Saring i mammaland

Bloggflytt

2008-03-27T09:17:00.005+01:00

Jag har flyttat bloggen!
Vill du läsa mina skyddade inlägg, maila mig på
saringimammaland@yahoo.se
berätta lite om dig själv och varför du vill läsa.

Ps. Isidor, gällande min nya hemvist vill jag gärna ha lite utformningsrelaterad support från dig endera da'n..

Min tur?

2008-03-25T19:52:00.002+01:00

Jag bloggar inte så mycket nu för tiden. Som ni kanske har märkt. Dels handlar det om att jag inte har orken när väl kvällen är här och jag har litelite tid över och dels handlar det om en så vanlig sak som.. tada.. anonymitet. De senaste månaderna har jag haft ett behov av att skriva av mig om saker som händer i mitt arbetsliv men rädslan över att bli läst av någon som jag arbetar med eller för har gjort att jag har valt bloggtystnad istället. Det är synd.

Just idag skulle jag till exempel vilja skriva om ett prekärt dilemma som jag står inför just nu. Jag skulle verkligen behöva råd och peppning - eller boostning är nog ett bättre ord ty dilemmat är minsann i grunden fantastiskt. Men eftersom det som händer är allt annat än officiellt i organisationen, känns det omöjligt att skriva om det.

Fasen också.

Så en stilla undran: hur bra och hur dåligt är wordpress i jämförelse med Blogger? Och hur lätt är det att flytta bloggen om så blir fallet?

Känn-ord

2008-03-25T07:23:00.005+01:00

Vi har åkt runt mycket i påsk och varit borta i en hel vecka - Mariestad, lyckostopp i Kungsbacka, så Harplinge, jag och S vidare till Malmö för fantastisk och sällsam egentid, tillbaks till Harplinge där Alma och kusinerna fått upp ett imponerande tempo och så Mariestad igen för att slutligen landa hemma i Stockholm i går kväll.

Alma blev lycklig av att förstå att vi minsann var på väg mot Stockholm. Och vansinnig då hon upptäckte att vi stannade bilen.. hemma.
JAG JIIILL TILL KÅCKÅÅÅÅÅLM!!! JAG JIIIILL TILL KÅCKÅÅÅLM!!! Skrek hon. IIIIINTE HEEEEMMA!!! KÅCKÅLM ÄÄÄÄÄR INTE HEEEEEMMA!!!
Fullkomligt res-yr. Men på tre minuter var hon glad igen. Detta, när hon insåg att det faktiskt är så. Stockholm är hemma och hemma är Stockholm. Då gick det bra. Då var det roligt att komma hem till Lola. Och till lilla spisen. Och till allt det välbekanta. Vardagliga.

Vi lagade mat tillsammans hela familjen och efter det kröp vi upp i soffan under täcke med snacks och tittade på Elias och sedan var det dags för nattning. För att liksom försöka fasa ut det intensiva mammeri som Alma, helt legalt, ägnat sig åt under påsken var planen Pappanattning.

Hon är så fin med orden, Alma.
Dryga två år kan hon redan sätta ord på många av sina känslor. Det är stort.

För efter pappanattning blev hon ledsen. Ledsen efter mamma. Hon ropade gråtande och jag gick in till henne. Mjukrunda barnarmar runt min hals. Drog mig ner till sig och kramade. Kramade. Och mellan snyftningarna hörde jag henne säga..

Jag behöver dig mamma.

Och jag förundras. Och för kanske miljonte gången sedan den sjätte december 2005, smälter hjärtat som solvarmt smör.

Prinsessan Trollpangare

2008-03-10T08:47:00.003+01:00

Alma är dagen till ära iförd klassisk röd prinsessklänning (joho, då -det är det visst det!), luden damhatt och silvertofflor med glitter och paljetter. Detta ackompanjerat av juveler i plats samt en äkta Trollpangare. En pinne som man pangar troll med. Helt enkelt.

Bra!

2008-03-07T10:42:00.003+01:00

Nu har jag haft besök av städmajorskan och det var en riktigt bra upplevelse! Professionellt och rutinerat med bra dialog. Dessutom visade det sig att hon är nära vän med min kollega och det var också roligt.

Jag har bestämt mig för att det här är en jättebra idé för oss och jag tror att det kommer att göra stor skillnad i livsflytet. Tack för stöttning!

Pinsamma bekännelser

2008-03-05T20:19:00.004+01:00

Så här pinsam har jag blivit. Jag är sur över att lyxhotellet jag bor på i Prag inte har en fungerande HBO-kanal så att jag kan ligga i sängen och äta praliner och titta på engelskspråkig film.

Så här pinsam har jag blivit. Jag är sur över att hotellreceptionisten inte erbjöd mig gratis pay-tv som kompensation eftersom det är så synd om mig som inte pratar vare sig tyska eller tjeckiska och därför inte får ut så mycket av de dryga fyrtio kanalerna på tv:n som inte är HBO eftersom man just pratar tyska eller tjeckiska på dem. Undantaget en engelskspråkig koreansk nöjeskanal(!)

Så här pinsam har jag blivit. Jag är sur över att internetuppkopplingen strulade igår kväll och idag så att jag inte omedelbart kunde logga in när nu inte tv:n funkade.

