Vägen till Mammaland

Jag föddes 1973 och min kropp var på tok för liten för att rymma alla mina känslor. Och det var på tok för många saker som skulle upplevas och på tok för många intryck att sortera. Så uppväxten var som den var. Men den var min och har gjort mig till den jag är idag. Så det är väl bra.

Nu har min kropp vuxit ikapp mitt känsloregister och jag har för det alldeles mesta just det mesta under kontroll. Och jag har byggt ett helt kartotek av känslor inom mig som kan vara väldigt bra att ha när man som jag, arbetar med andras känslor. Överhuvud taget är det bra och praktiskt att kunna förstå andra. Det blir som lättare att inte döma då.

Nåväl. 1992 mötte jag min själs älskade S på en rockfestival. Oj så kär jag blev och oj så kär jag är. Fortfarande! Han är mitt allra bästaste och inte lite vacker heller... Vi flyttade ihop 1993 och har huserat tillsammans sedan dess med ett till största delen riktigt gott resultat. S är min motpol och min jämvikt. Han balanserar och kontrasterar när jag huserar och domderar. Kunde inte låta bli att göra en liten druddelutt.

Så ville vi ju ha ett litet barn. Eller, nej. Först ville JAG ha ett litet barn med S. För att på riktigt befästa vår kärlek. Men det ville inte S. Han var inte det minsta redo för detta. Så min själ skreeeek på S. Och tuffa tider blev det. Men efter en evighets väntan, närmare bestämt sju år, sa S; "NU vill jag ha ett litet barn med dig." För att på riktigt befästa vår kärlek. Men det ville inte min kropp. Så min själ skreeeek på kroppen, men kroppen kunde inte bry sig mindre. I fem år kämpade vi - i det tysta och i det öppna. Ja vi var så öppna att det till slut kändes som om vi lika väl hade kunnat älska på stortorget inför publik. Och många smällar åkte vi på. Välmenande, dumskallesmällar som inte var ett dugg riktade för att såra oss. Men som sårade. Men vi såg inget alternativ till öppenheten. Eller rättare sagt; alternativet var sämre. Och vi behandlades för "infertilitet". Vi genomgick mängder av "fertilitetsbehandlingar" men inte fan hjälpte det. Massor av piller och lågdosbehandlingar och insemineringar och slutligen IVF och hoppet blev svagare och själen blev tystare...

Så flyttade HAN hem till oss för att lysa upp vårt mörker. HAN som det inte gick att flytta fokus från. Han som var överallt hela tiden. Världens underbaraste skitjobbiga hund. Vår bullterrier. Vår bulle. Platon. Och han lyste och lyste i vårt liv. Och lindrade till och med lite grann längtansvärken i hjärtat.*

Men inte helt. Och vi fortsatte att kämpa. Men tillslut gav jag upp. När jag insåg att det här blir inte av. När jag kände att; jag vill inte mer. Jag HATAR IVF, allt vad de där hormonerna gör med mig och allt vad de förstör av själslig frid och harmoni. Alla demoner de fyller mig med. Som för mig bort från allt som är viktigt. Bort från S. Allt vad barnlösheten gör med mig som person. Stympar mig. Förtråkigar mig. Gör mig till en socialt inkompetent person. En missunsamm, känslig och depressiv, asocial idiot. Som gör mig till en som blänger på de stackars flirtande barnen i mataffären. Som gör mig till en som snäser av välmenande bekanta när de kommer näranäranäranäääära. Med sina käcka frågor. Och kommentarer. Och när till och med arbetskamraterna började undvika konfrontationer i vardagen med rädsla för att få sig en känga. Då sa jag till S; "jag vill inte mer. Jag vill sluta här. För många år av för mycket negativa känslor. Nu vill jag något positivt. Jag vill bli mamma men inte gravid till vilket pris som helst."

Men vi hade ju en gång kvar av våra landstingsfinansierade IVF-försök. En gång kvar. Och S ville absolut. Han kunde inte gå vidare till ett annat val utan att först ha avslutat IVF-resan ordentligt. Så vi pratade och pratade och pratade. Och jag sa tillslut "Ja. Vi gör vårt sista försök. Sedan aldrigaldrigaldrig mer. Vi blir föräldrar till ett barn som vuxit i någon annans mage istället. Efter detta sista misslyckandet." Så det var så det kändes. "Vi går igenom det här sista misslyckandet också, för att ha gjort färdigt. Sedan kan vi äntligen fokusera på att bli föräldrar på riktigt. Och då skall det inte kännas som om vi genomgår en cellgiftsbehandling istället för att göra barn."

Men så blev det ju inte. Det blev istället ett plus. Ett tydligt fint, stort plus på testet som vi för tredje gången fått med oss från IVF-kliniken. Och världen stannade. Och jag sa inte så som jag drömt om i tolv år. Jag kröp aldrig ner till S i sängen, tidigt på morgonen med ett ljuvt leende. Jag viskade aldrig i hans öra "du skall bli pappa". Nej. Det blev inte så. Jag vrålade istället på ett mycket ilsket vis till S där han satt i andra rummet medan jag gjorde det där rutintestet som vi båda visste skulle visa negativt; "S!!!!!!!!!!!!!!! Vi skall för fan ha barn!" Ja, inte en gång. Utan ÅTTA gånger SKREK jag de mycket oromantiska orden "vi skall för fan ha barn".

Och efter en psykiskt sett fantastisk graviditet och en fysiskt sett ganska jobbig graviditet föddes hon. HON som vi väntat på. Vårt barn. Rätt barn. Alma Helvy Linnéa. 49 cm lång. Eller kort. och 3080 g tung. Eller lätt. Och världens vackraste. Förstås. Och trots att så många år har gått och trots all smärta och alla tårar och all förtvivlan och trots att jag faktiskt var på väg att ge upp, så står allt så klart och tydligt. Det här var vår väg till vårt barn. Den var lång, den var svår men den var vår. Och det var värt varenda sekund. Det är just exakt detta barn vi väntat på! Hon är vår efterlängtade dotter – och hon såg ut precis som jag föreställt mig. Med världens klokaste, vackra, bruna ögon.

Den här bloggen kommer att handla om mitt liv. Mitt liv med Alma. Mitt liv med S. Mitt liv i livet. Om allt. Stort och smått. Kanske. Vad vet jag egentligen? Jag har aldrig bloggat förr. Men nu är jag igång och vi får se vad som händer. Välkommen!

* Platon, som p.g.a. en väldigt läskig och obotlig sjukdom inte fick bli mer än 2,5 år, har en alldeles egen hemsida där man kan läsa om vårt liv tillsammans. Om hans härlighet och besvärlighet. Och lite om saknad.
http://platon.bulle.nu