Livet är en tebjudning

Jo. Varje dag i mitt nuvarande liv har lite tebjudning över sig. Det är sant. Jag har ännu inte skrivit något om det egentliga livet jag lever - livet med Alma så det tänkte jag ändra på nu. I min inledning av bloggen nämnde jag lite i förbifarten att jag föddes med en kropp som var för liten för mina känslor och att detta faktum hade en viss effekt på min uppväxt. Och nu har det blivit så tydligt att jag alla dessa år av väntan och längtan efter ett litet barn egentligen har gått och väntat på att få bli mamma till mig själv. Och det är ju helt snett! Okej, jag skall inte vara för hård mot mig själv nu, men så här med en liten del av facit i hand så kan jag konstatera att jag har haft lite fel förväntningar på vad mammaland skall erbjuda mig och vice versa.

Om jag skall försöka mig på en liten analys tror jag att man i sin tid av förberedelser inför föräldraskapet många gånger utgår ifrån den barnrelation man har närmast sig. En del kanske då tänker på ett yngre syskon, ett- eller flera syskonbarn medan andra tänker på barnet inom sig. För mig var det det sistnämda. Jag har jobbat mycket med att lägga mitt livspussel och lära känna mig själv så mycket det bara går och för mig var den stora utmaningen i detta att lära känna, förstå och älska mig själv som barn. Mycket blev ofta fel för mig och jag hamnade lätt i situationer som jag känslomässigt inte redde ut och detta har i efterhand krävt ett stort mått av pusslande. Min familj upplevde mig som ett krävande barn (om än underbart!) och har man med sig den känslan så kan man kanske bli rädd för att själv bli förälder - "tänk om jag får ett lika jobbigt barn!" Men effekten av mitt pusslande och tänkande har blivit snarare tvärtom; "Det är väl klart att jag skall ha en liten busunge! En busunge med en mamma som förstår. En som verkligen vet vad det handlar om. En mamma som styrker och stöttar och leker och orkar. Trots att det är jobbigt ibland."
Jag menar, det finns en anledning till att jag dras till en så oerhört besvärlig men charmig hundras som bullterriern - jag känner helt enkelt igen mig!

Och så kom hon då! Alma Helvy Linnéa. Lugn som en filbunke redan i magen. Nöjd. Tillfreds. En mysboll. En liten flicka med glittrande, mörka brunnar till ögon som tittar på sin omgivning och som ser sin omgivning. En flicka som kan ligga i sitt babygym i en hel timme och småprata och trivas. Som aldrig i hela sitt liv har gråtit längre än 45 minuter. Trots magkrångel! En flicka som har ett alldelesalldeles lagom känsloregister. Som inte skrattar högt och hysteriskt eller gråter särskilt hjärtskärande. En flicka som trivs.

Så när jag får frågan "hur är det att vara hemma då?" svarar jag utan att tveka; "Det är fantastiskt! Det är tebjudning med Alma alla dagar!" För just så är det. Hon ligger med sina små händer på bröstet, ler strålande emot mig och hela hennes uppenbarelse uttrycker "Meeeen, så treeevligt!!! Är DU här, mamma?! Så uuunderbart! Så myyysigt vi har det! Åh, vilken fiiin sång du sjöng för mig, sjung den igen är du snäll! Åååh, så hääärligt!"

Men! Om jag kastar upp henne i luften. Om jag borrar ner munnen i hennes mage fortfort. Om jag kittlar henne och tjoar samtidigt. Då blinkar hon fortfortfort som för att värja sig lite. Och sedan ler hon lite försiktigt. Med förbehåll. Som för att säga "Jo, det tyckte du var lite roligt mamma. Det var ju trevligt. Men mest för dig. Kan vi sjunga en sång istället? Blir lite för stökigt annars, om du frågar mig."

Och för femtioelfte gången i livet står det så klart. Man kan förbereda sig hur mycket som helst. Men det enda man kan vara riktigt säker på, är det att det aldrig blir så som man tänkt sig. Aldrig. Men ytterligare en sak har jag lärt mig. Hur det än blir, så blir det bra. Alldeles fantastiskt, underbart bra. Te, någon?