Och jag är sur över att bion som jag hade tänkt gå på där man pratar engelska och inte tjeckiska inte går idag utan imorgon för vad hjälper det mig liksom när jag åker hem imorgon.

Så här pinsam har jag blivit. Jag är sur över att ostburgaren som jag har beställt upp på rummet visade sig vara för välgjord när jag nu faktiskt särskilt bad om medium rare.

Fan. Någon behöver fundera över sina prioriteringar..

Men så här litelite till mitt försvar. Det kan vara lite slitsamt att resa så mycket. Lite slitsamt att sova ensam, äta ensam, försöka fördriva tiden ensam. I början kunde det kännas lite skönt med all den där egentiden, men på senare tid har jag rest väldigt mycket och då blir all den där egentiden mest.. ensam. Och plötsligt blir det viktig att allt går min väg. Att allt flyter. För om jag känner mig ensam och dessutom fel blir jag till en litenliten Ynk. Alla småsaker som inte flyter blir till grus i maskineriet.

Men jag är ändå pinsam.

Och på tal om pinsam. På fredag kommer städmajorskan hem till oss. Hon skall kolla in läget för att avgöra hur stor insats vi kommer att behöva. Avtalet rör alltså två städningar i månaden så Alma kommer fortfarande att veta hur en dammsugare ser ut.

Jag har ju lovat mig själv och er ett inlägg om hyckleri och idealsvek. Det blir inget sådant. Åtminstone inte nu, inte idag. Jag är så fruktansvärt trött. Överallt. Innanpå och utanpå och det jag behöver just nu är inte att jag själv trycker ner mig själv genom att förklara hur dålig jag är som betalar andra för att ta hand om min skit. För det vet jag redan och det tycker jag redan att jag är. Jag behöver nog det motsatta tror jag. Jag behöver ge mig själv en chans. Ge mig själv lite andrum. Ge mig själv.. lov.

Jag jobbar heltid. S jobbar heltid. Alma går på dagis heltid. Om jag skall ha det jobb jag har krävs det att jag arbetar heltid. Det är hårda fakta. Och jag vill ha det jobb jag har. Det är mitt val att ha det här jobbet och jag väljer om det varje dag. Varje dag väljer jag aktivt att leva det liv jag lever. Men valet får konsekvenser. Och en av dem är att den tid vi får tillsammans som familj är värd allt. Alltallt. Den tid vi får tillsammans som familj - eller snarare, den tid vi ger oss själva som familj vill jag använda maximalt. Och som Isidor så insiktsfullt skrev, "Alla som försökt städa med Alma (eller annat godtyckligt barn i samma ålder) inser att det är kontraproduktivt. Om man faktiskt vill få det rent är det enda hållbara systemet att en förälder gör något med barnet, och den andra föräldern städar." Så har vi det nu. Vi delar upp oss och det blir.. ensamt. Haltande.

Så. Vi väljer att låta en städfirma storstäda två gånger i månaden för att istället kunna lägga tiden på att vara tillsammans som familj. Fokuserade på varandra. Istället.

Jag har väldigt många andra vinklingar på det här för mig moraliska dilemmat, men idag, ikväll, just nu väljer jag att inte lyssna på den kritiska rösten inom mig.

Ikväll ger jag mig själv lov.

Idealsvikare och hycklare. C'est moi.

2008-02-27T10:46:00.002+01:00

Det här skrev jag för ettochetthalvt år sedan.
Det här bokade jag in idag.

Lita på att jag återkommer med ett längre inlägg i ämnet hyckleri och idealsvek.
Tills dess - varsågoda att smäda och förkasta.

Hur som helst

2008-02-23T15:48:00.003+01:00

Influensa i tre veckor är INTE okej. Inte. Jag har ingen feber för tillfället men hostan. Åh, jag säger bara h o s t a n.. Jag hostar oavbrutet. Och det är skitjobbigt. Såväl för mig som för andra.

Men det struntar jag i nu. Nu skall jag plocka undan lite hemma, S och Alma är på Tessins parklek snart skall jag sätta igång med att laga Burgundisk köttgryta. Svåger och svägerska kommer hit ikväll för att äta mat, dricka vin och titta på melodifestivalen.

Stereon är laddad med följande röjplattor:

KSMB - Rika barn leka bäst
Moneybrother - Blood Panic
The Creeps - Now dig this!

Blir nog bra det här. Tror jag skall gå in i den ändlösa glädjen ikväll. Så får det bli.
*hosthost*

Bländande tider..

2008-02-22T09:05:00.002+01:00

Det verkar inte bättre än att jag går, springer, rusar mot ljusare tider. Ibland är det faktiskt väldigt bra att sitta lugnt i båten, så löser sig saker av sig själva. Eller hur?

Berättar mer en annan dag. Lite längre fram. Snart hoppas jag.

Jippie.

Och nej, jag är inte gravid.

