Dagsvärk

Idag vill jag vara hemma hos mamma. Jag vill ligga i soffan med huvudet i hennes knä och bli kramad. Det är vad jag vill.

Så här har min dag varit hittills:

Eftersom jag varit i Budapest i två dagar ville jag gärna Alma-tanka lite extra och bestämde mig därför att både lämna och hämta på dagis idag. Efter att morgonritualen flutit på fint gick vi ut till vårt fordon. Eller vad man nu skall kalla det. Bil heter det visst. Nej. Skitbil heter det.

Skitbilen på vilken vi lagt 13000:- i rep.kostnader under december och januari vägrade starta. Den var inte batteridöd utan varningslamporna blinkade och bilen lät dickdickdickdickdickdick. Efter några förtvivlade försök fick jag inse att loppet var kört, eller snarare var inställt och jag skulle ta mig, Alma och vårt pick och pack ut ur bilen och in i huset för att hämta vagn och frakta oss per tunnelbana till dagis. När jag grep tag i väskan såg jag i ögonvrån hur lägenhetsnyckeln försvann mellan sätena - och den gick inte att finna åter! Borta. Helt. Jag letade i en kvart medan Alma satt och sa dunnadunna bilen. Siitbil. i baksätet. Jag insåg att även detta slag var förlorat och vi tog oss så småningom till t-banan. Som var försenad. Förstås.

Så kom vi då till dagis och när jag skulle till att gå blev Alma jätteledsen. Förstås. Sen till ett möte, ringde jag en taxi som tog sina duktiga tio minuter på sig att komma. Chauffören valde sämsta vägarna och allt slutade med att jag kom en halvtimma försent till en telefonkonferens med högsta hönset. Dåligt.

Efter en vecka på konferens och därefter två dagar i Ungern med fullt schema har kaoset hopat sig på den digra att-göra-listan. Så nu har jag att tampas med obetalda fakturor, ofärdiga rekryteringsannonser för tjänster som jag inte har koll på, stora organisatoriska strukturer som väntar på att bli satta på pränt av mig själv, verktyg som skall implementeras och en jäkla massa samtal att ringa och utbildningar att planlägga och boka. Och istället för att ta tag i åtminstone något av de bitarna innan det är dags att resa iväg till nästa land för att få ännu fler arbetsuppgifter så fick jag ägna eftermiddagen åt ett månadsmöte med chefochkollega som bara kändes varfördå. Rollerna i teamet om tre är fortfarande efter sju månader minst sagt otydliga. Mötena blir trevande och odynamiska och liksom aldrig mer än.. varfördå.

När den frusterande arbetsdagen led mot slut tog jag mig till dagis och det var nog ändå dagens trevligaste stund där på lekmattan med käraste förskollärarmannen. Där fick jag tankat lite energi. Sedan kom problemet: hem gick ju inte att gå då lägenhetsnycklarna fortfarande låg kvar någonstans i skitbilen. Så jag och Alma åt kvällsmiddag på det förmodligen vidrigaste snabbmatshaket i universum. Mitt i renoveringskaos. Mitt bland surfolk och grinungar satt vi och åt våra kokta hamburgare med sladderbröd och Happy-my-ass-meal utan leksak. Ty denna mamma är dokumenterat grym när det kommer till skräp. Varfördå? Kan man ju fråga sig. Varför valde ni att äta där då? Ja, inte fan vet jag! Ibland väljer man fel och denna gången gjorde jag verkligen det men jag fortsatte å andra sidan ett för dagen tryggt och invant tema.

Halv sju mötte S upp och vi begav oss tillsammans till en lägenhet i ett eventuellt trepartsbyte som vi skulle kolla på. En lägenhet som jag trodde mycket på. Men det var ju som sagt inte en sådan dag. Lägenheten var bara helt fel. Promenaden hem var förstås förfärlig eftersom jag var förfärlig. Sur som ättika spottade jag ur mig dräpande kommentarer till en trötthungrig make som självklart svarade direkt. Jag skärpte till mig och vi blev snälla mot varandra igen men en sak kan jag säga: Nu har jag gjort mitt dagsvärk och vill ha en bättre dag imorgon. Hur mycket bättre den nu kan bli i kollektivtrafikens namn.

SKIIIIIITBIIIIIL!!!

Längtan

Ligger till sängs på mitt hotellrum i Budapest. Det är tråkigt att vara alldeles mol allena i en typiskt romantisk parstad. Dessutom är det tråkigt att gå på mysig bar och äta god hamburgare med tillhörande god öl alldeles själv. Ja, till och med ensam.

Just nu längtar jag väldigtväldigt mycket efter min älskling. Min S.

Tänkte på det på väg till flyget imorse, hur lyckligt lottad jag är. Eller hur bra jag har valt kanske. Eller en kombo av de båda kanske. Fin är han, mitt livs kärlek. Och skönt känns det att veta att han är en så fantastisk andra hälft och partner i familjen AB att Alma mår tryggbra när jag jobbar utomlands.

Heeej mamma!!! tjoade hon i luren tidigare ikväll. JAG ÄÄÄLSKAR MIN MAMMA!!! Va gör du då mamma?

Åh. finaste.. Jag gör väl inget särskilt. Sitter här i utlandet och älskar dig förtvivlat bara.. ville jag säga.

Igår frågade jag Alma vad hon och S skulle ha i fruktsalladen som han hade lovat att de skulle göra idag när de skulle mysa.

Ääähm.. Banan! svarade Alma
Jaa, sa jag.
Och grädde!
Jaha.. sa jag.
Och godis!
Godis?! sa jag.
JAA! Och glass!
Ojdå! sa jag. Banan och grädde och godis och glass! Det var en särdeles smaskig fruktsallad! JAAA! sa Alma..

