Grundliga klubben

Snabb rapport från ett vrak. Anställningsintervjun gick nog väldigt bra känns det som. Men inte är det slut på visan än, inte. Nu är jag en av tre och nästa vecka är det dags för Stockholm igen. De är mycketmycket grundliga av sig. Jag är fortfarande som klippt och skuren och personachefen verkade inte helt ovillig till att instämma. Men om jag inte får jobbet är det tveksamt om jag tycker att det har varit värt all möda. Om jag får jobbet är det dock ingen som helst tvekan om att det var det. Förstås.

Jag kände mig för övrigt tvungen att nämna en akut sjukhusvistelse utan närmare detaljer då jag upptäckte mina bara armar. De är ju fullkomligt sönderstuckna med finfina gulaktiga blåmärken upptill! Så jag sa något om någon plötslig cysta och lite blodförlust men nu är jag pigg serru, vi har ju väääldigt bra sjukvård i Sverige!

Hur som helst. Ytterligare ett steg närmare målet. Det kan gå. Det kan gå. Det SKA gå! Men först skall JAG gå. Och lägga mig. Och återhämta mig. För nu är leken slut för idag och jag är liksom åter lite grand inuti min egen verklighet. Som i en bubbla. Det är så mycket som skall på plats. Som skall förstås. Och hanteras. Och smältas. Men det går framåt. Det får bara inte gå för fort.