Update

2008-02-20T19:38:00.005+01:00

Jag är ingen bra bloggare för närvarande. Ibland behöver man fokusera och just nu går min energi åt att fokusera på det riktiga livet. Mitt riktiga liv. Men en kort uppdatering kan jag ge:

Energinivå: Mycket bättre. Mycketmycket bättre. Det är makalöst vilken skillnad det kan göra att ligga i sängen två dagar, vilket jag gjorde tisdag-onsdag förra veckan. Jag lider fortfarande av en envis rethosta och tror kanske att jag har en släng av luftrörskatarr. Men pigg är jag!

Själen: Mycket bättre. Mycketmycket bättre. Braprat med terapeuten igår och om jag får det beviljat så blir det ett samtal i veckan, först fram till sommaren men förhoppningsvis under ett helt år. Upplägget gäller fördjupad coachning med psykoterapeutisk bas och många inslag av bildterapi och symboldrama Jag tror att det kan vara bra för dig att bli fri från orden lite.. Och planer på ett trepartssamtal med jobbrelationen som är så komplex. Känns jättejättebra. Och stort. Jag har aldrigaldrig gett mig själv det här utrymmet förr. Stort. För mig.

Jobbet: Ovan sammantaget resulterar i att jag har en helt annan förmåga att härbärgera den känslomässiga relationsgröt som understundom är en realitet i jobbsituationen. Jag vill inte skriva mer än så. Men jag ser ljuset. Vissa dagar riktigt starkt.

Idag och imorgon befinner jag mig i Götet och ligger just nu nedkrupen i en bekväm hotellsäng. Tidigare ringde jag hem och fick prata lite med Almaunder som stolt berättade att hon just kissat i pottan, att hon älskar mig och så avslutade hon med lite kissochbajsfniss efter det att jag beskrivit när och hur jag kommer hem imorgon. Kärlek.

Nu. Men in trees.

Piggare

2008-02-13T10:14:00.002+01:00

Jag ligger i sängen och har det faktiskt riktigt.. bra. Ja, ta mig tusan!

Ute skiner solen krispigt med ett sådär vårvackert gnister och jag har lyckats med bedriften att göra en sjusärdeles morgon-mis en place så att jag efter ett snabbt men välgörande morgonbad kunde krypa ner i en slätbäddad säng med lagom varmt te och mackor väntandes på frukostbrickan. Och på S sida av sängen en uppkopplad dator som kan underlätta när jag skall få undan lite administration som släpar efter. Häpp!

Idag är jag således lagom sjuk. Inte så sjuk som igår då jag knappt orkade existera och inte så frisk att jag har dåligt samvete för att jag ligger hemma. Häpp!

Sjukan tvingade mig att avbokade första mötet hos terapeuten* men turligt nog har hon möjlighet att ta emot redan på tisdag och dit är det ju inte så långt. Skönt.

Jag har aldrig kännt mig bekväm med att skriva om mina till stundom problematiska relationer med andra människor i min blogg. Jag vet för väl att det handlar om olika perspektiv och det blir så lätt enkelspårigt och onyanserat. Jag vill helt enkelt inte lämna ut någon annan än mig själv i min blogg eftersom det helt enkelt känns fel. För mig.

Men. Detta gör att jag inte heller kan skriva om varför jag inte har det bra just nu. Mer än att det handlar om jobbet, ett jobb som jag tycker väldigt mycket om. Att ha en blogg som är tänkt som ventil men som man sedan inte kan använda för detta ändamål blir lite.. trångt. Därför längtar jag väldigtväldigt mycket efter nästa tisdag.

En ventil. Min egen.

*Jag vet att det är populärt att säga coach i dagens businessklimat men så här privat har jag lite problem med hela den amerikaniserade managementkulturen. I jobbet rattar jag begreppen värdsvant och snyggt men helt ärligt ger managementvokabulären en lite fadd smak i munnen.

Blä

2008-02-12T08:18:00.000+01:00

M o n s t e r i n f l u e n s a...

Blä.

Värk

2008-02-09T11:54:00.000+01:00

Måndag
Snorig i Malmö
Tisdag
Feber i Warsawa
Onsdag
Feber i Warsawa
Torsdag förmiddag
Feber och oväntad gråtattack i Solna
Torsdag eftermiddag
Feber hemma med hostig Alma
Fredag
Hosta och småfeber med hostig och febrig Alma
Lördag
Värk i varendaste led och till döden trött. Och ledsen. Mamma och pappa har kommit för att hälsa på och jag ligger nerbäddad och försöker att inte vara frustrerad över att jag inte är frisk.

Att inte ta hand om sig i tid är dåligt. Det går inte att lura kroppen. Eller själen för den delen.

Har åtminstone fått tag på en samtalskontakt nu. Jag mår inteinte alls bra. Alls.
Kanske kan jag få lite hjälp att få ordning i kaoset. Kanske. Vi får se.

Nu, sängen.

Dagsvärk

2008-01-31T12:43:00.000+01:00

Idag vill jag vara hemma hos mamma. Jag vill ligga i soffan med huvudet i hennes knä och bli kramad. Det är vad jag vill.

Så här har min dag varit hittills:

Eftersom jag varit i Budapest i två dagar ville jag gärna Alma-tanka lite extra och bestämde mig därför att både lämna och hämta på dagis idag. Efter att morgonritualen flutit på fint gick vi ut till vårt fordon. Eller vad man nu skall kalla det. Bil heter det visst. Nej. Skitbil heter det.

