Jävligt onödigt

Jag överdriver sällan. Visst, jag har en förkärlek till att spetsa till saker, men överdriver det gör jag sällan. Så när jag säger att jag har varit mitt i ett fullkomligt kaos så är det så.


Fullkomligt kaos.

Och jag är fortfarande inte på andra sidan, men jag är inte heller mitt i.

Jag är en ytterst tålig person. Jag klarar nästan vad som helst tror jag och det har jag skrivit förr. Men det betyder inte att jag uppskattar att bli tagen på orden. Att liksom bli utmanad i detta. Okej, säger du. Du klarar nästan vad som helst, säger du. Låt se om du klarar DET HÄR, säger VI.

Så plötsligt, mitt i flyttkaos och jobbhysteri blev jag illamående och märklig. Så där märklig som jag efter mycketmycket sorgmöda varit en gång tidigare. Med Almaunder. Och om jag inte var så blyg skulle ni förstå hur fantastiskt ofattabart osannolikt det är att jag skulle kunna bli gravid två gånger på två månader just de här två månaderna. Helt fantastiskt ofattbart osannolikt. Och inte ens önskvärt; bara det en absurd sak. För nej, jag vill inte vänta barn just nu. Jag vill vänta med barn just nu.

Men samtidigt. När man har varit i längtansträsket och klafsat omkring i ett helt decennie, då finns det inte så många fler alternativ än att ställa in sig på att

1. Acceptera läget
2. Gilla läget
3. Älska läget

I den ordningen. Och jag och S hann väl på några dagar åtminstone vackla ner mellan ettan och tvåan. Även om det där samtalet med nya chefen om att hoppsan men nu är det visst så att jag inte riktigt kommer att kunna gå in i det här med samma brinnande entusiasm som jag hade tänkt mig eftersom jag kommer att ta tjänstledigt i januari nästa år och ett år framöver skrämde skiten ur mig, på ren svenska.

Men jag behövde aldrig oroa mig. För nu har jag provat på missfall också.

Det känns jävligt onödigt.