En känsla av ren och skär triumf

Jag tycker mycket om Josef Frank. Eller snarare, mycket av det Josef Frank skapade, finner jag vackert. Jag älskar hans naivistiska blommönster och fantasieggande tyger i kombination med en ganska minimalistisk formgivning. Denna kärlek delas inte av min älskade make. Han är ju som tidigare nämnts inte så förtjust i naturen. Han är framförallt inte så förtjust i naturen då denna är framställd på tyg. Jag brukar hävda att det är omöjligt att med en föraktfull handviftning avfärda herr Franks arbete då endast en ignorant person kan undgå att se vilken kvalitet och stilkänsla objekten genomsyras av. Detta är en rolig sak att säga till S eftersom han är anställd som värderingsexpert (fint skall det vara) på en auktionsfirma med inriktning mot modern konst och formgivning. Men S säger att man visst kan handvifta föraktfullt om man vill det. Att ett kvalitetobjekt inte per automatik är snyggt. Och att detta blir särskilt uppenbart då man tittar på exempelvis ett Josef Frank-tyg. Som ju enligt S är fullkomligt gräsligt.

JAHAJA! MEN DET TYCKER INTE JAAAG!

Och om någon av en händelse har missat det uppenbara så förlorade jag den där diskussionen. Stort. Skit också.
Men så fann jag mig plötsligt strosandes omkring där på Sopstationen, bland en massa skröfs och bråte. S har för övrigt arbetat där tidigare. Då såg jag den. En verkligenjättejätteful offentligmiljöstol med träram och stoppad sits och ryggstöd. Jättejätteful. Alltså själva stolen. Men tyget var fint. Undrans om inte detta är Josef Frank.. tänkte jag och hjärtat slog några extraslag. Jag greppade telefonen och ringde maken som befann sig på jobbet.

Jag: Duu.. Jag står här på Sopstationen med en sådan där ful offentligmiljöstol som verkar vara klädd med ett Josef Frank-tyg. Det är en massa blommor och frukter på och trädgrenarna är sådär Frankiga med liksom små knottror på. Vad tror du? Kan det vara så?

S: (stressad och därmed lätt nedlåtande i tonen) Men snälla du. Skall du släpa hem en ful kontorsstol?! Vart tänkte du ha den? Det är säääkert en kopia. Kom inte hemsläpandes med en massa skit.

Jag: Men om man tittar på tyget så verkar det vara av väldigt god kvalitet. Trycket är helt perfekt utfört trots att det är ett avancerat mönster. Och dessutom verkar den vara omklädd av en professionell tapetsör. Och inte skulle man lägga pengar på att låta en yrkesman klä om stolen med ett Åhlénstyg? Jag tror att det är Frank..

S: Nä. Det är jag nästan hundra på att det inte är. Kom inte hem med en massa skräp. Nu måste jag jobba. Hejdå.

Jag: Men..

Då stolen inte var prissatt gick jag ut till chefen på lagret och frågade vad de skulle ha för den. Jasså, du är intresserad av den där? frågade Christer. Ja, jo. Men S kommer att bli skitsur om jag kommer hem med den. Då spred sig ett belåtet leende över Christers ansikte. Jamen om det gör honom skitsur skall du få den gratis! Så så blev det. Jag traskade ut ur lokalen med den skitfula-stolen-med-det-skitfina-tyget fastsatt genom handtaget på barnvagnen och jag var spänd av förväntan och uppfylld av en känsla av att jag nog gjort årets fynd. Men jag visste ju inte. Jag är ju ingen värdeeeringsexpert. Vad kan jag egentligen om sånahärna saker? Så jag tog helt sonika vägen förbi S jobb för att få saken avgjord. Detta skulle visa sig vara svårare än vad jag kunnat ana.

S var på uselt superstresshumör när jag stegade in i lokalen. Ett endaste litet getöga slängde han på stolen och sedan kom domen. Det där är inte Josef Frank. Det är en kopia. Jag frågade hur säker han var på det och han svarade hundraprocent. Jasåjahaja. Det är lite svårt att argumentera mot hundraprocent. Men eftersom jag är irriterande envis till min läggning gav jag mig inte. Men om du tittar på kvaliteten. Titta! Titta på de här grenarna, på mängden färger och på hur perfekt trycket är utfört! Men S var stenhård. Kopia. Och det är en sak med min man. Han kan det där med att låta övertygande och lyckas i vissa lägen få fram en ton och en blick som får en att känna sig som tio år och fullkomligt vilse. Fast i det här läget fick han mig snarare att känna mig som en mycket mycket tokig lumpsamlande tantalutta som vaggade in på auktionshuset med en kundvagn till bredden fylld av fullkomligt värdelöst skröfs och som med en entusiastisk blickmot den stackars Knut Knutssonlika mannen förväntade sig att lumpen skulle vara värd typ en miljard. Ingen rolig känsla.

