Duktigduktigduuuuuuktiiiiig

Det är jag det. Jag tycker verkligen om att vara just duktig. Jag älskar när andra säger till mig att jag är duktig. Solsyster däremot, avskyr att kallas detsamma. Jag har för mig att hon till och med i sin förlossningsplan skrev något i stil med jag vill INTE att ni kallar mig duktig. Hon blir liksom arg då och tappar fokus. Jag blir istället glad mallig och stolt och om jag hade tänkt på det när det begav sig skulle jag ha skrivit det motsatta i min förlossningsplan - tjata oavbrutet om hur duktig jag är. Men det behövde jag inte för finaste barnmorskan skrev till och med in det i journalen. Då mådde jag!

Och om man då är en berömtorsk som jag, kan ni kanske räkna ut att jag ägnar en del tid åt att verkligen försöka vara just duktig. Och det är alltså lätt att plötsligt finna sig i situationer som för en utomstående kan te sig närmast absurda. För berömtorskar har ju förstås också mycket av kan själv i sig. Man vill ju liksom inte dela berömmet med en hög med löst folk. För då förlorar ju berömtorsken lite av glitterglansen där i duktighetsljuset. Nej, en stark och klart avgränsad superspotlight skall lysa mitt på mittersta lilla mig. DÅ MÅR JAG!

Det är just därför jag plötsligt finner mig i en sådan där situation. Just nu. Nu i kväll. Jag varken ljuger eller överdriver när jag säger att jag har lagat mat HELA dagen. Och fortfarande gör det. Och inte vet när det hela skall ta slut. Och jo, jag ÄLSKAR att laga mat. Verkligen. Men just precis NU. Just precis såhär i väntan på att de kokta rödbetorna skall svalna så att jag kan dra av skinnet. Ja, då ställer jag mig nog i ärlighetens namn lite kritisk till hela den här berömtorskens duktihetskomplex. Jag skulle nog hellre vilja vara en glad blanklax. Just nu.

Jag anmälde mig verkligen superglatt och enormt övertygande überentusiastisk till jobbet som kökschef till den stundande möhippan. Men man kan ju vara kökschef på olika vis. Och mitt vis innefattar nu även jobb som andrekock, förstekock, serveringspersonal, frukostvärdinna samt diskare. Och menyn som jag i egenskap av kökschef kom på ser ut som följer;

Drinktilltugg

Toast m pesto, soltorkad tomat samt parmesanspån


Star buffé

F = Förberett
V = Värms på plats

Vego-bouillabaisse m aiolicréme (F V)

Brytbröd (F)

Ljummen rödbetssallad med fetaost och färsk timjan (F V)

Blandad bönsallad (F)

Marinerade kronärtskockor (F)

Paprikafiléer i vitlök o balsamico (F)

Sommarsallad

Honungsglacerade ugnsrostade rotsaker m färsk timjan och vitlök

Fläskfilé späckad med färska örter och parmesan (kall) (F)


Efterrätt

Gino med vaniljglass


Och helt ärligt. Det som känns lite kacka just nu är vetskapen om att när någon anstränger sig så här jävla skitmycket för att verkligen bortom allt rimligt tvivel vara världens bästa, snällaste, trevligaste, roligaste och duktigaste kompiscateringmänniska ja då gör den personen faktiskt också så att ingen annan får chansen att också få vara lite duktig. Eller mycket duktig. Och hur snälltochtrevligtochroligt är det egentligen? För det blir liksom jagjagjag för hela slanten. Och nu menar jag inte i reltion till huvudpersonen på möhippan utan i själva vi-som-styr-upp-den-här-möhippan-gänget. Men nu har jag gjort det på det här viset den här gången också. Så då får det vara så.

MEN IMORGON SKALL DEN HÄR KÖKSCHEFEN VISA VEM SOM ÄR EN FENA PÅ ATT DELEGERA!!! Du skalar potatisen! Du dukar! Du skär tomaterna! Du diskar! Jag tar åt mig äran!

Nu skall jag skala rödbetor.

Höres!