Förlåt
Jag av alla människor. Hur uppfylld av sin egen livslycka får man egentligen bli? Jag har gjort det. Det förbjudna. Det som jag var fullkomligt övertygad om att jag var vaccinerad emot. Jag trodde liksom inte att det fanns någon risk att jag skulle bli så in i helsikes självupptagen att jag glömde bort den viktigaste och svåraste läxa jag tvingats lära mig.
Min översvallande lycka är någon annans avgrundsdjupa sorg.
Och jag har tänkt tanken. Förstås. För det finns något där, djupt under hennes vänliga och mjuka intresse för Alma. Det glimmar till ibland, tycks det mig. Man kan ana det. På sättet hon frågar. På det lilla lilla steget hon tar tillbaka. På det hon inte säger. På leendet som ibland fastnar. På tröttsorgen som jag tycker mig se djupt därinne.
Eller?
Och vi känner egentligen inte alls varandra. Hon råkar bara ha sin butik i vårt hus. Och under renoveringen av hennes lokal har hon lånat vårt tomma källarförråd. Så hon ville ge oss en överraskning till Almas ettårsdag i december. Och när jag skulle gå in och prata detaljer med henne hade jag ju alldelesjustprecis kommit tillbaka från den där välsignade BVC-succén. Jag var så fullkomligt uppfylld av min översvallande lycka över att jag är MAMMA för en liten människa som gör blöjpiruetter för BVC-tanten. Så då händer allt mycket fort och intensivt. Det är över på en liten sekund. Jag kör så det ryker rättrakt ner i klaveret. I det smärtsamma klaveret.
Viii har varit på tiiiiomånaderskontroll och hon fick MVG i aaallt!!!
I samma sekund som jag säger de där fåntrattsorden, de som var ämnade för någon annan, för en farmor eller morfar eller moster som verkligenverkligen vill höra, i samma sekund önskar jag att jag hade kunnat vrida alltallt tillbaka. Och bara artigt säga jodå, vi har haft en bra dag idag, själv då?
För där är den. Tydligare än någonsin. Tröttsorgen. Hon liksom sjunker ihop. Luften går ur henne. Tröttsorg. Det går inte att ta miste. Och mitt i detta, hennes försök att ta sig upp och artigt fråga vad gör man egentligen på en sådan där tiomånaderskontroll? Jag vill springa därifrån. Och jag vill skriiika rakt ut att ursäkta-mig-men-nu-måste-jag-rusa-hem-och-ge-mig-själv-en-fet-smäll-en-stor-fet-smäll-för-min-självcentrerade-dumhets-skull-en-storstor-hård-smäll-så-att-jag-vaknar-upp-ur-min-livssuccéturné-och-aldrig-aldrig-aldrig-någonsin-igen-glömmer-bort-aldrig-aldrig-någonsin.
Min översvallande lycka är någon annans avgrundsdjupa sorg.
Min översvallande lycka är någon annans avgrundsdjupa sorg.
Och jag har tänkt tanken. Förstås. För det finns något där, djupt under hennes vänliga och mjuka intresse för Alma. Det glimmar till ibland, tycks det mig. Man kan ana det. På sättet hon frågar. På det lilla lilla steget hon tar tillbaka. På det hon inte säger. På leendet som ibland fastnar. På tröttsorgen som jag tycker mig se djupt därinne.
Eller?
Och vi känner egentligen inte alls varandra. Hon råkar bara ha sin butik i vårt hus. Och under renoveringen av hennes lokal har hon lånat vårt tomma källarförråd. Så hon ville ge oss en överraskning till Almas ettårsdag i december. Och när jag skulle gå in och prata detaljer med henne hade jag ju alldelesjustprecis kommit tillbaka från den där välsignade BVC-succén. Jag var så fullkomligt uppfylld av min översvallande lycka över att jag är MAMMA för en liten människa som gör blöjpiruetter för BVC-tanten. Så då händer allt mycket fort och intensivt. Det är över på en liten sekund. Jag kör så det ryker rättrakt ner i klaveret. I det smärtsamma klaveret.
Viii har varit på tiiiiomånaderskontroll och hon fick MVG i aaallt!!!
I samma sekund som jag säger de där fåntrattsorden, de som var ämnade för någon annan, för en farmor eller morfar eller moster som verkligenverkligen vill höra, i samma sekund önskar jag att jag hade kunnat vrida alltallt tillbaka. Och bara artigt säga jodå, vi har haft en bra dag idag, själv då?