Skitbilen på vilken vi lagt 13000:- i rep.kostnader under december och januari vägrade starta. Den var inte batteridöd utan varningslamporna blinkade och bilen lät dickdickdickdickdickdick. Efter några förtvivlade försök fick jag inse att loppet var kört, eller snarare var inställt och jag skulle ta mig, Alma och vårt pick och pack ut ur bilen och in i huset för att hämta vagn och frakta oss per tunnelbana till dagis. När jag grep tag i väskan såg jag i ögonvrån hur lägenhetsnyckeln försvann mellan sätena - och den gick inte att finna åter! Borta. Helt. Jag letade i en kvart medan Alma satt och sa dunnadunna bilen. Siitbil. i baksätet. Jag insåg att även detta slag var förlorat och vi tog oss så småningom till t-banan. Som var försenad. Förstås.

Så kom vi då till dagis och när jag skulle till att gå blev Alma jätteledsen. Förstås. Sen till ett möte, ringde jag en taxi som tog sina duktiga tio minuter på sig att komma. Chauffören valde sämsta vägarna och allt slutade med att jag kom en halvtimma försent till en telefonkonferens med högsta hönset. Dåligt.

Efter en vecka på konferens och därefter två dagar i Ungern med fullt schema har kaoset hopat sig på den digra att-göra-listan. Så nu har jag att tampas med obetalda fakturor, ofärdiga rekryteringsannonser för tjänster som jag inte har koll på, stora organisatoriska strukturer som väntar på att bli satta på pränt av mig själv, verktyg som skall implementeras och en jäkla massa samtal att ringa och utbildningar att planlägga och boka. Och istället för att ta tag i åtminstone något av de bitarna innan det är dags att resa iväg till nästa land för att få ännu fler arbetsuppgifter så fick jag ägna eftermiddagen åt ett månadsmöte med chefochkollega som bara kändes varfördå. Rollerna i teamet om tre är fortfarande efter sju månader minst sagt otydliga. Mötena blir trevande och odynamiska och liksom aldrig mer än.. varfördå.

När den frusterande arbetsdagen led mot slut tog jag mig till dagis och det var nog ändå dagens trevligaste stund där på lekmattan med käraste förskollärarmannen. Där fick jag tankat lite energi. Sedan kom problemet: hem gick ju inte att gå då lägenhetsnycklarna fortfarande låg kvar någonstans i skitbilen. Så jag och Alma åt kvällsmiddag på det förmodligen vidrigaste snabbmatshaket i universum. Mitt i renoveringskaos. Mitt bland surfolk och grinungar satt vi och åt våra kokta hamburgare med sladderbröd och Happy-my-ass-meal utan leksak. Ty denna mamma är dokumenterat grym när det kommer till skräp. Varfördå? Kan man ju fråga sig. Varför valde ni att äta där då? Ja, inte fan vet jag! Ibland väljer man fel och denna gången gjorde jag verkligen det men jag fortsatte å andra sidan ett för dagen tryggt och invant tema.

Halv sju mötte S upp och vi begav oss tillsammans till en lägenhet i ett eventuellt trepartsbyte som vi skulle kolla på. En lägenhet som jag trodde mycket på. Men det var ju som sagt inte en sådan dag. Lägenheten var bara helt fel. Promenaden hem var förstås förfärlig eftersom jag var förfärlig. Sur som ättika spottade jag ur mig dräpande kommentarer till en trötthungrig make som självklart svarade direkt. Jag skärpte till mig och vi blev snälla mot varandra igen men en sak kan jag säga: Nu har jag gjort mitt dagsvärk och vill ha en bättre dag imorgon. Hur mycket bättre den nu kan bli i kollektivtrafikens namn.

SKIIIIIITBIIIIIL!!!

Längtan

2008-01-29T20:36:00.000+01:00

Ligger till sängs på mitt hotellrum i Budapest. Det är tråkigt att vara alldeles mol allena i en typiskt romantisk parstad. Dessutom är det tråkigt att gå på mysig bar och äta god hamburgare med tillhörande god öl alldeles själv. Ja, till och med ensam.

Just nu längtar jag väldigtväldigt mycket efter min älskling. Min S.

Tänkte på det på väg till flyget imorse, hur lyckligt lottad jag är. Eller hur bra jag har valt kanske. Eller en kombo av de båda kanske. Fin är han, mitt livs kärlek. Och skönt känns det att veta att han är en så fantastisk andra hälft och partner i familjen AB att Alma mår tryggbra när jag jobbar utomlands.

Heeej mamma!!! tjoade hon i luren tidigare ikväll. JAG ÄÄÄLSKAR MIN MAMMA!!! Va gör du då mamma?

Åh. finaste.. Jag gör väl inget särskilt. Sitter här i utlandet och älskar dig förtvivlat bara.. ville jag säga.

Igår frågade jag Alma vad hon och S skulle ha i fruktsalladen som han hade lovat att de skulle göra idag när de skulle mysa.

