En VV-konstulent som luktar hallon

Väktandet av vikten går bra! Jovisst. Och ett rosenkindat skäl till detta heter Ann-Marie. Ann-Marie är min nya motivationstant på viktväktningscentralen och hon är så go! Jag har äntligen hittat rätt. Ann-Marie är varken en tråktant eller ledsenmamma, hon är en sann konstulent i själ och hjärta och mitt mål är därmed att bli den bästa tjockisen i klassen! Ann-Marie har fin kjol från Vero Moda, läckra stövletter i svart mocka (är det inte ett UNDERBART ord?! Smaaaka på det; ”Stövletter!” Så käckt och ystert!) samt en fräsig rosa topp och om man skulle gå riktigt, riktigt nära är jag säker på att man skulle upptäcka att hon luktar hallon. Goda och helt pointsfria hallon. Ann-Marie är pigg och glad utan att vara för käck. Hon kan det där med självdistans och ger ett synnerligen oneurotiskt intryck där hon står och pratar om motgång och motivation. Och alla älskar vi henne. Jo. Tittar man noga i våra ögon så ser man att de tindrar av kärlek och respekt. Precis så som Melinda Wrede ville ha det. Nej, nu hamnade jag snett, upp på banan igen! Ann-Marie var det, inte Melinda Wrede. Ann-Marie är kort och gott som en frisk, hallondoftande fläkt i ett annars ganska unket sammanhang.

Vi pratade alltså om Motgångar och Motivation förra lektionen. Om vad som egentligen krävs för att lyckas med sitt viktväktande. Om vad det är som skiljer medgång från motgång – vilken är den hemliga ingrediensen? När är det man lyckas? Och vi började spåna allt medan Ann-Marie skrev på white-boarden; ”Vilja!” sa någon. ”Man måste våga ta beslutet!” sa någon annan. ”Mod!” sa en tredje. Det var väl där någonstans som jag kände att jag började jobba. Ja, inte med mig själv alltså, utan j o b b a, som i förvärvsarbeta. Och det var väl därmed ungefär då som det gick upp för mig att jag nog har lite jobbabstinens ändå…

”SJÄLVKÄNNEDOM!” hojtade jag plötsligt och sög därmed tag i de andra närvarande, intet ont anande tjockisarna och riktigt tryckte ner dem i ett djupt, djupt hål av självrannsakan och allvar. Jo. Eftersom jag i direkt anslutning till mitt hojtande, höll en härligt professionell och MYCKET djupsinnig utläggning om innebörden av själva ordet. Självkännedom. Om varför jag menar att detta är nyckeln till ett lyckat viktväktande. Och alla lyssnade förundrat och några nickade till och med på huvudet och i sanningens namn var det väl även ett par som såg direkt livrädda ut. Men Ann-Marie strålade och tyckte förstås att det låg mycket i vad jag sa.

Jo, jag är en fjäskapa med ett aldrig sinande behov av bekräftelse. Och det fick jag. Och så var det roligt att retas lite med de andra. Att liksom testa var gränsen går för hur djup man kan få lov att vara i en samling helt främmande människor vars enda gemensamma nämnare är att vi önskar bli några kilo lättare. Och även om min absoluta mening är att självkännedom är nyckeln till framgång i alla sammanhang, så är det ganska obvious att det näppeligen är en förutsättning för att man skall gå ner i vikt. För detta räcker det ju egentligen att man gör av med mer energi än vad man stoppar i sig.

Men ändå!

Ann-Marie är bra.