För där är den. Tydligare än någonsin. Tröttsorgen. Hon liksom sjunker ihop. Luften går ur henne. Tröttsorg. Det går inte att ta miste. Och mitt i detta, hennes försök att ta sig upp och artigt fråga vad gör man egentligen på en sådan där tiomånaderskontroll? Jag vill springa därifrån. Och jag vill skriiika rakt ut att ursäkta-mig-men-nu-måste-jag-rusa-hem-och-ge-mig-själv-en-fet-smäll-en-stor-fet-smäll-för-min-självcentrerade-dumhets-skull-en-storstor-hård-smäll-så-att-jag-vaknar-upp-ur-min-livssuccéturné-och-aldrig-aldrig-aldrig-någonsin-igen-glömmer-bort-aldrig-aldrig-någonsin.
Min översvallande lycka är någon annans avgrundsdjupa sorg.
Förlåt. Och jag önskarönskar att jag kunde berätta, att jag kunde säga att jag vet. Förlåt. Jag vill aldrigaldrig såra någon så igen. Inte på det viset. För jag kommer aldrig glömma. Jag kan inte glömma, skall inte glömma och vill inte glömma. Aldrigaldrigaldrig.
Min översvallande lycka är också min egen avgrundsdjupa sorg.
Förlåt.
posted by Saring at 9:05 fm
6 Comments:
ok. bra. jag sitter på jobbet och du får mig att börja grina. Du är värld din lycka Saring. Ibland blir det bara fel. Vi är bara människor med känslor - översvallande och tröttsorgsna. Du har haft dina sorger och du är värd din lycka. Du har inte glömt. Det vet vi. Sin avgrundssorg glömmer men inte men den bleknar. Hur hade annars livet sett ut?
Du är värd all lycka. Jag halkade in på din blogg, du skriver väldigt bra tycker jag. Jag kan själv gå och känna den fruktansvärda, avskyvärda avundsjukan för andras babylycka, men försöker skjuta bort den och bara se att människor behöver få vara glada. Du får vara glad, fast vi som inte har det där är ledsna och kanske inte orkar höra om det alltid. Men du _ska_ vara lycklig, jag hade också varit lycklig om jag var där du är.
Tack fina människor. Och Adriansmamma... Jag har läst i din blogg nu. Om er stora sorg. Och jag sitter här rödgråten och så väldigt väldigt ledsen för er skull. Och samtidigt, förundrad över att du mitt i detta obegripliga förmår att skriva snällord till mig.
Tack.
Ja du min kära vän... det är inte enkelt att vara människa. Plötsligt bubblar någonting över för att man inte är på sin vakt. Själv kom jag på mig själv med att retsamt fråga en killkompis "Varför frågar du det, är ni på väg att skaffa barn?"
Jag höll på att klappa till mig själv sedan, vad tusan har jag med det att göra???? Hur i hela friden kan jag ställa DEN frågan till någon? Det blev en riktig läxa, jag är inte heller vaccinerad.
Ingen är perfekt, inte heller vi som gått igenom skärselden. Men man kan förstås försöka ställa saker och ting till rätta efteråt så gott det går.
Jättekram
PS Såååå avundsjuk på din blogglayout ;-)
Alla gör vi bort oss. Somliga av oss talar gärna innan man tänker, särskilt när man är glad och stolt och vill dela sin lycka med så många som möjligt.
Somliga, ytterligare, av dessa, reflekterar över sitt handlande och kan lära av det, förstå när man kanske gjort fel, be om ursäkt, visa sin ånger och kanske, kanske, låta bli att göra om det.
Den senare gruppen är lite bättre...
Åh, det är ju så lätt hänt, så lätt, så lätt...så mänskligt!
Å ena sidan kan jag tycka att man inte ska ta ansvar för andras känslor. Finns inga garantier för att det blir rätt även om man uppträder som man TROR att personen i fråga förväntar sig...
Å andra sidan - eftersom jag står där själv - vet jag ju att det är sååå tufft när jag ser en person i sin babylyckobubbla.
Men jag vill för den delen inte att nån ska tycka synd om mig, "förskona" mig eller uppträda på något annat sätt för det.
Skicka en kommentar
<< Home