Ääähm.. Banan! svarade Alma
Jaa, sa jag.
Och grädde!
Jaha.. sa jag.
Och godis!
Godis?! sa jag.
JAA! Och glass!
Ojdå! sa jag. Banan och grädde och godis och glass! Det var en särdeles smaskig fruktsallad! JAAA! sa Alma..

Idag kom rapporten. Det hade blivit en mer klassisk variant på fruktsallad. Utan grädde och godis men med mer frukt. Men glassen fick vara med till Almas stora förtjusning.

De är ett bra team, de där två. Och så länge jag inte stannar borta längre än en natt åt gången så känns det fint på något vis. Att de har varandra, att S får vara allraallra viktigast. Tryggheten där och då. Det känns fint och bra.

Jag nästan spricker av kärlek.

Pinsamhet

2008-01-26T17:00:00.000+01:00

Alltså. Jag har länge varit av uppfattningen att barn inte kan vara pinsamma. Och visst, jag kan fortfarande mena att barn i sig aldrig kan vara pinsamma men idag har jag faktiskt upplevt mitt första sant pinsamma ögonblick som förälder. Tro mig.

Som ni förstått av tidigare filmklipp är vår dotter förtjust i De tre bockarna Bruse och har fullkomligt snöat in på troll. Troll som kommer och äter upp en. Kalla det bearbetning. Det är hur spännande och skrikroligt som helst att bli jagad och uppäten av mamm- och papptroll. Förstås. Hon är också ganska insnöad på snippor och snoppar. Så är det bara.

Så står vi då i en fullpackad hiss efter en lång dag på stan - jag, S och Alma.
Alma: Mamma äter upp mig!!
Jag: Ska mamma äta upp dig?
Alma: Jaaa!
Jag närmar mig henne på ett uppenbart trolligt vis och Alma skrikskrattar.
Alma: Mamma äta upp mig! Mamma äta min snippa!
Jag: ?!! Eh, nej det skall jag VERKLIGEN inte göra!
Alma: Pappa äta min snippa!
S: Nä. Inte riktigt.
Jag: Nu är du ju heeelt tokig, Alma. (dagens underdrift)

Så är den otroligt långdragna hissresan över och vi är väldigt snabba på att ta oss därifrån. Två tonårstjejjer passerar oss på utvägen och den ena ser på mig och skrattar. Då känns det bättre. Tänk så lite det behövs för att få saker och ting i rätt perspektiv. Plötsligt inser jag att detta bara är början. Hon är bara två år än och det lär bli fler pinsamma incidenter så det är väl liksom bara att gilla läget. Helt enkelt. Gilla läget. Kanske till och med tycka att det är väldigtväldigt roligt. Kanske.

Sagostunden

2008-01-23T11:13:00.000+01:00

Vi är hemma idag, jag och Almis. Hon är snorig och hostig och behöver vila. Och läsa böcker. Och mysa. Så då gör vi det. Eller hon läser och jag myser. Så håll till godo:

Dagens boktips: De tre bockarna Bruse.

Plåster

2008-01-21T07:39:00.000+01:00

Jag satt bredvid en kvinna på tågstationen. Hon pratade oavbrutet med sig själv, växlade mellan intensiv upprymdhet och tystsorgsen lågmäldhet. Helahela tiden pratade hon. Men lyssnade aldrig. I pannan hade hon ett runt litet plåster, strax ovanför ögonbrynen.

Som ett kastmärke. Tänkte jag. Ett kastmärke av plåster.

Å andra sidan

2008-01-19T02:15:00.000+01:00

Det tråkiga med att ha en så jäklans tydlig livsåskådningslinje - att ha en så in i bängen klar övertygelse, som liksom helahela tiden kräver meeedvetenhet och aaansvarstaaagande, är att jag liksom aldrigaldrig bara kan säga "det där är ett jävla apskaft till dumfolk och han eller hon är helt dum i huvudet och borde typ bara lägga sig ner och självdö".

Eller jo, jag kan säga det. Och det gör jag också , líte grand åtminstone, men det slutar liksom alltid med att jag ser mig själv tvungen att vända skitlampan mot mig själv och fråga mig:

Hur kommer det sig att jag blir så triggad av honom, henne eller detta? Vad har jag gjort som bidragit till att situationen är som den är och vad gör jag - direkt eller indirekt, som upprätthåller obalansen?

Så jävla störiga frågor.
Om ni frågar mig, det vill säga. Just nu.
Skitstörigt.

SKIIIT I MIG!!! vill jag skrika. Kan ni inte bara låta mig vara helt förfärligt politiskt och socialt inkorrekt? Kan ni inte bara låta mig tycka att vissa folk bara är ena riktiga SPÅN? Helt onyanserat?

Jo.
Klart ni kan.
Men så dumbanal vill jag ju inte bli uppfattad.

Förstås.

Ibland är det skönare att bara skylla ifrån sig.

Liksom.

Existens III

2008-01-17T23:57:00.000+01:00

Det är inte jobbigt längre. Alls.

Jag lär mig. Helahela tiden lär jag mig. Hittar nya bitar. Når klarhet. Nya insikter.

