Sorgeparadox

Käraste Erican brukar ibland i våra samtal använda bisatsen ni som varit i helvetet och vänt när vi styrkepratar om kampen om att få bli föräldrar. Och det där betyder mycket för mig. Bekräftelsen - och faktiskt ibland påminnelsen, som säger att alla år som jag och S irrat omkring i längtansskogen, när vi varit på väg att fullkomligt gå ner oss i barnlöshetsträsket, de spelar roll. De är en del av oss. Bekräftelsen som säger att vår historia är viktig, att alla de erfarenheter vi gjort och de lärdomar vi fått och inte minst vår fina dotter kommer från en långlång kamp som ibland kändes alldeles evinnerlig. En kamp som alltid kommer att finnas med oss, som har färgat hela vårt förhållningssätt till livet. Och andra.

Och så ibland. När jag läser tankarna från längtanssystrar som finns mitt i där, där jag var då när det kändes som mörkast, är det som om jag sögs tillbaka in i dåtiden. Känslor, tankar och minnen kommer tillbaka.

"Usch. Det är allt jag känner. Jag har ett sådant tungsinne att jag inte vet vart jag skall vända mig eller hur jag skall bete mig. Allt är kaos och fruktansvärt tröstlöst. Är så förbannat rädd för misslyckande. Jag faller, faller, faller. Jag känner mig så jävla oförlöst! Visst låter det vansinnigt kanske, men det är så det känns. Oförlösta icke-barn och oförlösta känslor - och de fyller hela min själ till bredden.

Usch. Jag orkar inte med mina relationer och allra minst den med mannen som betyder mest av alla. Våra behov krockar och vi kan inte nå varandra och det känns som om jag ömsom skriker, ömsom viskar; "ta hand om mig" "förstå mig" men det är som om jag inte når fram. Han hör mig inte - FÖRSTÅR mig inte. Han tittar på mig med trötta, trötta ögon och säger precis så. "Jag förstår dig inte". Ingen KAN förstå det som händer i just MIN själ, i just MIN kropp, men jag önskar SÅ att det var okej att bara vara så här liten och känslig och sårbar och skällig och gråtig och alldeles fullständigt hopplös. Att jag inte behövde ta något ansvar. Att jag inte behövde stå tillsvars för någonting. Inte ens gå ut med soporna. Men det riktiga livet kom i vägen." (2004-05-26, efter mer än 30 dagars sprayande med suprecur)

Och det som kanske låter lite märkligt är att jag mår bra av det. Jag mår bra av att må minnesdåligt för en stund - gå tillbaka i känslan. Just därför att min största lycka kommer ur min djupaste sorg. Min smärta då gör min lycka nu så oerhört stark. Jag vet att det är så.

Jag vill inte vara utan min barnlöshetssorg och alla smärteår. Jag vill inte vrida tiden tillbaka och ha allt ogjort. Jag vill ha mitt liv som det är, med alla toppar och raviner. Samtidigt önskar jag ingen att behöva gå igenom allt det som vi och mångamånga med oss har gjort och gör för att få det barn som hjärtat skriker efter tills själsrösten spricker. Hur innerligt jag önskar att jag kunde jaga ut alla barnlöshetsdemoner ur mina längtanssystrars och -bröders kroppar. Hur innerligt jag önskar att jag kunde sätta er på en stor fet räckmacka och låta er gliiiida in i Mammochpappaland. Med inget annat än sannrosa bubbellycka i era hjärtan. Och samtidigt. Jag vill ha mitt liv som det är. Jag vill inte vrida tiden tillbaka och ha allt ogjort.

En sann paradox.