Idag kom rapporten. Det hade blivit en mer klassisk variant på fruktsallad. Utan grädde och godis men med mer frukt. Men glassen fick vara med till Almas stora förtjusning.

De är ett bra team, de där två. Och så länge jag inte stannar borta längre än en natt åt gången så känns det fint på något vis. Att de har varandra, att S får vara allraallra viktigast. Tryggheten där och då. Det känns fint och bra.

Jag nästan spricker av kärlek.

Pinsamhet

Alltså. Jag har länge varit av uppfattningen att barn inte kan vara pinsamma. Och visst, jag kan fortfarande mena att barn i sig aldrig kan vara pinsamma men idag har jag faktiskt upplevt mitt första sant pinsamma ögonblick som förälder. Tro mig.

Som ni förstått av tidigare filmklipp är vår dotter förtjust i De tre bockarna Bruse och har fullkomligt snöat in på troll. Troll som kommer och äter upp en. Kalla det bearbetning. Det är hur spännande och skrikroligt som helst att bli jagad och uppäten av mamm- och papptroll. Förstås. Hon är också ganska insnöad på snippor och snoppar. Så är det bara.

Så står vi då i en fullpackad hiss efter en lång dag på stan - jag, S och Alma.
Alma: Mamma äter upp mig!!
Jag: Ska mamma äta upp dig?
Alma: Jaaa!
Jag närmar mig henne på ett uppenbart trolligt vis och Alma skrikskrattar.
Alma: Mamma äta upp mig! Mamma äta min snippa!
Jag: ?!! Eh, nej det skall jag VERKLIGEN inte göra!
Alma: Pappa äta min snippa!
S: Nä. Inte riktigt.
Jag: Nu är du ju heeelt tokig, Alma. (dagens underdrift)

Så är den otroligt långdragna hissresan över och vi är väldigt snabba på att ta oss därifrån. Två tonårstjejjer passerar oss på utvägen och den ena ser på mig och skrattar. Då känns det bättre. Tänk så lite det behövs för att få saker och ting i rätt perspektiv. Plötsligt inser jag att detta bara är början. Hon är bara två år än och det lär bli fler pinsamma incidenter så det är väl liksom bara att gilla läget. Helt enkelt. Gilla läget. Kanske till och med tycka att det är väldigtväldigt roligt. Kanske.

Sagostunden

Vi är hemma idag, jag och Almis. Hon är snorig och hostig och behöver vila. Och läsa böcker. Och mysa. Så då gör vi det. Eller hon läser och jag myser. Så håll till godo:

Dagens boktips: De tre bockarna Bruse.

Plåster

Jag satt bredvid en kvinna på tågstationen. Hon pratade oavbrutet med sig själv, växlade mellan intensiv upprymdhet och tystsorgsen lågmäldhet. Helahela tiden pratade hon. Men lyssnade aldrig. I pannan hade hon ett runt litet plåster, strax ovanför ögonbrynen.

Som ett kastmärke. Tänkte jag. Ett kastmärke av plåster.

Å andra sidan

Det tråkiga med att ha en så jäklans tydlig livsåskådningslinje - att ha en så in i bängen klar övertygelse, som liksom helahela tiden kräver meeedvetenhet och aaansvarstaaagande, är att jag liksom aldrigaldrig bara kan säga "det där är ett jävla apskaft till dumfolk och han eller hon är helt dum i huvudet och borde typ bara lägga sig ner och självdö".

Eller jo, jag kan säga det. Och det gör jag också , líte grand åtminstone, men det slutar liksom alltid med att jag ser mig själv tvungen att vända skitlampan mot mig själv och fråga mig:

Hur kommer det sig att jag blir så triggad av honom, henne eller detta? Vad har jag gjort som bidragit till att situationen är som den är och vad gör jag - direkt eller indirekt, som upprätthåller obalansen?

Så jävla störiga frågor.
Om ni frågar mig, det vill säga. Just nu.
Skitstörigt.

SKIIIT I MIG!!! vill jag skrika. Kan ni inte bara låta mig vara helt förfärligt politiskt och socialt inkorrekt? Kan ni inte bara låta mig tycka att vissa folk bara är ena riktiga SPÅN? Helt onyanserat?

Jo.
Klart ni kan.
Men så dumbanal vill jag ju inte bli uppfattad.

Förstås.

Ibland är det skönare att bara skylla ifrån sig.

Liksom.

Existens III

Det är inte jobbigt längre. Alls.

Jag lär mig. Helahela tiden lär jag mig. Hittar nya bitar. Når klarhet. Nya insikter.

Jag har hittat viktiga bitar den här veckan. Bitar till mitt puzzel som hjälper mig att bli starkare. Ännu. Oräddare. Vägen till dem är svår men blir ändå på något vis lättare med tiden. Med veckorna, månaderna och åren. Att hitta rädslorna som styr beteendet och att förstå vad de gör med mig, det känns stort. Det gör mig full av kraft. Kraftfull.

Jag har haft ett långt samtal ikväll med en klokman. En ödmjuk och varm klokman. Vi har diskuterat saker som jag inte vet om jag någonsin har pratat med någon om tidigare. Jag har tänkt stortankar ikväll som jag inte tror att jag tidigare tänkt. En brastark upplevelse men inte det minsta rörande. Mer intellektuell och kristallklar. I Filosofin är det ni hittar mig ikväll. Jag känner mig riktigt filosofin.