För att söka stöd vände jag mig till hans kollega. Som inte alls visste något om tyger men som sa att hursomhelst är det ett snyggt tyg så det kan väl bli kuddar i vilket fall och för övrigt undrar jag när S blev expert på textilier. Och det var ju precis vad jag själv menade. Just precis så. När i allsindar blev HAN expert på textilier?! Så stärkt i anden vände jag mig till chefen på bygget. Vad tror du om det här tyget? Han tittade på det en stund och sa sedan

Hm.. Det där är med största säkerhet en Svenskt tenn-kopia.

KOPIIIIIA?!! Nu ville den här lumptantaluttan sjunka genom jorden och gå hem och dra en gammal svensktkopia över sig. Ååh, så jobbigt! Vilken prestigeförlust! Kan inte se skillnad på kvalitet och kopia.. Ååh.. Jag dååånar. Men någonstans inom mig fanns den där envisa rösten kvar. Men kolla på trycket och vem tar egentligen med ett billigt tyg till en dyr tapetsör och stolen ser ut att komma från ett företag och då lägger man säkert pengar på "rätt" tyg. Eller.. Och så stegade hon in i lokalen, som en ängel. Som en skänk från ovan. Chefens tapetsörsambo. En som kan. En som vet. Nästanalldeles desperat frågade jag med lätt sprucken stämma vad säger du om det här tyget? Är det en Svenskt Tenn-kopia? Precis som S kastade hon ett snabbt getöga på stolen och sa sedan som vore det den självklaraste sak i världen Svenskt Tenn är det, men knappast en kopia. Och jag är HELT säker. YESYESYESYES!!! En textilexpert hade fällt sin dom och jag var i himmelriket! JIPPIEJIPPIEJIPPIEYEAH!!! Men dessvärre är det inte bara jag som är envis i hushållet.

På promenaden hemåt fullkomligt vägrade S erkänna sig besegrad. Och sakta men säkert begav han sig ut på tunnare och tunnare is.. Jag menar att hon har FEL. Jag VET att tyget är en kopia och jag VET också att det är en kvinna som har formgivit det på sjuttiotalet. Hon finns omnämnd i en av mina designböcker och hon har gjort flera sådana där fula tyger men jag har tyvärr glömt vad hon heter.

Eh? Det var väldans och värst så mycket insikt som i all hast kom till honom! Spännande!

Alltså. Upprustningen var ett faktum och efter att senare ha bläddrat igenom samtliga böcker som hushållet äger i ämnet kunde jag konstatera att S ännu inte lyckats övertyga mig. Och spänningen tätnade. Nu går jag och söker på nätet. S tittade på mig med lätt överlägsen blick. Bli inte besatt nu älskling.

VAVAVAVAAAAA?!!! LIIITE SENT FÖR DET OM MAN SÅ SÄGER! BESATT?!! DET ÄR NUMERA MITT MELLANNAMN!!!

Google. Bilder. Svenskt Tenn. In progress..

TADAAA! Första bilden som kom upp visade MITT TYG. MIN STOL. MINA FRAMTIDA SOFFKUDDAR. Och bildtexten löd Svenskt Tenn. Josef Frank. Vegetable tree.
Kanske de vackraste ord mitt öga skådat.


Och S bad om ursäkt. En och två och tre gånger. Och jag njöt. Njöt. Njöt. På kvällen då vi satt i soffan spred sig ett stortstort leende över mitt ansikte. Jag såg S djupt i ögonen och frågade med innerlig stämma

S? Hur många gånger i livet har du upplevt känslan av ren och skär triumf?

Det har jag nog aldrig gjort svarade S och log.

Nä, sa jag. Men det gör jag nu. Ren och skär triumf.

Och det allra klurigaste med den här lilla historien är att aldrigaldrig hade S gått med på att jag skulle köpt kuddar i Josef Frank-tyg till vårt vardagsrum. Aldrig. Men de här kuddarna har sin givna plats i vårt hem. De kan han omöjligt neka mig. Omöjligt. Han vet det och jag vet det. Och om han någonsin av en liten händelse skulle glömma så är jag väldigt snabb med att påminna. Ren och skär triumf. Yeah.