SLÄPP TUMMARNE LOSS!!!

yabbadabbadibbidobbidoooooo!!! YES YES YES!!! De föllo som furor för mina fötter. Nej, nu överdrev jag. Intervjun kändes väldigt väldigt bra och när jag ringde min älskade far från pendeltåget kände jag mig riktigt lugn i magen. Helt och fullt oviss över utslaget, men ändå lugn. Jag visste att jag hade gjort så gott jag överhuvudtaget kunde och resten var upp till dem. När jag lämnade personalchefen sade hon att nu får jag tyvärr be dig vänta till måndag innan vi kan lämna besked, även om jag förstår att det blir nervöst. Men en och en halv timma senare ringde hon och välkomnade mig ombord och jag blev fullkomlligt överglad. Eftersom vi var helt överens och bestämde oss för dig alldeles med en gång efter att vi träffat dig så fanns det ingen anledning att vänta med att ge dig beskedet.

Wow. Nu är man alltså en manager. Manager för utbildning och rekrytering minsann, fast på engelska dårå. Fy fasiken så fräsigt! Och även om lönen inte blev till stjärnorna skyhög så blidde den sjutusen mer än jag har idag och fem veckors semester varav fyra i juli. Och jag börjar direkt i juni.

Wow.

Efter intervjun var jag i lägenheten och mätte lite. Lite för skojs skull. Och för att kunna bevisa för S att soffan får plats på den vägg som vi båda anser är den bästa soffväggen i lägenheten. Och förstås för att känna lite på det som älskade S brukar säga. Känna lite på det. Det finns mycket att känna på nu! Bland annat det här:
MANAAAAAASCHÄ (det låter roligast på småländska. Tänk Kalmar)

Wow.

Jippie.

Iiih!

Eller som Alma väljer att uttrycka sin rena och skära glädje: BIIILABIIILABIIIILA! BILA PAPPIIIIIIIIIIILA!!! BILA PAPPILA BILA PAPPILA!!!