Hemma igen

Skönt att vara saknad. Nu är jag och Almaunder åter på plats i hemmahemmet i Malmö. Och jag känner mig bakis. Superduperbakis. Det känns faktiskt lite som om jag dragits genom en mangel. Men jag är inte bakis. Eller jo. Efter att ha varit full av känslor under många dagar så är jag alltså idag dagen efter. Dränerad på energi.

Men det känns bra. Jag är så glad att jag valde att åka upp till mitt lilla paradis en sista gång. Med pappa. Det var så rätt. Vi var ett bra team som stöttade varandra i såväl det känslomässiga som det praktiska. Och Alma var fullkomligt underbar! Ett ord som jag inte använder så ofta är hänförd men jag tror faktiskt att det passar i detta sammanhang. Ja. Jag är hänförd över Almas tålmodighet och positiva energi! Att vara tio månader och fullfullfull av energi och upptäckarglädje och mer än väl klara av att sitta fastspänd i en bil från Halmstad till Bräcke - drygt 90 mil och femton timmar - ja... Vad skall man säga? Och detta två gånger inom loppet av fyra dagar. Hänförd.

Och om nu någon av en händelse skulle tro något annat så, jo självklart tog vi pauser. Hade vi skippat pauserna hade det ju gått betydligt fortare. Hm... Det tål att tänkas på tills nästa gång det blir aktuellt med långresa. Man kunde kanske uppfinna någon slags bilbältessele som gör det möjligt att klara av blöjbyten och ett och annat rumpskak för bekvämlighets skull utan att man behöver stanna bilen och därmed få utökad restid. Ja, jag får börja skissa på någon smart konstruktion.

Själva Jämtlandsmötet och farfarvälet var som sagt känslofyllt. På alla sätt. Det är inte enkelt att lämna en plats, ett hus, en själ som har varit en fristad och ett äventyr under hela ens uppväxt. Det är inte enkelt, det är svårt. Och jag ville så gärna göra det där avskedet fint. Jag ville liksom ge platsen min innerliga kärlek för sista gången. Jag ville putsa upp stugan så att hon stolt och fin kunde ta emot den nya ägaren. Jag ville att hon riktigt skulle glänsa och säga här! Se min själ! Det här är JAG! Känn min historia! Jag ville göra det för farmor och farfar och faster Matilda och för alla lyckliga och sorgliga stunder som funnits i huset. Jag ville så gärna ge den nya ägaren en vägledning och ett varmt välkomnande.

Men nu blev det inte riktigt så. Det blev så lite grann. Men inte så som jag önskat. Det gick inte. Och jag hann inte.

Men när jag och pappa stängde dörren till huset så kände jag mig ändå nöjd. Nöjd med oss och nöjd med att jag vet att huset inte kunde få någon bättre omvårdare än hon som kommer efter oss. För jag har träffat henne och hon har det i sig. Känslan. Och kunskapen. Hon skall hugga ner träden vars rötter långsamt arbetar sig in mot jordkällarens väggar. Hon skall lägga nytt tak på stallet så att det får lättare att andas. För just nu går det trögt. Och hon skall vara i huset, vara med huset. Ha det som skrivarstuga. Som inspiration. Som fristad.

Och själv har jag Minaminnen. Finafina Minaminnen.