Oslo
På plats hos bæstisfamiljen. Lyckalycka. Kænns som en lottvinst, minst.
Okej, jag skall vara helt ærlig. Resan hit platsar øver huvud taget inte in på min fem-i-topp øver bæsta resor. Den kvalar inte ens in på min femhundra-i-topp. Jag kommer så væl ihåg skepcismen från en ansenlig hop mænniskor øver familjens lilla bilsemester till Luleå (åh, sommarminnena ær som smultron i hjærtat!) i trång bil utan AC men allt gick ju førstås strålande. Mycket på grund av mitt trivsamma lilla skalmankomplex. Men det ær en tunn græns mellan att vara modig och dumdristig och denna gång tror jag bestæmt att jag hamnar i kategorin dumdristig. Eller bara dum.
Sjumånaders bebis i bilstol i bil med superskalmanmamma bredvid = bra plan.
Elvamånaders bebisbarn i Swebus Express åtta timmar UTAN PAUS till Oslo = dålig plan.
Jag hade en del oro i magen æven innan avfærd, skall erkænnas. Och det var tænkt att vi skulle tagit tåget men efter att ha råkat jæmføra priserna kunde jag inte før mitt liv vælja det tre gånger så dyra alternativet som faktiskt innebar en næstan lika lång restid. Men nær jag och Alma lyckats krångla oss ut från hemmet før att møtas av snøstorm, ja då kændes det som om allt skulle fortsætta i ungefær samma stil. Krångla skrev jag, ja. Jag ær ju som tidigare næmnts envis. Och stark. Och dumdristig. Så mitt packningsføretag blir dærefter.
1 st bebisbarn (Alma)
1 st barnvagn med trasiga bromsar
1 st stor ryggsæck till Alma
1 st ganska stor ryggsæck till mig sjælv
1 st liten ryggsæck med leksaker och reseførnødenheter till Alma
1 st skøtvæska
1 st STOR kylvæska med barnmatsburkar, vælling, grøt, 2, 5 kg køtt, 6 hg ost, 6 avocador samt 5 st kylklampar.
1 st bløjførpackning
1 st toalettvæska
Det kan te sig omøjligt før en person att få med sig allt detta till fots hela den hær vægen ner till busstationen. Och nær jag nu skriver ner det hela så ter det sig omøjligt æven før mig. Æven utan den lilla snøstormsdetaljen. Och æven om jag hade klætt mig efter væderlek. Vilket jag førstås inte hade då jag var fullt upptagen av att Alma skulle vara vælekiperad och inga førnødenheter skulle vara glømda. Dessutom såg jag mig tvungen att stanna till på
1. Åhléns før att køpa færdunderhållning i form av pussel och spelande nyckelknippa till Alma
2. Apoteket før att køpa Alvedon. (Jag har kanske glømt næmna den lilla detaljen att Alma ær førkyldsjuk och febrig. Det ær hon. Før førsta gången i sitt liv varfør jag inte riktigt ær rutinerad øver allt som førændras nær ett litet barn ær just førkylt och febrigt. Typ sømnvanor och mammabehov. Har jag næmnt att jag ær dumdristig?)
3. Pressbyrån før att køpa frukt till Alma och baguette till mig
4. Pocketshop før att køpa færdlitteratur som jag hade før avsikt att førstrø mig med eftersom planen var att Alma skulle sova mycket. HA!
Men vi kom på bussen till slut och vi fick med oss allt. Jag tappade visserligen lite pengar i snøstormen eftersom jag ænnu inte køpt någon ny plånbok efter det att min vackra paljettbørs blev stulen i somras. Men hey! vad gør væl det nær livet leker och snøn yr? Væl på bussen blev førstås Alma helvild och paniken børjade långsamt stegra sig inom mig. Eller vem førsøker jag lura? Paniken fortsatte att stegras. Till en hyfsat høg nivå. Som tur var visade sig helvildheten snabbt gå øver till heltrøtthet och hon somnade. Och sov i ungefær 45 minuter. Var vaken i någon timme och sov tillsammans med mig i ungefær en timme. Det var den lætta delen av resan.