Den här veckan är förpackad i ett konflikthanterings- och förhandlingspaket, men rakt igenom den går en röd tråd. Betydelsen av självkännedom och egna val. Och ansvarstagande. Inget nytt tema för mig. Inte alls. Jag har gått den här vägen länge nu och den blir mer och mer spännande och komplex och mer och mer enkel - samtidigt.

Och se detta är min tro. Jag tror inte på Gud. Jag tror på att jag väljer mitt liv. Medvetet, eller omedvetet väljer jag i väldigt stor utsträckning vad som händer mig och i ännu större grad hur jag hanterar det som händer mig. Jag väljer mina relationer. Jag väljer mina känslor. Faktiskt. Jag är helt och fullkomligt ansvarig för mitt eget liv. Ingen annan. Detta är min tro. Många av våra villkor är satta på förhand - arvsanlag och uppväxtmiljö är saker vi fått och dem kan vi inte ändra på. Men hur jag sedan väljer att hantera dessa villkor och omständigheter på, avgör bara jag. Bara.

-------------------------------------
Så vi pratade om meningen med livet, jag och klokmannen. Och han sa något som landade mjukt och rakt i magen på mig. Han sa: Innan vi kan finna meningen med livet, måste vi hitta ett sätt att förhålla oss till döden.

Jag har under de senaste månaderna jobbat mycket med att försöka finna ett så avslappnat förhållningssätt till döden på som möjligt. Jag jobbar mycket med det just nu. Och någonstans, även om det emellanåt suger till i magen, så tror jag att jag åtminstone börjar komma till ro med tanken; detta oundvikliga faktum att livet leder till döden. Och där döden för mig är ett slut. Ett stopp. Och inget mer. Jag börjar närma mig även om jag inte är där helt.

Och så tänker jag då på meningen med livet. Och min mening med mitt liv är att fylla det. Med mening. Med kärlek och substans. Med nära relationer och med allt som jag tror ger mitt liv mening. För det är jag som fyller det. Det är jag som väljer vad jag skall fylla mitt liv med.

Jag inser att detta kan te sig skrämmande. Men jag är inte rädd. Inte alls.

Nej, det jag verkligenverkligen tror på är att ju bättre jag känner och förstår mig själv - vad som driver mina försvar, mina rädslor och därmed också mitt beteende, desto större möjlighet har jag att göra aktiva, medvetna och ansvarsfulla val. Val där jag också är beredd att ta konsekvenserna i relation till andra. Inte för andra utan i relation till andra. Jag äger mitt eget liv och du äger ditt. Du äger dina känslor och dina reaktioner. Dina val är dina. ´

Mina spöken är mina. Dina spöken är dina och jag kan aldrig ta över dem. Och du kan aldrig ta över mina. Jag är ensam ägare av mina problem. Och i den meningen är vi alla ensamma. Alla. Detta betyder dock inte att vi inte kan och bör hjälpa varandra att hitta rätt. Vi skall hjälpa varandra. Finnas där. Stötta. Men aldrig ta över.

Jag är vad jag gör av mig själv. Den tanken ger mig kraft.

MEMO TILL SJÄLV

Min enda avsikt med att logga in såhär fram på småtimmarna (läs halv tolv) är att skriva ned ett kort och slagkraftigt memo till mig själv att ta fram närhelst liknande situtation uppstår igen:

OM du någon annan gång råkar befinna dig på en hjärnskrynklarkurs och som av en händelse har samlat ihop spillrorna av dig själv och känner att du på något vis ändå har ganska god styrfart och kontroll och faktiskt genomfört en videoinspelning där du istället för att innan själva prestationen själsdödat dig själv med neggpepp att du är sämst, har gått in för att ha roligt och faktiskt lyckats med det och därför fått en endorfinkick och velat fortsätta ha roligt och därför gått upp till självaste huvudbyggnaden där baren finns och druckit ganska många glas rödvin och sjungit en massa bra musik tillsammans med holländskt folk som kan spela flygel som gudar, eller åtminstone EN gud, så kanskekanske det är lätt att tro att allaalla andra omkring dig på den där hjärnskrynklarkursen också är på samma nivå och våglängd och att även DE har ett behov av att dricka ganska många glas rödvin och sjunga låtar och bli allmänt svaga i sin impulskontroll. Men se det ÄR de inte! Glöm inte det till nästa gång.

Så för att förtydliga själva detta MEMO till mig själv:
Folk som väljer att INTE sitta med dem som dricker vin och spelar oldies but goldies på flygel och sjunger allsång utan istället sitter en våning ner och typ d e l a r på en trettiotrecentiliters folköl tycker INTE att följande kommentar är rolig:

Folket: Tack för lånet av datorn!
Jag: Åh! Varsågod - var den till nytta?
Folket: Oh, ja. Den fyllde sina syften.
Jag: Så du hann porrsurfa alltså?

Förtydligande memo:
De tycker INTE att sådana kommentarer är roliga.
Inte alls.
De känner sig obekväma och illa till mods inför sådana kommentarer.
Basta.

Additional memo:
Om du sedan, inför samma lågmälda folkgrupp k o n c e n t r e r a t gå förbi - jo, för det blev ju som sagt ganska många glas rödvin - och vid själva passerandet informerar om att du skall hämta ett glas vin men istället hämtar ett glas Sprite, så nästa gång, n ä s t a g å n g, var snäll och skoja inte om att du valde ett glas ren sprit istället för vin. Skoja INTE om det. För de tror dig och blir bara rädda. Okej, själv? Okej

Berceuse

Berceuse
Av André Bjerke
--
Sov, sov lille mann
Livet er en drøm.
Over mørke morildvann
Seiler du mot nattens land...
Alle er alene.

