X

Resan till Stockholm blev inte alls som vi tänkt oss. Allt slutade i katastrof där jag åkte ambulans från Värmdö i söndags morse till SöS med en blödande sprucken äggledare. Minuterna innan den sprack var mitt livs mest smärtsamma. Själv trodde jag att det var en cysta som förvuxit sig och sedan spruckit eftersom jag var med om något liknande sommaren 2000. Visst gjorde det ondare denna gång men jag trodde att jag visste. Händerna och fötterna domnade bort och jag minns att jag tänkte tänk om jag dör.

Tänk om jag dör.

Väl inne på akuten försökte de undersöka mig men smärtan var för stor för att kunna utreda helt. Det konstaterades någon form av vätska i buken och när graviditetstestet visade positivt och mitt blodtryck började sjunka, beslutades om akut operation. Efter fem timmar kom jag till avdelning 72 och fick veta att man tömt min bukhåla på två liter blod, att jag fått blodtransfusion och att de tagit en bit av min vänstra äggledare.

Som av en välsignad slump befann sig mina föräldrar i Stockholm samtidigt och kunde först hälsa på mig, krama mig och torka några av mina tårar. Därefter hämtade de Alma och tog med sig henne till Halmstad för att S skulle kunna fokusera på mig. Ofattbart skönt och bra för alla.

SöS var inget bra ställe för mig att vara på. Ingen pratade med mig, de få timmar jag var vaken. Ingen ingen frågade om jag/vi önskade prata med en kurator. När undersköterskan kom in i går morse för att fråga vad jag ville ha till frukost grät jag. Det var svårt att gråta eftersom smärtan efter gasen som de fyller en med under laporascopin gör att man får svårt att andas och det skär som knivar i axlarna. Det gjorde att jag grät med panik över att jag grät. Undersköterskan stod rätt upp och ned och tittade på mig. Iakttog mig. Hon sa under tiden jag grät vad vill du ha till frukost? När min panik stegrades sa hon du får försöka slappna av även om jag förstår att det är svårt. Under tiden hon sa det stod hon fortstatt 1,5 m ifrån mig med händerna i sidorna.

Händerna i sidorna.

När jag lyckats lugna ner mig väntade hon tills jag fått fram te och smörgås med ost. Sedan gick hon och kom aldrig mer tillbaka.

Men jag fick morfin.

Nu är jag hemma i Malmö efter att ha åkt tåg och gråtit ungefär halva dagens timmar. Läkaren som skrev ut mig berättade att de endast tagit bort en del av äggledaren, den del som sprack. Detta betyder, sa samma läkare, att jag löper en ökad risk för ett nytt X vid en ev ny graviditet. Hur stor risk då? undrade S. Ja, en mycket stor risk. Men om det händer opererar de bort hela äggstocken och äggledaren den gången. Och detta gäller ju den vänstra äggledaren. Du har ju en till som är frisk.

Vi var två som hörde detta. Jag och S. Så jag tror att det var alldelesjustprecis så hon sa. Just nu är jag alldelesalldeles mör och bultad och ledsen och rädd och förvirrad och uppriven och så oerhörtoerhört trött att jag orkar inte ens gå in i det där känslomässigt. Vad som har hänt mig. Oss. Egentligen.

I ungefär nio veckor var jag gravid. I kroppen. Om än lite grand på fel ställe. Bara ett par centimeter faktiskt, men vårt lilla embryo var väl så angeläget efter så väldans många år av väntan att få visa sig duglig att det blev lite för hastigt. Själva fästandet. Och för fem dagar sedan tänkte jag att jag skulle skriva ett inlägg som för att referera till Tinselflickans månatliga funderingar som jag såväl känner igen. Att tro att man är gravid. Fast att man vet att man inte är det. Jag tänkte att jag skulle göra det när jag kom tillbaka till Malmö. Men det blev inget sådant inlägg. Det blev ett sådant här. Ett inlägg om dödsångest och sorg och förvirring och kris och vilsenhet och känslan av att vara så liten så liten så liten. Om än med världens finaste vänner och familj.

Ibland är livet bara rent ut sagt jävligt. Det finns ingen rättvisa och därmed finns det inte heller någon orättvisa och det är skönt för mig att tänka. Det finns ingen mening. Saker händer. Och ibland är det bara rent ut sagt jävligt.

Tyvärr.