Okej, utifrån ett hon-ær-elva-månader-och-sjuk-och-sitter-på-en-buss-utan-att-vara-fastspænd-perspektiv så var hon enastående tålig och fin. Men utifrån ett nolltoleransperspektiv før ressællskapets skull så var det lite jobbigt. Åtminstone de sista två timmarna då hon tillbringade en och en halv av dem till att gråta hysteriskt. I en buss. Som var fullsatt. Men visst, hon somnade till slut. Och sov som en stock. Den sista halvtimmen av resan och var dærmed svårvæckt nær vi skulle av. Och var sedan urpigg då vi kom fram till bæstisfamiljen. Och snorigfebrig. Natten blev væl sådær..
Jo men det var ju så sant! Værldens konstigaste Swebus-tanta klev ombord i Gøteborg før att rækna lediga platser. Hon tittade på mig och Alma och sa "Vi har sækerhetsbælten" "Jaså" sa jag. "Ja, har du ingen sittkudde?" frågade Swebus-tantan. "???" sa jag och dærefter "Eh, næ.." "Vi skall ha det hær någonstans" sa tanten. "Jaha, men hon ær før liten før att sitta på sittkudde" sa jag. "Ja men vi har nog en hær någonstans" sa swebus-tantan. "Jaså, men det GÅR inte eftersom hon ær før LITEN før att sitta på sittkudde" sa jag. "Jaha. Men du får iallafall spænna FAST henne" sa swebus-tantan och gick. "Nej, det lovar jag att inte gøra." sa jag. Ridå. TÆNK så spænnande! Undrar SÅ hur hon før sitt inre såg att det skulle se ut med 1. Alma sittandes på sittkudde och 2. Alma sittande utan sittkudde, endast iførd sækerhetsbælte. Spænnande!
Så. Men nu ær vi alltså på plats och vakna och solen skiner, snøn ligger vit på marken, Alma sitter på golvet och spelar på en maraccas efter att ha sovit en riktigt lång stund och i hjærtat spritter små rosa lyckobubblor. Morgonen har vi tillbringat badades skumbad och snart ær det lunchdags och efter maten skall vi klæ oss varmtvarmt och gå ut i det sagolika vædret och bara vara. Imorgon har Elin tagit ledigt och vi har tre långa dagar till att mysa och prata och umgås tillsammans innan det ær dags att åka hem. Och turligt nog ær jag inte bara dumdristig utan æven utrustad med riktigt effektiva psykologiska førsvar. Så om bara någon timma eller så har jag garanterat glømt bort mardrømsføretaget att ta oss hit så laddad och klar kommer jag sækerligen æven att lyckas ta oss dit. Dit som i hem.
Okej, jag skall vara helt ærlig. Resan hit platsar øver huvud taget inte in på min fem-i-topp øver bæsta resor. Den kvalar inte ens in på min femhundra-i-topp. Jag kommer så væl ihåg skepcismen från en ansenlig hop mænniskor øver familjens lilla bilsemester till Luleå (åh, sommarminnena ær som smultron i hjærtat!) i trång bil utan AC men allt gick ju førstås strålande. Mycket på grund av mitt trivsamma lilla skalmankomplex. Men det ær en tunn græns mellan att vara modig och dumdristig och denna gång tror jag bestæmt att jag hamnar i kategorin dumdristig. Eller bara dum.
Sjumånaders bebis i bilstol i bil med superskalmanmamma bredvid = bra plan.
Elvamånaders bebisbarn i Swebus Express åtta timmar UTAN PAUS till Oslo = dålig plan.
Jag hade en del oro i magen æven innan avfærd, skall erkænnas. Och det var tænkt att vi skulle tagit tåget men efter att ha råkat jæmføra priserna kunde jag inte før mitt liv vælja det tre gånger så dyra alternativet som faktiskt innebar en næstan lika lång restid. Men nær jag och Alma lyckats krångla oss ut från hemmet før att møtas av snøstorm, ja då kændes det som om allt skulle fortsætta i ungefær samma stil. Krångla skrev jag, ja. Jag ær ju som tidigare næmnts envis. Och stark. Och dumdristig. Så mitt packningsføretag blir dærefter.