Bølger nynner mot din båt:
Livet er en drøm.
Dyp er sjøen, salt og våt...
...som av mange øynes gråt...
...Alle er alene.

Natten er så lang, så lang.
Livet er en drøm.
Synk i søvnens myke fang-
Drøm at det blir dag en gang
Alle er alene.

Bare synke, synke ned!
Livet er en drøm.
Der i søvnens sjø et sted
Vil vår uro finne fred.
Alle er alene.

Ensomt suser vår planet-
Livet er en drøm.
Intet vet vi, det vi vet
Er at alt er ensomhet.
...Alle er alene.

Lev, lev lille gutt.
Livet er en drøm.
Før du aner er det slutt,
Snart er alle broer brutt.
Alle er alene.

Drøm, drøm lille vår
Livet er en drøm.
Hvor vi kommer fra, hvor vi går-
Er det ingen som forstår.
Alle er alene.

Gro, gro lille frø
Livet er en drøm.
Mørket mumler om vår Ö:
Kanskje skal vi aldri dø?
Alle er alene.

Ansvarstagande och egna val.

Att veta när det räcker är viktigt. Särskilt om man, som jag, gärna kör på full växel. Att veta när det räcker, är inte alls samma sak som att veta när det räcker och stoppa. Men det har jag gjort nu. Jag har vetat att det räcker och stoppat.

Jag befinner mig just nu i en situation där jag förväntas vara både deltagare och handledare eftersom kursen är en "train the trainer"-utbildning. Och det är inte enkelt.

Det är inte enkelt om det rör sig om ett program i konflikthantering och förhandling.
Det är inte enkelt om den röda tråden genom hela konceptet handlar om att medvetandegöra de egna konfliktstrategierna, favoritförsvaren och triggerpunkter genom att faktiskt titta på varifrån de kommer.
Och det är inte enkelt om du arbetar i dessa dubbla roller hela dagarna ända fram till klockan sent-på-kvällen.
Och det är inte enkelt om du förväntas göra detta i en grupp om 19 personer där alltför många enligt min mening gärna vill agera amatörpsykologer och endast ett fåtal de facto är psykologer.

Låt mig säga att det finns en intensiv vilja bland flera av deltagarna att bidra till övrigas personliga utveckling. Och det är väl fint och bra, men det kanske inte finns så stor lyhördhet för dem - läs mig som varken har behov eller önskan att bli amatörpsykologad av någon som exempelvis "fått fantaaaaastiska geeeeenombrott i personlig uuuutveckling genom en tredagarskurs i försvaaaar" och därmed vill frälsa världen med detta. Då svarar jag gärna Good for you! Nu om ni ursäktar mig, skall jag ta mig en promenad på maten. Själv.

Inte så populärt kanske, men å andra sidan är det inte så populärt hos mig med den typen av råd i en situation där jag uppenbarligen inte är intresserad av råd överhuvudtaget.

Så här. Efter mitt lilla sammanbrott tidigare idag har jag inte riktigt lyckats få ihop mig igen. Känslorna har varit för mycket utanpå. Jag har känt mig uppluckrad. Utsatt. Så jag försökte först den enkla vägen - att vara kvar i rummet och delta i övningarna men så att säga stänga igen mig och inte göra mer än absolut nödvändigt. Men det höll inte riktigt hela vägen.

För när vi sedan hade en 5 minuters lyssnarövning tvåochtvå - notera, f e m minuters lyssnarövning - som bland annat gick ut på att vi skulle berätta för vår "partner" om hur konflikter hanterades i våra familjer och hur detta påverkat vår konfliktstil som vuxna, blev jag akutintensivt amatörpsykologad av en av de nyfrälsta delgagarna. Blablabla.. det låter som om du bara berättar det här schematiskt för mig.. blablabla.. utan känsla.. blablabla.. Du kanske inte är medveten om att det här är något du borde jobba med.. blablabla.. Har du verkligenverkligen tagit tag i de här bitarna.. blablabla.. kanske du borde.. blabla.. Och så vidare i all oändlighet amen. Hallå! Oavsett känslomässig status hade han aldrig fått mer känsla än så av mig där och då. FEM JÄVLA MINUTER HADE VI PRATAT OCH ALDRIG NÅGONSIN TIDIGARE!!! Vad inbillar han sig? Intigritet, någon? Hallå? Någon?!!

Jag gav honom feedback på feedbacken genom att säga att det var fantastiskt observant av honom att fånga upp mitt distanserade förhållningssätt. Förklarade därefter att detta var ett medvetet val från min sida och att mitt behov inte överhuvudtaget är att gå på djupet just nu, utan istället att stänga in och ta hand om. Så det fick han vara nöjd med.

Efter ytterligare ett intensivt, om än inte känslomässigt påfrestande arbetspass i förhandling, var det så dags att gå på middag. Vi fick då veta att vi efter middagen förväntades förbereda ytterligare en presentation samt därefter återsamlas klockan 20 för ett 75 minuters arbetspass. Det var då jag sade stopp. Nu räcker det. Saring signar ut. Jag behöver sova så det tänker jag göra.

Ok, sa den amerikanska kursledaren. So, don't forget to practice listening and read through these papers before tomorrow morning.

You know what? svarade jag. I will practice listening. To myself.

Och vet ni? Det var inte alls svårt att säga. Det var lätt. Lätt och självklart. Och inte blev jag utslängd från kursen heller. Så jag gick till mitt rum och tystsjöng lite karaoke från min laptop istället och nu är jag duschad och klar, klockan är 20.30 och jag släcker ner för idag.

