ANNAT. Om än inte riktigt lika kraftfullt och övertygande.

Så ringde telefonen. S.
Jag har lämnat Almis på dagis. Jag är sjuk. Magsjuk. Jag är ett vrak och spyr snart. Det går kräksjuka på dagis.

Stackars S, han är magsjuk. Det är inte roligt att vara magsjuk, det är jobbigt. Det är inte alls lika jobbigt att vara nervös, även om symtomen kan vara snarlika. Men inte alls lika jobbigt.

Nu skall jag börja packa ihop inför resan. Sa jag att jag är oersättlig? Jo förstår ni, så är det.
O e r s ä t t l i g.
Sa jag att flygbiljetten inte är avbeställningsbar? Jomen, så att..

Önskar bara att jag vore lite mindre nervös. Det sätter sig på magen, se.