Världens längsta blogginlägg om min lördag

Eftersom jag omöjligt står ut med att titta på filmkrönikan så bloggar jag istället. Jag AVSKYR nya filmkrönikan. Ett riktigt skitprogram. Såg visserligen bara första programmet men det räckte. De har sumpat sin chans, jag är hård men rättvis, mig får de inte. Skitprogram. Jag skall istället berätta om min lördagskväll.

Min lördagskväll.
Den var inte som vilken vanlig lördagkväll som helst inte, nänämänsan! Först var det tänkt att jag och S skulle ha en TV-kväll i torftighetens tecken, eftersom våra pengar har tagit slut. De gör det allt som oftast, vilket är ett helt annat ämne. Hursomhelst så ringde Älskade R på eftermiddagen och erbjöd sig att komma över med vin som blivit över från hans fest förra helgen, vilken vi inte kunnat närvara på. Under förutsättningen att vi laddade karaokemaskinen. Han tyckte som att vi hade rätt att få vår ranson av festvinet om man så säger. R är en fin och högt älskad bästismänniska. Och jag ville ju inte vara sämre, så likt programledaren för här har du ditt kylskåp, han som har förnamn även till efternamn, slängde jag ihop en festmåltid med hjälp av skåpskrap och VIPS var fattigdomsförnekelsen ett ljuvt faktum;

Parmalindade kycklingfiléer med tomatpesto- och mozzarellafyllning
Ugnsrostade morötter och palsternackor med vitlök och rosmarin
Balsamico- och rödvinssirap

Det smakade bättre än mumma och vi åt och drack för glatta livet. Alma sov sött och vi kunde i rask takt förvandlas till våra karaoke-alteregon Cassandra (yours truly), Kenty (S) och Kevin (R), tre trallande troll med lika stor karaokepassion som bred skånska. Eller KARAREJÅKI, som vi kallar det. Tyvärr saknades två ur vår oslagbara karajejåkikvintett denna kväll; Clive (Papa P) och the one and only Nathalie (lillasyster Annsepannse). Nathalie, eller Natha är Cassandras, eller Cassas fostersyster;

Därfår att Nathas mossa haor fluttat te Majårka å drickår Sangreja häjla daogarna så haor Natha bott hoss maj å min mossa "Gollet". Natha äj min fostårsystår å Baby Babettes fostårmostår, kan man säj. Å ja ealskar hon te dötts men hon geår maj på närvårna. Häjla tejden. Ja.

Men det där får jag gå närmare in på en annan gång.

Hur som helst så i takt med att kvällen fortgick, vin åtnjöts och karaokemaskinen gick på högvarv (egentligen är detta en till stereon inkopplad gammal dator med ett karaokeprogram på, innehållandes så mycket som 879 fantastiska låtar för alla smaker) så började tankarna på att kanskekanske-man-skulle-kunna-tänka-sig-att-gå-på-lokal-för-ovanlighetens-skull poppa upp i hjärnan. Och plötsligt säger älskade R att han minsann har för avsikt att bjuda självaste moi på najt-klabb och S ler sitt finaste leende och säger självklart skall du det älskling! Jag stannar gärna hemma hos Almis. Så så blev det.

Och till Wonk bar det åstad. Och F.A. (före Alma) kände jag mig som fisken i wonkvattnet, ja till och med var det så att jag tillbringade kvällen före vårt test-pluss med att sjunga för full hals i karaoke-loungen och skaka lilla sockerkakan på dansgolvet, men tydligen har det hänt saker med den här mamman. Detta framgick med all önskvärd tydlighet under den fortsatta kvällen. Jag har haft det på känn tidigare, men nu är det alltså HELT bekräftat:

Jag har över huvud taget inte kvar något som helst tålamod med störiga människor och jag har helt tappat bort min konflikträdsla.

Och jag är verbalare än verbalast efter några glas vin. Jag lovar. Kombinationen kan vara besvärande för den eller de personer som väljer att störa mig. Och en hysterisk människa som slänger sig ner bredvid mig när jag i godan ro skall välja karajejåkilåt, börjar draaa med pennan uuupp och ner för listan som JAG håller i, och efter två sekunders läsning skriker NÄ! DÄR FANNS INGEN! BYT BLAD! kvalar definitivt in i kategorin störiga människor. Inte tar jag väl det? Men jag är inte den som höjer rösten. Utan jag tittar istället. Orubbligt. Tittar ännu lite mer, ser barsk ut och säger så med all tänkbar lugn och övertydlig mammapondus

-VEM sitter egentligen här och läser?
-Det gör du..
-VEM håller i själva låtlistan?
-Det gör du..
-Ja. Så VEM bestämmer när det är dags att byta blad?
-Det gör du..
-Ja. Just just. Så LÄGG NER.
-Förlåt..
-Ja. Det är bra. Men rätt skall vara rätt. Det där sista kändes bara så fantastiskt, ljuvligt överkurs. Jag NJÖT av att låta som en mycket ung moraltant. Och jag NJÖT av den inte längre hysteriska tjejens lätt skrämda blick. Full av respekt. Jääää.