Tack för era stöttande och varma kommentarer i inlägget tidigare - och som Anna skrev med bifall från Isidor: "Att utsätta någon för att alls göra en sådan övning kl 22 en januarikväll verkar diskutabelt." Jag instämmer tveklöst. Tack!

Ångestvält.

Att bli överkörd av en ångvält måste väl heta att man har ångvält. Eller? Eller ångestvält. Det är justprecis vad jag har gjort. Ångestvält.

Försöker påminna mig om varför jag var så jävla angelägen om att åka på den här certifieringskursen och kan inte komma på en endaste liten anledning till att jag skulle vilja det. En skitkurs är vad det är. Skitkurs.

Kalla det försvar.

Jag har prestationsångest.

Jag kräver inte att jag skall göra det jag gör bra, jag kräver att jag skall göra det jag gör brilliant. Därtill har jag ett stort problem att inordna mig inom givna ramar.

Jag har också ett stort problem att bli pressad till att göra uppgifter i en annan takt än min egen.

Det är väl de här små faktorerna som bidrar till att jag har det ganska jobbigt just nu - ekvationen går liksom inte ihop.

Igår höll min grupp i en tretimmars tung modul om konflikter och försvar. Direkt efter genomförandet och en ganska tuff feedback-runda fick vi den nya uppgiften: Läs in er på metoden "Intressebaserad problemlösning", förbered en 30 min föreläsning och spela in framförandet på video. D i r e k t e f t e r!

Jag hade min inspelningstid klockan 22 igår kväll. Jag pratade till en vägg, bokstavligt talat. Idag har vi tittat på våra framträdande i grupp. Hm. Vad skall jag säga? Mitt ansiktsuttryck och hela min uppenbarelse framstår som.. död.

Så vad händer med mig där och då i den lilla gruppen, undrar ni kanske? Jag bryter ihop förstås. Jag gråter inte. Jag bryter ihop. Sådär som man absolut inte har lust att bryta ihop inför en grupp främlingar. Det är som om jag genomgått en Total-Helena-Bergström-make-over. Jag hulkar. Och snorar. Och är nära att hyperventilera.

För en sketen föreläsnings skull. Det är ju för fan tragiskt!

Eller.. Det är egentligen inte för mitt dåliga framträdande som jag bryter ihop. Alls. Nej. Jag bryter ihop av frustrationen över att jag ännu inte fått bukt med min prestationsångest. Att jag inte rett ut krafterna bakom den. Att jag fortfarande är så jävla duktig på att piska mig själv blodig när jag inte brillierar. För det handlar inte om att vara bra. Det handlar om att brilliera.

Och lite bryter jag ihop över att det blir så smärtsamt tydligt. Det går inte att ducka för det uppenbara. Jag är fet. Fan också.

Så. Jag vill hem. Jag vill bli räddad. Någon som har vägarna förbi Värmlandsskogarna? Någon? Snälla? Eller förresten, kör mig inte hem. Kör mig till närmaste hälsohem och sätt mig i karantän ett halvår.

Fan.

KÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRLEEEEEK

Så NU är det officiellt.
Hon är här.
Liv. Älskadeälskade liv.
Livsgnistan.
Glitterflickan.
Blastosystern.
Liv.

Äntligen.

Kurs

Idag har jag kört till Värmland för att gå en certifieringskurs som sträcker sig från söndag till lördag. Och kan ni tänka - det känns bara bra! Jag grät lite när jag 1) väckte Alma lite försiktigt för att säga hejdå ordentligt samt då jag 2) körde iväg i bilen och hon glatt vinkade från sitt sovrumsfönster. Men skuldmamman har inte synts till en endaste liten sekund.

Jag ser fram emot den här veckan. Jag väljer att vara här och ser fram emot att få riktigt bra verktyg. Jag ser fram emot att få saker på plats, både personligt och professionellt och det tror jag kommer att ske den här veckan.

Dessutom var det var en finglad liten tjej med rutiner på plats som jag lämnade i morse. När jag berättade att jag skulle "flyga flygplan" och vara borta länge (visst, det där med tidperspektivet förstår hon inte, men hon har några tidigare resor att relatera till) var hon noga med att försäkra sig om att inte båda föräldrarna skulle bort - pappa inte flyga flygplan? Nej älskling, pappa skall ju vara hemma med Alma! och då var allt bra. Jag fick många kramar och pussar såväl "starkkramar" som vanliga och hon kändes trygg. Hemma. Med pappa.

Det är en skön känsla. Att inte känna skuld. Längtan och saknad, ja. Men skuld, nej. Skönt.

Men med schema från 08.30 till 21.00 lär det inte bli mycket bloggande, varken skriv- eller läsledes. Nu vet ni åtminstone varför. Ses sen!

Existens II

Om jag ändå väljer att titta tillbaka på 2007 så finns det en sak som hände som jag har väldigt svårt att förhålla mig till. Jag har väldigt svårt att förhålla mig till att jag var väldigt nära att dö. Nära skjuter ingen hare, visst, men att vara nära döden.. Ja det har hänt något efter det där. Med mig. Det är säkert många omkring mig som skulle säga att jag inte har bearbetat det som hände tillräckligt och det kan säkert vara så. Samtidigt. Jag undrar hur mycket som handlar om bortträning och hur mycket som handlar om att jag fungerar ganska rationellt. Jag vet inte. Som sagt, jag har svårt att förhålla mig.

En del av mig förstår inte riktigt vad det är jag måste bearbeta.
Jag har varit i chock
Jag har reagerat
Jag har bearbetat - okej, kanske inte direkt grottat ner mig i minnesbilder och konsekvensfantasier men ändå.
Och jag har gått vidare. Ingenting som kan sägas kan ändra det som har hänt. Nu är nu.

