Till Cinks

Jag har inte läst så mycket av mina älsklingsbloggar på länge. Det är kaosets fel. Och hyresvärdens. Men så har vi nu fått vårt bredband på plats och jag gick in för att uppdatera mig lite. Bland annat hos Cinks. Och när jag så lyfter ögat en bit från mitt eget egocentriska kristillstånd (jo, det heter utvecklingskris och skall vara bra säger de..) och tar del av vad som står blir jag så oerhört berörd. På djupet. Och jag börjar skriva en kommentar till det senaste inlägget men tillslut känns det som om det blir för långt, för stort.

Varför?

Men jag måste samtidigt få ordning på överväldigandet. På känslorna som plötsligt dyker upp när jag läser. De starkastarka. Mina känslor. Så stället för detta, får bli här.

Så här, Cinks:
Jag vet inte vad jag skall skriva eftersom jag inte vet var jag skall börja eller sluta. De skrivna orden blir för svaga och onyanserade. Jag vill skriva om hur dina ord faktiskt påverkar mig på djupaste djupet. Hur du lyckas förmedla alldeles riktiga känslor som känns rakt genom bloggen, genom skärmen och in i mitt hjärta.

Hur jag faktiskt sitter här och gråter på riktigt. Av dina ord och allt de sätter igång av mitt eget. Gråt som för övrigt är väldigt nödvändig att släppa ut och som jag skulle ha släppt ut för länge sedan, vilket jag inte riktigt vågat. Eftersom jag är mitt i kaoset. Då är det väldigt skönt att luta sig mot någon annans ord. Någon annans härvaro. Innerlighet. Och i kraft av det plocka fram lite av den egna.

Jag skulle vilja skriva hur mycket jag tycker om hur du beskriver din kärlek. Hur du gör det på ett så fullkomligt fantastiskt sätt. Hur du verkar ha orden och känslorna i en sådan fantastisk samklang. Hur du äger dem, sätter ihop dem och jonglerar med dem. Nästan som en dans.

Och jag ville skriva om hur jag tror att jag förstår hur tufft det måste vara nu, för er. Samtidigt som ni förstås klarar det eftersom det inte finns något alternativ. Men ändå. Hur svårt det måste vara. För dig. Mamman. Som maktlös måste se på. Och hur varm jag blir av att du mitt i allt detta svåra har en förmåga att genom orden förmedla en hoppfullhet. Och en ganska humoristisk och pigg sådan. Mitt i det ledsentrötta. Denna grundmurade känsla av att på något sätt ordnar det sig. För vi har varandra.

Tack.