När jag så äntligen lyckats hitta en låt som jag kunde tänka mig och hade väntatväntatväntat, visade det sig att just den skivan som min låt fanns på var försvunnen. Förstås. Så valde jag då en ny låt. Efter mycket om och men. All saints. Never ever. DÅ HITTAR DE INTE DEN SKIVAN HELLER! När karajejåkivärdinnorna SLUTLIGEN hittar den och dessutom väldigtväldigt snällt om att det är roligt att se mig "tillbaka" (smicker är alltid välkommet, men hold your horses sisters!) och låten rullar igång, är självaste karaokefunktionen sönder. Det var liksom som att få två kilo text i knäet med ett ja här har du en massa text, gör vad du vill med den till den musik som du nästan inte hör eftersom alla snackar så mycket runt omkring. Men då är det ju för väl att jag har övat hemma, så det gick rätt bra ändå. Och applåder kom det, förmodligen därför att jag neg så fint.

MEN. Så går jag till baren och möts genast av en människa som jag never ever träffat tidigare. Men som tydligen tror att han är synsk och med en blick kan avgöra att jag 1) är avgjort hetero och 2) aldrig varit på en exotisk gäjklubb tidigare. Så han säger något om att så som NI har det DÄR, så har VI det HÄR.

Hur menar du nu? frågar jag lite småbarskt. Ja, asså, så som NI har det när NI går till typ Etage, så har VI det här. Jag tittar på honom en kort stund och säger sedan Jo, det är möjligt att det är så för DIG. Men JAG råkar ha det SÅ precis överallt jag överhuvudtaget går. Oavsett. Sedan spänner jag mina superduperförföriska ögon i stackars Papa P som råkar sitta mitt emot i baren och gör någon slags kåtgest mot denna intet ont anande man som förstås besvarar mitt skämt. Jaså, tror du att du har något att hämta där? säger han skeptiskt, ovetandes om mina och Ps vänskapsband. Mhm.. svarar jag hest, varpå jag bestämmer mig för att gå över alla gränser, trippa fram till P och tvångshångla med honom. P blir förstås lite förvånad först men finner sig och skjuter iväg mig med de dramatiska orden

Nej!!! Inte nu! Inte här! Inte så!

Det var konstigt gjort av mig. Inte alls likt mig. Men jag var inte lik mig på hela kvällen så det var liksom bara att gilla läget som sextiotalisterna brukar säga och löpa linan ut.

När jag sedan, mitt uppe i att förevisa en riktigt snygg lång-trapps-entré för R (när man går sitt snyggaste nerför en trapp iförd tjusfull klänning och klackaskor), blir avbruten av en skitotrevlig kille med längdkomplex och hemmavarande sambo och som var intresserad av att vara otrogen med någon i mitt sällskap, blev jag riktigt trött. Jag fortsatte med min jag tittar på dig med stadig blick och säger något välartikulerat och one-line'igt-taktik och hade väl någon utläggning om att det i Disney's Kejsarens nya stil finns en litenliten farbror som blir utkastad från slottet och därefter blir retligt hängande i en lyktstolpe, av den enkla anledningen att han threw off the emperors groove. Och att jag just där och då hade lust att kasta ut honom från slottet.

Jag försökte febrilt skaka sockerkakan men har man tappat sitt groove så har man. Så går jag då där och stöter plötsligt på några bekanta i sextioårsålern och det var ju trevligt. Vi utbyter lite artighetsfraser när låten You keep me hanging on i dåligdålig coverversion börjar ljuda ur högtalarna. Dålig cover säger jag. Det är en cover det här svarar den ena sextioåringen. Jo. Svarar jag. Det är väl Diana Ross med Supremes artighetsfrågar jag trots att jag vet. Då kommer den. Den andra fördomsattacken för kvällen;

Men LILLA gumman! NITTONHUNDRASEXTIOSJU! NITTONHUNDRASEXTIOSJU! Då var du inte ens påtänkt! Det där kan du omöjligt veta något om.

Så var det dags igen. Ingen rast ingen ro.

Då jag har varit hemma hos herrskapet på middag vet jag att det finns ett stort intresse för konsthistoria och antikviteter i familjen. Bra kunskap. I denna sitution fanns ingen ork för det där med blicken. Min verbala respons kom istället blixtsnabbt. RENÄSSANSEN sa du?? Lilla gubben! Kan du omöjligt veta något om! Då var du inte ens påtänkt. Du har bara rätt till den del av historien som omfattar din egen levnadsperiod. Det vet du väl? Så gick jag. Jag orkade helt enkelt inte vara artig. Jag orkade helt enkelt inte med skitsnacket. Jag orkade bara vara en Oneliner på dåligt humör. När jag gick förbi dem igen fanns det en önskan från deras sida om att fjäska lite för mig och det lät jag dem göra. Därefter trängde jag mig före dem i garderobskön, pussade älskade R farväl och gick med raska steg hem till min sovande finfamilj och var helt och fullt förvissad om att det kommer att dröja innan jag längtar ut på lokal igen.

Men R är bra.

För övrigt det skulle vara VÄLDIGT intressant att veta vem - om någon, som orkat med att läsa HELA detta mastodontinlägg. Jag är en långbloggare. En långbloggare med attityd. Och nu har jag jäsikens slagit långbloggsrekord. Jäää.