Den andra delen av mig säger skärp dig. Det är mer komplext än så och det vet du. Skärp dig och kom igen. Grotta! Grotta! Grotta! Du är ju uppenbart skadad av ditt trauma! Det får ju konsekvenser! Men då säger den andra delen Äh. lägg av. Gjort är gjort. It's over, forgotten and gone! Skärp dig själv. Och däremellan lever livet och jaget som vanligt och tankarna på då ligger djupslumrande långt därinne.

Men så igår. När jag låg i badet och bokstavligen pillade mig i naveln såg jag dem. Ärren. De små ärren inne i naveln och runt om som vittnar om den fem timmar långa och ganska dramatiska operationen. Operationen som jag inte egentligen vet vad den resulterade i. Hur jag egentligen ser ut och fungerar. Numera. Och det är inte det att jag inte ser dem annars, ärren alltså. Men igår kom tanken snabbt och hårt. Jag kunde ha dött. Där och då. Två liter blod i magen och fem timmars tuff operation kan resultera i det. Att man dör. Och plötsligt såg jag S och Alma framför mig. I det alternativa slutet. Utan mig. S, så sorgsen. Ensam. Trött.

Det är det ena. Känslorädslor som kommer upp. Insikter som drabbar mig med tänk om. Samtidigt är det just den typen av ält som inte riktigt ligger för mig så jag känner mig ändå inte så belastad av tänk-om-delen.

Men det som ligger och gnagskaver är det här. Det är det här med att ha gått igenom så många strider och stormar och en så långsvår väg i snårig längtansskog och så är det just en graviditet som nästan kostar mig livet.. Och som ger mig så mycket smärta, såväl fysisk som psykisk. Då får jag tala skarpt och högt till intellektet och mitt rationella jag för att inte få själskramp av det faktum att ett litet liv nästan blev min död.

Min kropp trasades sönder av fröet till ett barn.

Och det känns tungt. Tungt. Onödigt. Obegripligt. Och tungt, onödigt och obegripligt att två månader senare uppleva ett missfall. Varför då? Vad var meningen med det? Vad var det för läxa som jag inte hade lärt mig? Nu faller det sig visserligen så att jag inte tror på varken mening eller meningslöshet i sådana här sammanhang, men jag kan ändå inte låta bli att ställa frågan. Varför då? Liksom.

Jag tänker på framåt. Kommer vi att få fler barn? Om vi kommer fram till att vi vill det. Kommer vi det?

Men vilken tur då att ält inte ligger för mig. Vilken tur då att självömkan inte känns så jag. Vilken tur då att jag mer är av resa-sig-och-borsta-dammet-av-kläderna-för-att-efter-några-hundra-meters-promenad-inse-att-benet-är-brutet. Vilken tur.

Eller också är det inte det. Det kanske ibland kan vara ganska dumt. Kanske skulle jag lägga för mig lite ält. Lite självömkan. Kanske. Eller också nöjer jag mig med att bearbeta lite till och sedan fokusera på hur jag bäst kan få klarhet i våra framtida förutsättningar i familjeplaneringssammanahang.

Jo. Det låter nog mer jag.

Nattens drottning

Okej. Ignorera föregående inlägg för nu. Jag var bara tvungen att få blåsa ut lite. Nu över till en annan underbar sak: Almas sömn börjar rätta till sig och det känns alldeles fullkomligt finfantastiskt.

Så här går den nya tidens nattprocedur till:
Vi myser och skojar, hoppar lite i sängarna eller leker kurragömma frampå kvällningen. När så tiden blir mogen går S och Alma och borstar tänderna, går på pottan, sätter på blöja och pappa får pussochkram.

Jag tar över och mysbär Alma in till hennes rum och lägger henne i sängen. Jag sitter och småpratar med henne om hur dagen varit från morgon till kväll, precis som vi brukade i Malmö men som vi dumt nog slutade med i samband med flytt och eskalering till sovsoppa.

Jag sjunger ett par sånger som Alma väljer själv - för tillfället bäbä lipa lamm samt blåsa vind (ute blåser sommarvind) och Alma slappnar av.

Efter godnattkram och pussar säger jag nattinatti älskling och går ut ur rummet men lämnar dörren öppen så att hon ser och hör oss i vardagsrummet där vi håller till (dörren stängs till mer efter det att hon somnat in)

Jag går omkring lite i lägenheten och pysslar en liten stund, även om jag egentligen inte har något att pyssla med för att hon skall höra att vi finns här. Sedan sätter jag mig i soffan och kopplar av, eller lyssnar uppmärksamt på eventuella tecken på att hon är på väg upp ur sängen om man så vill..

Detta är grundstrukturen och nu har poletten trillat ner att det faktiskt inte är farligt att somna in för egen maskin. Att det går alldeles bra att somna själv. Nicke Nyfiken somnar själv i sin säng, Lotta på Bråkmakargatan somnar själv i sin säng, Alfons somnar själv i sin säng.. Kan de så kan ju Alma!

Vändningen kom igår och lika arg som hon var i förrgår över att hon inte längre tillåts använda mig som snuttefilt i sisådär 1,5 timme innan John Blund tröttnar och slår henne i huvudet med sandsäcken, lika glad var hon idag. Efter några pliktskyldiga uppspring för den goda sakens skull nöjde hon sig med att bli omstoppad och nerlagd. 15 minuter från start till landning efter det att jag lämnat rummet och inte ett endaste litet gråtgnäll.