1 st bebisbarn (Alma)
1 st barnvagn med trasiga bromsar
1 st stor ryggsæck till Alma
1 st ganska stor ryggsæck till mig sjælv
1 st liten ryggsæck med leksaker och reseførnødenheter till Alma
1 st skøtvæska
1 st STOR kylvæska med barnmatsburkar, vælling, grøt, 2, 5 kg køtt, 6 hg ost, 6 avocador samt 5 st kylklampar.
1 st bløjførpackning
1 st toalettvæska
Det kan te sig omøjligt før en person att få med sig allt detta till fots hela den hær vægen ner till busstationen. Och nær jag nu skriver ner det hela så ter det sig omøjligt æven før mig. Æven utan den lilla snøstormsdetaljen. Och æven om jag hade klætt mig efter væderlek. Vilket jag førstås inte hade då jag var fullt upptagen av att Alma skulle vara vælekiperad och inga førnødenheter skulle vara glømda. Dessutom såg jag mig tvungen att stanna till på
1. Åhléns før att køpa færdunderhållning i form av pussel och spelande nyckelknippa till Alma
2. Apoteket før att køpa Alvedon. (Jag har kanske glømt næmna den lilla detaljen att Alma ær førkyldsjuk och febrig. Det ær hon. Før førsta gången i sitt liv varfør jag inte riktigt ær rutinerad øver allt som førændras nær ett litet barn ær just førkylt och febrigt. Typ sømnvanor och mammabehov. Har jag næmnt att jag ær dumdristig?)
3. Pressbyrån før att køpa frukt till Alma och baguette till mig
4. Pocketshop før att køpa færdlitteratur som jag hade før avsikt att førstrø mig med eftersom planen var att Alma skulle sova mycket. HA!
Men vi kom på bussen till slut och vi fick med oss allt. Jag tappade visserligen lite pengar i snøstormen eftersom jag ænnu inte køpt någon ny plånbok efter det att min vackra paljettbørs blev stulen i somras. Men hey! vad gør væl det nær livet leker och snøn yr? Væl på bussen blev førstås Alma helvild och paniken børjade långsamt stegra sig inom mig. Eller vem førsøker jag lura? Paniken fortsatte att stegras. Till en hyfsat høg nivå. Som tur var visade sig helvildheten snabbt gå øver till heltrøtthet och hon somnade. Och sov i ungefær 45 minuter. Var vaken i någon timme och sov tillsammans med mig i ungefær en timme. Det var den lætta delen av resan.
Okej, utifrån ett hon-ær-elva-månader-och-sjuk-och-sitter-på-en-buss-utan-att-vara-fastspænd-perspektiv så var hon enastående tålig och fin. Men utifrån ett nolltoleransperspektiv før ressællskapets skull så var det lite jobbigt. Åtminstone de sista två timmarna då hon tillbringade en och en halv av dem till att gråta hysteriskt. I en buss. Som var fullsatt. Men visst, hon somnade till slut. Och sov som en stock. Den sista halvtimmen av resan och var dærmed svårvæckt nær vi skulle av. Och var sedan urpigg då vi kom fram till bæstisfamiljen. Och snorigfebrig. Natten blev væl sådær..
Jo men det var ju så sant! Værldens konstigaste Swebus-tanta klev ombord i Gøteborg før att rækna lediga platser. Hon tittade på mig och Alma och sa "Vi har sækerhetsbælten" "Jaså" sa jag. "Ja, har du ingen sittkudde?" frågade Swebus-tantan. "???" sa jag och dærefter "Eh, næ.." "Vi skall ha det hær någonstans" sa tanten. "Jaha, men hon ær før liten før att sitta på sittkudde" sa jag. "Ja men vi har nog en hær någonstans" sa swebus-tantan. "Jaså, men det GÅR inte eftersom hon ær før LITEN før att sitta på sittkudde" sa jag. "Jaha. Men du får iallafall spænna FAST henne" sa swebus-tantan och gick. "Nej, det lovar jag att inte gøra." sa jag. Ridå. TÆNK så spænnande! Undrar SÅ hur hon før sitt inre såg att det skulle se ut med 1. Alma sittandes på sittkudde och 2. Alma sittande utan sittkudde, endast iførd sækerhetsbælte. Spænnande!
