Ett och noll

Helena och Mariamamman hade helt rätt! Lika hemskt katastrofal som bortresan var, lika fantastiskt bra blev hemresan. Bussen avgick i tid klockan 07.25 på måndagsmorgonen och Alma var som ett litet solsken. Bussen var inte ens halvfull och vi hade turen att få halva baksätet för oss själva - gott om plats att sträcka ut sig på. Efter sisådär en fyrtiofem minuter av idel skratt och lek kröp Alma upp i min famn och somnade omgående och eftersom utrymmet tillät, lade jag mig själv ner och somnade på stört. Vi sov i en och en halv timme och sedan var det dags för kort paus med kaffeshopping i Strömstad. Busschauffören var en osedvanligt positiv människa som uppenbarligen såg sitt arbete mer som ett kall än en ren inkomstkälla. Han hjälpte mig med kaffet och bedårades samtidigt en aningens aning av Alma. När sedan bussen börjar köra hör jag - och alla andra i bussen - hur busschauffören säger i högtalarna (på bred göteborgska) Ja men då var vi på väg igen då och jag tror minsann att alla är med. Vi brukar försöka se till så att ingen blir kvarlämnad. Har ni förresten sett den fina lilla ungen som vi har med oss på resan? Hon sitter längst bak i bussen och är ett riktigt litet charmtroll vill jag lova. Höll på att äta upp tidningen för sin mamma men det fick hon visst. Ja, hon är sannerligen go den lilla! Nu hoppas jag att ni får en fortsatt fin resa.

Ja, vad säger man? Turligt nog för mig är jag en jäkel på att vinka som en sann och äkta drottning. Ni vet, den där lilla skruvvinken med handen. Så när uppskattningsvis 77 % av bussresenärerna nyfiket vände sig om för att se på det lilla charmtrollet och dess toleranta moder, passade just drottningvinken fint.

Bredvid oss satt en ung tjej med roliga melodier på sin telefon och Alma och tjejen bondade som tusan. När hon spelade upp den gamla sjuttiotalsdängan Trollkarlen Lurifix med barnstjärnan Anita Hegerland blev Alma fullkomligt salig. Hon sjöng och dansade och var närmast på väg att spricka av ren och skär toklycka. Trettionå'nting hamnade väl antalet spelningar på under resans gång, men jag resonerade som så att det torde vara trevligare för ressällskapet med Anita Hegerlands väna stämma än Almas gnällgråt. Kanske. Eller? Saken är att Alma fortfarande är sjuk och lite febrig, men under hela den sju timmar långa bussresan gnällde hon inte en endaste gång. Och jag är övertygad om att vi har Anita att tacka för det.

Förutom allt Lurifixande roade vi oss med att titta på de små djuren i Almas lilla pekbok samt skratta oss fördärvade över Nicke nyfikens galna upptåg - fatta att den lilla apan både trillar i vattnet och släpper ut grisar vind för våg. Vilka tokerier! Och så trötta blev vi av alla roligheter att vi minsann fick sova en andra omgång. Ytterligare en och en halv timme fördrevs i horisontalläge och plötsligt hade de sju timmarna passerat och ankomstplats Malmö var ett faktum. Jag har visserligen sedan första stund jag hörde den, kännt igen mig i Bo Kaspers Orkesters låt Ett och noll men efter en sådan här resa kan jag ändå inte låta bli att förundras över hur väl den där texten stämmer in på det liv som kallas mitt..

Och det verkar att fungera.


Ett och noll (Bo Kaspers Orkester)

För henne är det svart och vitt
Det är helvete och himmel
Är marginalen eller mitt
Det är sömnen eller svindel

Och jag famlar omkring utan koll.
Mellan ett och noll, ett och noll
Mellan ett och noll

För henne är det ont och gott
Det är allting eller inget
Det är kyssar eller spott
Det abstrakta eller tinget

Och jag famlar omkring utan koll.
Mellan ett och noll, ett och noll
Mellan ett och noll

För henne er det dag och natt
Det är solen eller månen
Det är tårar eller skratt.
Norra Norrland eller Skåne

Och jag famlar omkring utan koll.
Mellan ett och noll, ett och noll
Mellan ett och noll

Och fastän det är upp och ner
Kan jag ändå konstantera
Att vi får varann att le
Att det verkar att fungera

Att jag famlar omkring utan koll
Jag famlar omkring utan koll
Jag famlar omkring utan koll
Mellan ett och noll

Ett och noll.

//