Alma sover nu lugnt åter utan att vakna fram till tre-fyratiden då hon halvsovande kommer in till oss, lägger sig emellan oss i våra sängar och somnar omgående och sover sedan till morgonen.

Framgångsfaktorerna som jag ser det:
Mitt lugn och gladnöjda sinnelag. Alma påverkas positivt av detta.
Tydligt gränssättande i vad hon får och inte får välja själv i samband med nattningen och konsekvens i detta.
Bibehållande av gamla nattningsinslag som exempelvis genomgång av hur dagen sett ut och godnattsånger.
Bra och förutsägbar grundstruktur men med utrymme för Almas individuella behov som exempelvis att får vara med och slippa bli exkluderad (öppen dörr)

I det här sammanhanget känns det som om hela familjen flyttat till Mellanvägen och där kommer vi nog att leva lyckliga i alla våra dagar. Eller åtminstone tills något inträffar som skapar rutinbrott ännu en gång.. Men då kan jag ju alltid gå tillbaka och läsa det här inlägget.

En sak är dock säker (eller skall jag kanske säga docksäker?)- att kämpa för kämpandets skull skall så långt det bara är möjligt undvikas. Alma har lika mycket Bullterrier i sig som sin mor och då funkar det dåligt med kapprustningsaktiviteter. Jag har till exempel inget som helst problem med att Alma nu har bestämt sig för att börja sova med napp igen! Jäpp, för det har hon nämligen bestämt sig för!

Vi valde att ta bort nappen då Alma var ettochetthalvt, i samband med dagisstarten och nu har hon alltså bestämt sig för att börja igen. Jag vill ha naaaappen, mamma! Naaaappen! Jag har tappat naaaaappen, mamma! Jag är en Almabääääbis! ropade hon efter en stunds tystnad ikväll efter nattningen. Samma sak varje kväll den senaste veckan. Nappen måste vara där. Och jag som denna kväll visste var nappen fanns gick genast och helt utan tvekan in till vårt sovrumsfönster och hämtade den för att därefter leverera den till den lilla Almabäbisen. Hur det kan komma sig att vi fortfarande har en napp i bostaden? Åhå! Jo, det är ju egentligen inte vår. Det är Malins napp. Malins. Den älskade dockans napp.

Nappen är av solid hårdplast och har en litenliten rosa hårplastknopp som passar Malins lillalilla mun. Alma tycker att den passar hennes egen, lite större mun också. Alldeles förträffligt. Och Almas ena näsborre. Alldeles förträffligt. Om man tröttnar på att ha den i munnen eller näsan, kan man stoppa in nappen i örat också och låtsas att det är en mobiltelefon. Och precis innan man somnar kan man till exempel få för sig att ringa till sin förskollärare.

Hej Jåååååger! Heeeej! Det är Alma! Heeej!

Fint säger jag för mig själv. Ring Roger du, älskling. Stoppa dockans napp i näsan eller munnen eller örat. Så länge du stannar i sängen och är glad och somnar tryggt får du göra justprecisexakt vad du vill.

JAAAAAAAAAAAAAA

HON ÄR HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!

ÄLSKARDIGÄLSKARDIGÄÄÄÄLSKARDIIG!!!

Er. Förstås.

Kuddfluff

Jag blir alltid lika varm inombords då jag skriver ett inlägg från hjärtat och jag möts av er respons. Samtidigt förvånad - gladpaff på något vis. Ni läser och tänker och ger tillbaka, det är oerhört stort för mig. Ni säger så många kloka saker - alla. Hjälper mig att få perspektiv på känslorna. Utan att döma. Utan att mästra eller råda. Bara läsa, tänka och ge tillbaka.

Era ord gör något med själva cyberrummet. Hela kommentarsspalten blir som ett varmsnällt rum. En fin plats. Det blir kuddfluffigt och vinrött och guld. Och sammet. Jag får liksom lust att bjuda er alla på varm choklad och ostmackor. Eller kaffe och kakor för den som hellre vill ha det. Och så skulle vi kunna vara där, i kuddrummet och prata med varandra. Länge. Och tycka om varandra. För dem vi är. För allt fult och fint som vi har. För all ordning och allt kaos. Tycka om varandra. Därför att vi är tillräckligt bra människor. Tillräckligt.

Så vad säger ni? Ostmacka, någon?

Existens

Nä. Jag vägrar. Jag tänker inte summera 2007 eftersom jag inte har lust med det. Jag är överhuvudtaget inte speciellt mycket av en tillbakablickare. Egentligen inte så mycket av en framtidsfokuserare heller. Mer av en nutidsreflekterare. Så. Det blir ingen årskrönika för min del. Åtminstone inte en i vanlig ordning. Men det är ändå dags för mig att stanna upp och känna efter.

Just nu är jag
Fet
Förkyld
Febrig
Förvirrad
Fogvärkad (jo man kan vara det utan att vara gravid)
Flummig

Dessutom har jag grottat in mig i vad som bäst skulle kunna beskrivas som existensiella grubblerier. Kanske till och med bryderier. Meningen med livet. Vad skall jag egentligen använda min tid på jorden åt. Varför. Ganska tunga tankar, särskilt när de dyker upp nattetid.

Jag funderar mycket över mammaskapet. Om min hemvist i Mammaland. Det är svårt för mig att hitta en balans i att älska någon så mycket att det känns som om jag skall gå sönder samtidigt som jag upptäcker att jag ibland liksom rymmer från henne. Och S. Både fysiskt och mentalt. Det är svårt att förklara. Men det har med balans att göra. Eller brist därpå. Allt är dubbelt. Allt är åenasidan och åandrasidan på en och samma gång. Allt är närhet och distans i ständig konflikt. Känslan av att kämpa med ytterligheter och aldrig vara lagom. Ett livstema, kanske.