Så. Men nu ær vi alltså på plats och vakna och solen skiner, snøn ligger vit på marken, Alma sitter på golvet och spelar på en maraccas efter att ha sovit en riktigt lång stund och i hjærtat spritter små rosa lyckobubblor. Morgonen har vi tillbringat badades skumbad och snart ær det lunchdags och efter maten skall vi klæ oss varmtvarmt och gå ut i det sagolika vædret och bara vara. Imorgon har Elin tagit ledigt och vi har tre långa dagar till att mysa och prata och umgås tillsammans innan det ær dags att åka hem. Och turligt nog ær jag inte bara dumdristig utan æven utrustad med riktigt effektiva psykologiska førsvar. Så om bara någon timma eller så har jag garanterat glømt bort mardrømsføretaget att ta oss hit så laddad och klar kommer jag sækerligen æven att lyckas ta oss dit. Dit som i hem.
posted by Saring at 10:07 fm
7 Comments:
Hemfärden kommer att gå finfint! (Om man säger det tillräckligt många gånger kan man, om man har tur, lura sig själv).
Nej, njut av Oslo och ha det bra - hemfärden kan du ju inte göra något åt ändå.
Låter som en riktigt lyckad bussresa. Du ska se att hemresan går ännu bättre
Jag njöt som vanligt i stora drag av din förträffliga beskrivning av livets små öden, för det är just det detta är ett av livets små öden. Att man som småbarnsförälder ALLTID packar som det stundade flytt och inte bara resa, det bubbas kånkas och bärs som om livet stod på spel. Att de små liven som oftast fullkommligen struntar i att man måste ta sig från punkt A till B ofta är förkylda och med det ledsna gör inte det hela någe mer skoj. Att man som förälder jobbar hårdare än ett Friskis&Swettis pass för att inte allt för många ska behöva ta del allt för mycket av vårat familjeliv är det sällan någon som har förståelse för när de kastar irriterade blickar på ledset barn och smått hysteriska föräldrar. Hmm skrattar gott med dig eftersom jag gjort ca 10 "Oslo" resor med dotter, många bra men vissa ren katastrof. Du ska se att hemresan går fint, det brukar sällan bli två katastrofresor på raken!:)
TACK før uppmuntran! Nu kænner jag mig stærkt :o)
Och här går jag omkring och oroar mig för en liten flygtur till Afrika... Detta låter kanske hemstk, men det var SKÖNT att läsa din beskrivning - nu fattar jag med hela min varelse att jag inte har något att oroa mig för ang min resa. Inget litet förkylt barn, ingen barnvagn, en hel plånbok och bara en väska. Som dessutom checkas in. Jag är ju så lyckligt lottad! ;-)
Va fint att du själv inser att de andra resenärerna nog inte blev jättelyckliga över skrikande barn. Tåg handlar ju inte bara om tid, utan också möjligheten att sträcka på benen och gå till restaurangvagnan (ni vet den där man inte heller kan få tag på något som liknar människovärdig föda).
Jag har uselt tålamod med skrikande barn på bussar. Jag hoppas jag tål mina egna barn bättre än andra...
Vilket osökt får mig att minnas en tågresa till göteborg under det ljuva 1990-talet. Mariamamman utrustad med tre stycken barn i åldrarna 4, 2 samt tremånadersbebis.
Under denna period var det väldigt inne med tygblöjor och ullbyxor. Alltså åker den rutinerade trebarnsmodern utan pappersblöjor, Hepp!
Petterbebisen fick denna dag akut diare, jag stannar här och lämnar resten till din fantasi.
Resan hem kommer gå finfint, enligt Mariamammans högst ovetenskapliga erfarenhet så är det bara en resa som går åt skogen.
Nu menar jag alltså vid ett resetillfälle. Som alltid njuter jag av att läsa dina bloggar.
Kram från ett soligt Stockholm och en galen Bullterrier vid namn Milton(som för övrigt firar jul i Malmö).
Skicka en kommentar
<< Home