Jag har hittat viktiga bitar den här veckan. Bitar till mitt puzzel som hjälper mig att bli starkare. Ännu. Oräddare. Vägen till dem är svår men blir ändå på något vis lättare med tiden. Med veckorna, månaderna och åren. Att hitta rädslorna som styr beteendet och att förstå vad de gör med mig, det känns stort. Det gör mig full av kraft. Kraftfull.

Jag har haft ett långt samtal ikväll med en klokman. En ödmjuk och varm klokman. Vi har diskuterat saker som jag inte vet om jag någonsin har pratat med någon om tidigare. Jag har tänkt stortankar ikväll som jag inte tror att jag tidigare tänkt. En brastark upplevelse men inte det minsta rörande. Mer intellektuell och kristallklar. I Filosofin är det ni hittar mig ikväll. Jag känner mig riktigt filosofin.

Den här veckan är förpackad i ett konflikthanterings- och förhandlingspaket, men rakt igenom den går en röd tråd. Betydelsen av självkännedom och egna val. Och ansvarstagande. Inget nytt tema för mig. Inte alls. Jag har gått den här vägen länge nu och den blir mer och mer spännande och komplex och mer och mer enkel - samtidigt.

Och se detta är min tro. Jag tror inte på Gud. Jag tror på att jag väljer mitt liv. Medvetet, eller omedvetet väljer jag i väldigt stor utsträckning vad som händer mig och i ännu större grad hur jag hanterar det som händer mig. Jag väljer mina relationer. Jag väljer mina känslor. Faktiskt. Jag är helt och fullkomligt ansvarig för mitt eget liv. Ingen annan. Detta är min tro. Många av våra villkor är satta på förhand - arvsanlag och uppväxtmiljö är saker vi fått och dem kan vi inte ändra på. Men hur jag sedan väljer att hantera dessa villkor och omständigheter på, avgör bara jag. Bara.

-------------------------------------
Så vi pratade om meningen med livet, jag och klokmannen. Och han sa något som landade mjukt och rakt i magen på mig. Han sa: Innan vi kan finna meningen med livet, måste vi hitta ett sätt att förhålla oss till döden.

Jag har under de senaste månaderna jobbat mycket med att försöka finna ett så avslappnat förhållningssätt till döden på som möjligt. Jag jobbar mycket med det just nu. Och någonstans, även om det emellanåt suger till i magen, så tror jag att jag åtminstone börjar komma till ro med tanken; detta oundvikliga faktum att livet leder till döden. Och där döden för mig är ett slut. Ett stopp. Och inget mer. Jag börjar närma mig även om jag inte är där helt.

Och så tänker jag då på meningen med livet. Och min mening med mitt liv är att fylla det. Med mening. Med kärlek och substans. Med nära relationer och med allt som jag tror ger mitt liv mening. För det är jag som fyller det. Det är jag som väljer vad jag skall fylla mitt liv med.

Jag inser att detta kan te sig skrämmande. Men jag är inte rädd. Inte alls.

Nej, det jag verkligenverkligen tror på är att ju bättre jag känner och förstår mig själv - vad som driver mina försvar, mina rädslor och därmed också mitt beteende, desto större möjlighet har jag att göra aktiva, medvetna och ansvarsfulla val. Val där jag också är beredd att ta konsekvenserna i relation till andra. Inte för andra utan i relation till andra. Jag äger mitt eget liv och du äger ditt. Du äger dina känslor och dina reaktioner. Dina val är dina. ´

Mina spöken är mina. Dina spöken är dina och jag kan aldrig ta över dem. Och du kan aldrig ta över mina. Jag är ensam ägare av mina problem. Och i den meningen är vi alla ensamma. Alla. Detta betyder dock inte att vi inte kan och bör hjälpa varandra att hitta rätt. Vi skall hjälpa varandra. Finnas där. Stötta. Men aldrig ta över.

Jag är vad jag gör av mig själv. Den tanken ger mig kraft.

MEMO TILL SJÄLV

2008-01-16T23:27:00.001+01:00

Min enda avsikt med att logga in såhär fram på småtimmarna (läs halv tolv) är att skriva ned ett kort och slagkraftigt memo till mig själv att ta fram närhelst liknande situtation uppstår igen:

OM du någon annan gång råkar befinna dig på en hjärnskrynklarkurs och som av en händelse har samlat ihop spillrorna av dig själv och känner att du på något vis ändå har ganska god styrfart och kontroll och faktiskt genomfört en videoinspelning där du istället för att innan själva prestationen själsdödat dig själv med neggpepp att du är sämst, har gått in för att ha roligt och faktiskt lyckats med det och därför fått en endorfinkick och velat fortsätta ha roligt och därför gått upp till självaste huvudbyggnaden där baren finns och druckit ganska många glas rödvin och sjungit en massa bra musik tillsammans med holländskt folk som kan spela flygel som gudar, eller åtminstone EN gud, så kanskekanske det är lätt att tro att allaalla andra omkring dig på den där hjärnskrynklarkursen också är på samma nivå och våglängd och att även DE har ett behov av att dricka ganska många glas rödvin och sjunga låtar och bli allmänt svaga i sin impulskontroll. Men se det ÄR de inte! Glöm inte det till nästa gång.