Jag minns så väl hur svårt jag tyckte att det var att lägga ifrån mig Alma när hon var liten bebis. När jag drog henne i vagnen var mitt hjärta på väg att sprängas i kroppen. Så långt borta. Att vara i ett angränsande rum medan hon sov i Leandervaggan gjorde fysiskt ont i mig. Min kropp skrek efter henne. Och det där har nog aldrig riktigt försvunnit. Kärlekssmärtan och näralängtan. Jag kan aldrig lukta i mig henne tillräckligt. Aldrig. Jag drar in hennes ljuvliga doft i lungorna. Fyller dem. Men får samtidigt sprängande ont i själen av att aldrigaldrig få nog. Aldrig.

Samtidigt har jag alltid varit rädd för att kväva henne. Att stå över henne. Stå i vägen. Kärlekshindra henne. Jag har alltid varit rädd att min otyglade kärlek till vår dotter skall skymma sikten för henne. Hon har fler relationer att bygga än till mig. Hon måste skapa sitt eget liv. Och jag måste ha mitt. Jag har alltid vetat det. Men balansen är svår för mig att finna. En ständig strid mellan hjärtat och hjärnan.

När jag gick tillbaka till jobbet för ett år sedan tvingades jag koppla på hjärnan och närmast koppla ur hjärtat. Det låter kanske galet, men jag tror att det var en överlevnadsstrategi. Varenda cell i kroppen skrek att det var för tidigt. Varenda cell. Min smärta att lämna Alma var så stark att jag begick våld mot mig själv när jag genomförde planen. Enda sättet för mig att inte gå under var att stänga av känslorna. Att låta hjärnan, förnuftet ta över.

Förnuftet sade mig att det var dags nu. Det var S tur. S och Almas tur. Jag är bara hälften av Almas föräldrar och jag hade vid det laget varit hemma med henne i ett helt år. Det var S och Almas tur att gå vidare. Att bygga en stark relation. Men när jag lämnade henne för att arbeta, hände någonting med mig. Med mitt sätt att förhålla mig till henne som jag älskar så gränslöst intensivt. En liten del av kärleken stängdes av, kapslades in, för att jag överhuvudtaget skulle kunna överleva. Så känns det. För hjärnan sade att det var S tur att ta över. S och Almas tid.

Men jag hade längtväntat i tio år på Alma innan hon äntligen kom. Tio år. Ett decennium av längtan och väntan, hopp, förtvivlan och perioder av djup depression. Tio år. För mig var ett år inte i närheten av nog. Aldrigaldrig har jag varit så lycklig som året med Alma. Det var mitt livs genomlyckligaste år och vid tiden för återgången till arbete sade hjärtat mig att jag inte ens var halvfärdig. Men det var mina behov. Och inte Almas. Eller S. Så jag stängde av och gick tillbaka. Och någonting blev förstört inuti mig. Någonting viktigt. Balansen rubbades när jag gick tillbaka men jag gjorde det. Jag stängde av och gick tillbaka.

Jag stängde av och sprang tillbaka. Men jag trivdes inte. Alls. Så jag sprang till någon annanstans istället. Jag sprang till Stockholm. Men jag trivdes egentligen inte där heller. För jag tror att det går för fort för mig här. Allt. Kanske går det för fort överallt. Kanske är det livet i sig självt som går för fort?

Så hur gör man då? Hur gör man när man skulle behöva stanna tiden. Stanna tiden och bara få fylla lungorna med kärleksdoften som är nu. Fylla varenda cell med livet. Med Alma. Hur gör jag om jag skulle behöva fylla lungorna ända tills det inte går mer. Tills jag får nog. Och hur gör jag, när jag har pausat bandet och känner mig beredd att starta igen? Hur gör jag om jag skulle behöva trycka igång livet i slowmotion?

Det går ju inte.

Hur gör jag då? När det inte går?

När livet faktiskt måste gå vidare. I fullfart. I fullfullfart. Hur gör jag då? När hjärtat vill allt och allt aldrig är möjligt.

Då stänger jag av. Och kopplar på hjärnan. Jag väljer annat. Annat spännande och självutvecklande och sjävförtroendestärkande och egoboostande. Annat. Men det blir inte heller bra därför att ett hjärta mår inte bra av att stängas av tittsomtätt. Och jag mår inte bra av denna obalans. Otillräckligheten och grubblerierna om vad som egentligen är viktigt.

För det har med balans att göra. Eller brist därpå. Allt är dubbelt. Allt är åenasidan och åandrasidan på en och samma gång. Allt är närhet och distans i ständig konflikt. Känslan av att kämpa med ytterligheter och aldrig vara lagom.

Men hur finner jag mellanvägen när jag aldrig någonsin varit där?

En dag på Skansen

Jag: Har du sett, Alma! Vilken stor Visent!
Alma: Nej, en ko.
Jag: Nej, V I S E N T heter det djuret.
Alma: NEEEEJ DET ÄR EN KOOOOO!
Jag. Okej, det är en ko.

Robert: Kolla ödlan, Alma!
Alma: OJ! ÖDLA! Titta mamma, ödla!
Jag: Ja, vilken fin ödla! Den heter Leguan.
Alma: Nej. Ödla.
Jag: Ja, det ÄR en ödla, men den HETER Leguan.
Alma: NEEEEEEEEEEEJ ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖDLA!!!
Jag: Okej. Ödla.

Jag: Kolla Järven!
Alma: (Skitviktig) Nej, katt. Den heter katt, mamma.
Jag: Okej. Katt.