Viktväktare 2006

En effekt som mitt mammaleverne för med sig är att jag inte längre går på Viktväktarna i Helsingborg. Det gjorde jag däremot vid starten förra året och där trivdes jag som fisken i vattnet med en viktnedgång på 6 kg, innan uppehållet, som resultat. I Malmö är det annorlunda. Liksom inte riktigt lika lättsam stämning på något vis. Jag vet inte vad det är som gör det, kanske lokalen, kanske konstulenterna - lite allvarligare, lite konstigare, lite tråkigare. Kanske är det allt sammantaget. Helsingborg är ju ändå Sveriges viktväktares huvudkontor. Där vet de hur det skall gå till. Hur en slipsten skall dras, så att säga. Men nu är jag i Malmö och där får jag hålla mig och vara nöjd med vad som bjuds och inte vara så jäsikens bortskämd. Så!

Jag registrerade mig på nytt för fem veckor sedan och det kändes väldigt bra. Ett tag funderade jag på att återstifta bekantskapen med min vän Motivationstanten för att liksom ladda ordentligt, men efter hennes råd om att jag skulle blunda på motorvägen finns liksom inte tilliten där. Så jag laddade på egen hand. Väl på plats blev jag förhållandevis glatt mottagen av en konstulent med sunda former och spretig frisyr. Så var det då dags för invägning och jag stegade med stadiga ben upp på vågen. Eftersom vi varken har våg eller helkroppsspegel i hemmet för tillfället - hur klokt är det? - var det riktigt spännande. Som amningsgroggy nybliven mamma är man inte så nogräknad angående vad som får kategoriseras som "spännande". En fikaträff med någon halvbekant person, en sångstund på biblioteket eller som i det här fallet invägning hos Viktväktarna.

Det visade sig att jag hade skött mig över förväntan! Från det att jag avbröt viktreduceringsprocessen till det att jag på nytt stod på vågen skiljde det endast 2 kg! Så skönt att inte behöva börja om utan bara hoppa på tåget igen ett par stationer längre bort. Och det allra, allra bästa är att jag nu går på AMNINGSPROGRAMMET!!! Och väl initierade personer VET att detta betyder att man får äta i princip hur mycket som helst!!! Typ EN MILJARD points om dagen!!! Eller iallafall 33 stycken points. Och det är väääldigt många det! Jag kan ätaätaätaätaätaäääta och ändå går jag ner i sakta men konstant mak. Det är ju fantastiskt! Hur GÖR de? För det måste ju vara viktväktarna som gör skillnaden? Iallafall om man får tro tråktantskonstulenten som höll i förra lektionen. Hon tycker att viktväktarna är bäst. Jättebäst. Allt annat på marknaden är jättesämst och gör bara folk tjockare. Jo, det ÄR så! Det sa tanten.

Jag kallar henne hellre tanten än konstulenten, för hon var inte så bra på viktväktarkonster. Hon var dock bra på att vara tant. Och på att tycka om Viktväktarna. Och på att prata om sitt och om sig själv och om hur bra hon har det som har en man som lagar maten till henne. EFTER att hon lagt fram receptet på det som HON bestämt att de skall äta. FÖRSTÅS! Hon är nog bra på att prata till sin man om vad han skall göra också. Men hon var inte så bra på att lyssna. Och jag ville ju väldigt, väldigt gärna svara på frågorna som hon ställde - även om tanten ställde dem bara för att få skriva ner svaren på ett blädderblock som hon redan hade lärt sig från materialet som hon får som viktväktartant. Missförstå mig inte! Jag svarade visst på hennes frågor. Hela tiden. Precis som sig bör när man är väldigt entusiastisk och sitter längst fram i klassen och kanske, kanske träffar lite för få människor på dagarna så att pratbehovet kanske är lite i mesta laget. Men vi klickade inte.

Och veckan dessförinnan var det en så väldigt sorglig konstulent att jag var tvungen att gå tidigare. Jag flydde, kort och gott. Hon var inte heller konstulent egentligen. Eller hon kanske var det EGENTLIGEN. Bara inte just då. Just då var hon bara en väldigt orolig mamma till ett väldigt sjukt barn. Och hon borde nog kanske inte låtsas att hon var konstulent utan istället kanske sitta och prata med någon snäll kurator på sjukhuset. För hon tog liksom fel på oss tjockisar och kuratorn. Hon trodde liksom att VI var kurator. Så hon pratade inte så mycket om viktväkteriet. Utan mest om sitt sjuka barn. Så då gick jag därifrån. Risken var annars överhängande att JAG hade börjat kuratera ledsenmamman och ta över hela hennes sorgliga verklighet. Och det hade jag väl inte riktigt tänkt mig. Hade det varit vad jag tänkt mig, hade jag kanske valt att gå med i jourhavande medmänniska istället för i viktväktarna. Och då hade jag nog fikat jättemycket och gått UPP i vikt istället. Så ledsenmammans veckodag skall jag inte heller ha som min alldeles egen.

Jag får helt enkelt fortsätta att leta. Och hoppas på att jag hittar en viktväktarkonstulenten lite mer i min smak. Kanske en sån som beundrar mig lite mer än vad tanten gjorde. Och kanske en som fokuserar lite mer på mig och mina tappade kilon än vad ledsenmamman gjorde. Kanske en sån som tycker att jag är trivsam och kanske rent av ser mig som en TILLGÅNG för hela viktväktarvärlden! Det skulle vara något... Jag har en känsla av att jag får leta länge... Eller också tar jag helt sonika bilen till Helsingborg en gång i veckan för att bli vägd, beundrad och uppskattad. Eller också skärper jag till mig och blir lite mer som folk och tar skeden i vacker hand och tar seden dit jag kommer. Ja. Så får det nog bli.

Tack för nu.