Så för att förtydliga själva detta MEMO till mig själv:
Folk som väljer att INTE sitta med dem som dricker vin och spelar oldies but goldies på flygel och sjunger allsång utan istället sitter en våning ner och typ d e l a r på en trettiotrecentiliters folköl tycker INTE att följande kommentar är rolig:

Folket: Tack för lånet av datorn!
Jag: Åh! Varsågod - var den till nytta?
Folket: Oh, ja. Den fyllde sina syften.
Jag: Så du hann porrsurfa alltså?

Förtydligande memo:
De tycker INTE att sådana kommentarer är roliga.
Inte alls.
De känner sig obekväma och illa till mods inför sådana kommentarer.
Basta.

Additional memo:
Om du sedan, inför samma lågmälda folkgrupp k o n c e n t r e r a t gå förbi - jo, för det blev ju som sagt ganska många glas rödvin - och vid själva passerandet informerar om att du skall hämta ett glas vin men istället hämtar ett glas Sprite, så nästa gång, n ä s t a g å n g, var snäll och skoja inte om att du valde ett glas ren sprit istället för vin. Skoja INTE om det. För de tror dig och blir bara rädda. Okej, själv? Okej

Berceuse

2008-01-16T13:56:00.000+01:00

Berceuse
Av André Bjerke
--
Sov, sov lille mann
Livet er en drøm.
Over mørke morildvann
Seiler du mot nattens land...
Alle er alene.

Bølger nynner mot din båt:
Livet er en drøm.
Dyp er sjøen, salt og våt...
...som av mange øynes gråt...
...Alle er alene.

Natten er så lang, så lang.
Livet er en drøm.
Synk i søvnens myke fang-
Drøm at det blir dag en gang
Alle er alene.

Bare synke, synke ned!
Livet er en drøm.
Der i søvnens sjø et sted
Vil vår uro finne fred.
Alle er alene.

Ensomt suser vår planet-
Livet er en drøm.
Intet vet vi, det vi vet
Er at alt er ensomhet.
...Alle er alene.

Lev, lev lille gutt.
Livet er en drøm.
Før du aner er det slutt,
Snart er alle broer brutt.
Alle er alene.

Drøm, drøm lille vår
Livet er en drøm.
Hvor vi kommer fra, hvor vi går-
Er det ingen som forstår.
Alle er alene.

Gro, gro lille frø
Livet er en drøm.
Mørket mumler om vår Ö:
Kanskje skal vi aldri dø?
Alle er alene.

Ansvarstagande och egna val.

2008-01-15T19:58:00.000+01:00

Att veta när det räcker är viktigt. Särskilt om man, som jag, gärna kör på full växel. Att veta när det räcker, är inte alls samma sak som att veta när det räcker och stoppa. Men det har jag gjort nu. Jag har vetat att det räcker och stoppat.

Jag befinner mig just nu i en situation där jag förväntas vara både deltagare och handledare eftersom kursen är en "train the trainer"-utbildning. Och det är inte enkelt.

Det är inte enkelt om det rör sig om ett program i konflikthantering och förhandling.
Det är inte enkelt om den röda tråden genom hela konceptet handlar om att medvetandegöra de egna konfliktstrategierna, favoritförsvaren och triggerpunkter genom att faktiskt titta på varifrån de kommer.
Och det är inte enkelt om du arbetar i dessa dubbla roller hela dagarna ända fram till klockan sent-på-kvällen.
Och det är inte enkelt om du förväntas göra detta i en grupp om 19 personer där alltför många enligt min mening gärna vill agera amatörpsykologer och endast ett fåtal de facto är psykologer.

Låt mig säga att det finns en intensiv vilja bland flera av deltagarna att bidra till övrigas personliga utveckling. Och det är väl fint och bra, men det kanske inte finns så stor lyhördhet för dem - läs mig som varken har behov eller önskan att bli amatörpsykologad av någon som exempelvis "fått fantaaaaastiska geeeeenombrott i personlig uuuutveckling genom en tredagarskurs i försvaaaar" och därmed vill frälsa världen med detta. Då svarar jag gärna Good for you! Nu om ni ursäktar mig, skall jag ta mig en promenad på maten. Själv.

Inte så populärt kanske, men å andra sidan är det inte så populärt hos mig med den typen av råd i en situation där jag uppenbarligen inte är intresserad av råd överhuvudtaget.

Så här. Efter mitt lilla sammanbrott tidigare idag har jag inte riktigt lyckats få ihop mig igen. Känslorna har varit för mycket utanpå. Jag har känt mig uppluckrad. Utsatt. Så jag försökte först den enkla vägen - att vara kvar i rummet och delta i övningarna men så att säga stänga igen mig och inte göra mer än absolut nödvändigt. Men det höll inte riktigt hela vägen.

