Läget från en trött arbetare

Läget är sisådääär. Med tre ä:n alltså. Sisådääär. Saken är att Alma Helvy Linnéa Gullrumpa inte vill sova någon annan stans än på sin mammas ansikte om nätterna. Ingen annan stans. Inte vid sidan av sin mamma. Inte tätt omslingrad med sin mamma men på madrassen. Utan tätt omslingrad på sin mammas ansikte. "Sin mamma" är alltså jag dårå. Idag har jag ont i strupen på grund av att dryga elva välplacerade kilon har stökat runt med denna min värdefulla kroppsdel.

Hur är det att ha barn då?
Jo, det är obeskrivligt fantastiskt, men man får lite ont i strupen.

Lite otippat, på något vis.

Jag har ju alltså valt själv att förlägga min arbetstid till mellan 07.00 och 16.00 eftersom jag pendlar. Ja. Eftersom jag pendlar med tåg dryga timmen åt varje håll så vill jag göra allt jag kan för att komma hem innan Alma somnar. Låter ju inte så ologiskt kanske, men en snabb hjärna kan då räkna ut att jag får bege mig hemifrån ganska precis i den stund som kallas "arla morgon". Klockan 05.10 börjar min telefon spela skitjobbig musik och sedan är det bara att smyyyga ut ur rummet så att inte elvakilosmänniskan kräver att likt en dyrbar boa få följa med mig in på toaletten och sedan hysteriskt gråter hjärtat ur bröstet för att det bästaste hon äger (jo, det är så hon ser på saken) är på väg ut genom dörren. Utan elvakilosboan.

Och skall man då smyyyga upp kl 05.10 varje vardagsmorgon så krävs det att man lägger sig i tid - senast 21.00. Och det krävs också att nattsömnen blir relativt kvalitativ. Jag kräver inte att den skall vara perfekt, men relativt kvalitativ bör den ändå vara för att jag inte skall gå under epitetet Vraket på jobbet. Äsch, nu tillhör jag ju inte en så ung och slagfärdig arbetskultur att jag någonsin skulle kallas så av mina kollegor, vilket i sig är lite trist, men ändå. Hur som helst! Nu är alltså inte nattsömnen god och inte heller relativt kvalitativ utan snarare det motsatta så om det av en händelse skulle börja ett gäng med unga och slagfärdiga kollegor på mitt jobb vet vi således vad de skulle kalla mig. Vraket.

Sedan är det lite trist att behöva erkänna att jag fortfarande känner ett stort motstånd mot att jobba över huvud taget. Och det hade jag väl hoppats skulle ha ändrats vid det här laget. Men icke! Och ändå verkar människor i min omgivning (läs kollegor och kunder) ta för givet att jag skall prestera?! Hallå?! JAG HÅLLER JU FÖR JÖSSE NAMN PÅ ATT VÄNJA MIG!!! Jag kan väl inte börja prestera ännu?!! Hur tänker folk? Kunduppdraga mig hit och kunduppdraga mig dit och konflikthantera mig hit och konflikthantera mig dit - nä, min själ! Jag måste morgna mig först i sisådär sjuttio dagar. Sjuttio dagar tycker jag känns lagomt att ha som mjukstartssträcka.

Nu skall jag ändå kunduppdraga mig lite, annars blir det pinsamt i eftermiddag när jag skall träffa ett gäng förvaltningschefer och bete mig som om jag vet vad jag snackar om. Självklart vet jag inte det, men förberedelsetiden syftar till att rigga dimridå. Så att det liksom bara är jag som vet att jag inget vet. Ni vet.

Bara en sista kort reflektion innan jag avslutar. Ett flertal personer, ja fyra alltså, har då jag berättat om Almas separationsfas reagerat genom att förvånat höja på ett eller två ögonbryn och utbrista: Men S E P A R A T I O N S F A S?! Det är väl lite tidigt?! Den skall väl inte komma riktigt ännu?! Då undrar jag i mitt stilla sinne hur det är möjligt att vara en, eller snarare fyra sådana teoretiker in absurdum? Alltså.

1. Alma är dryga året.
2. Hon är på inga vis korkad.
3. Och hon har haft mig, först runt omkring sig rent kroppsligt i nio månader och därefter runt omkring sig med lite mera luft emellan under ett års tid.

Så varför skulle hon inte reagera på att jag plötsligt försvinner i arla morgonstund för att inte komma hem förrän till kvällsmaten? VAAAAARFÖÖÖR skulle detta gå henne obemärkt förbi? För att "separationsfasen" som nämns i utvecklingspsykologilitteraturen menar att den kommer något senare? Det är NU vi separerar. Det är NU hon reagerar. Jag förväntar mig att hon kommer över det. Alltså ser jag det som en fas. Skall jag kalla det för separationsreaktionsfas? Känns det bättre då? Korkadekorkade människor. Korkade människor. Korkade. Människor.

Åh, så uppfriskande! Nu - DIMRIDÅFÖRBEREDELSE!