Den krassa verkligheten

När den krassa verkligheten bestämmer sig för att måtta ett fett slag med stekpannan i ditt bakhuvud. Då gör det ont. Och du blir yr. Och lätt illamående.

Det har alldelesprecis i dagarna gått upp för mig hur verkligheten verkligen förhåller sig.

1. Från den 1/7 har jag inget jobb
2. S har ännu inte skrivit under ett anställningsavtal och har inte kunnat få 100% bekräftat att han kommer att få förflyttning till El Stockolma
3. Vi har ännu inget påskrivet bostadskontrakt även om allt verkar bra så är det verkligen inget idag verkligt faktum att vi är innehavare av en 4,5:a på Gärdet. Även om allt ser ut som om det går åt det hållet.
4. Med största sannolikhet kommer jag inte att få det där drömjobbet
5. Vi har ingen som helst barnomsorg från och med den 1/5 då S börjar arbeta igen.
6. Jag har SJUKT mycket att göra på jobbet och kan omöjligt gå ner i arbetstid om jag skall kunna få ihop alla uppdrag och samtidigt göra ett snyggt avslut på jobbet. Något som jag ser som nödvändigt efter drygt sex års hängivet arbetande
7. Jag har bara 9 veckor på mig att avsluta och det gör mig panikslagen att inte veta vad det specifika syftet till att jag skall avsluta faktiskt är. Hur ser det faktiska målet ut?

Ovanstående gör mig yr och lätt illamående. Och våldsätande. Så till råga på allt har jag blivit fet.

Samtidigt kan jag faktiskt mitt i allt detta se att det enda som händer är att jag följer kris-och-utvecklings-planen. Jag ser det. Jag är heeelt normal. Och jag vet att allt kommer att ordna sig. Till det bästa, dessutom. För det gör det alltid.

Men just nu är jag yr. Och lätt illamående.