För när vi sedan hade en 5 minuters lyssnarövning tvåochtvå - notera, f e m minuters lyssnarövning - som bland annat gick ut på att vi skulle berätta för vår "partner" om hur konflikter hanterades i våra familjer och hur detta påverkat vår konfliktstil som vuxna, blev jag akutintensivt amatörpsykologad av en av de nyfrälsta delgagarna. Blablabla.. det låter som om du bara berättar det här schematiskt för mig.. blablabla.. utan känsla.. blablabla.. Du kanske inte är medveten om att det här är något du borde jobba med.. blablabla.. Har du verkligenverkligen tagit tag i de här bitarna.. blablabla.. kanske du borde.. blabla.. Och så vidare i all oändlighet amen. Hallå! Oavsett känslomässig status hade han aldrig fått mer känsla än så av mig där och då. FEM JÄVLA MINUTER HADE VI PRATAT OCH ALDRIG NÅGONSIN TIDIGARE!!! Vad inbillar han sig? Intigritet, någon? Hallå? Någon?!!

Jag gav honom feedback på feedbacken genom att säga att det var fantastiskt observant av honom att fånga upp mitt distanserade förhållningssätt. Förklarade därefter att detta var ett medvetet val från min sida och att mitt behov inte överhuvudtaget är att gå på djupet just nu, utan istället att stänga in och ta hand om. Så det fick han vara nöjd med.

Efter ytterligare ett intensivt, om än inte känslomässigt påfrestande arbetspass i förhandling, var det så dags att gå på middag. Vi fick då veta att vi efter middagen förväntades förbereda ytterligare en presentation samt därefter återsamlas klockan 20 för ett 75 minuters arbetspass. Det var då jag sade stopp. Nu räcker det. Saring signar ut. Jag behöver sova så det tänker jag göra.

Ok, sa den amerikanska kursledaren. So, don't forget to practice listening and read through these papers before tomorrow morning.

You know what? svarade jag. I will practice listening. To myself.

Och vet ni? Det var inte alls svårt att säga. Det var lätt. Lätt och självklart. Och inte blev jag utslängd från kursen heller. Så jag gick till mitt rum och tystsjöng lite karaoke från min laptop istället och nu är jag duschad och klar, klockan är 20.30 och jag släcker ner för idag.

Tack för era stöttande och varma kommentarer i inlägget tidigare - och som Anna skrev med bifall från Isidor: "Att utsätta någon för att alls göra en sådan övning kl 22 en januarikväll verkar diskutabelt." Jag instämmer tveklöst. Tack!

Ångestvält.

2008-01-15T12:14:00.001+01:00

Att bli överkörd av en ångvält måste väl heta att man har ångvält. Eller? Eller ångestvält. Det är justprecis vad jag har gjort. Ångestvält.

Försöker påminna mig om varför jag var så jävla angelägen om att åka på den här certifieringskursen och kan inte komma på en endaste liten anledning till att jag skulle vilja det. En skitkurs är vad det är. Skitkurs.

Kalla det försvar.

Jag har prestationsångest.

Jag kräver inte att jag skall göra det jag gör bra, jag kräver att jag skall göra det jag gör brilliant. Därtill har jag ett stort problem att inordna mig inom givna ramar.

Jag har också ett stort problem att bli pressad till att göra uppgifter i en annan takt än min egen.

Det är väl de här små faktorerna som bidrar till att jag har det ganska jobbigt just nu - ekvationen går liksom inte ihop.

Igår höll min grupp i en tretimmars tung modul om konflikter och försvar. Direkt efter genomförandet och en ganska tuff feedback-runda fick vi den nya uppgiften: Läs in er på metoden "Intressebaserad problemlösning", förbered en 30 min föreläsning och spela in framförandet på video. D i r e k t e f t e r!

Jag hade min inspelningstid klockan 22 igår kväll. Jag pratade till en vägg, bokstavligt talat. Idag har vi tittat på våra framträdande i grupp. Hm. Vad skall jag säga? Mitt ansiktsuttryck och hela min uppenbarelse framstår som.. död.

Så vad händer med mig där och då i den lilla gruppen, undrar ni kanske? Jag bryter ihop förstås. Jag gråter inte. Jag bryter ihop. Sådär som man absolut inte har lust att bryta ihop inför en grupp främlingar. Det är som om jag genomgått en Total-Helena-Bergström-make-over. Jag hulkar. Och snorar. Och är nära att hyperventilera.

För en sketen föreläsnings skull. Det är ju för fan tragiskt!

Eller.. Det är egentligen inte för mitt dåliga framträdande som jag bryter ihop. Alls. Nej. Jag bryter ihop av frustrationen över att jag ännu inte fått bukt med min prestationsångest. Att jag inte rett ut krafterna bakom den. Att jag fortfarande är så jävla duktig på att piska mig själv blodig när jag inte brillierar. För det handlar inte om att vara bra. Det handlar om att brilliera.

Och lite bryter jag ihop över att det blir så smärtsamt tydligt. Det går inte att ducka för det uppenbara. Jag är fet. Fan också.

Så. Jag vill hem. Jag vill bli räddad. Någon som har vägarna förbi Värmlandsskogarna? Någon? Snälla? Eller förresten, kör mig inte hem. Kör mig till närmaste hälsohem och sätt mig i karantän ett halvår.

Fan.

KÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRLEEEEEK

2008-01-14T19:00:00.001+01:00

Så NU är det officiellt.
Hon är här.
Liv. Älskadeälskade liv.
Livsgnistan.
Glitterflickan.
Blastosystern.
Liv.

Äntligen.