Solsyster

Igår kom jag och Alma hem från systerbesök i Småland. Det var en underbar liten resa och nu känns hjärtat alldeles bylsigt och varmt. Solsysters barn är lite grann mina också och mitt barn är lite grann hennes. Det är så det känns. Vi är liksom med i varandras varande och det känns obeskrivligt lyxigt. När något är besvärligt så är man inte ensam i den känslan. Den är helt delad. Och när något är härligt kan man dela det också.

Emma och Alma skall få lov att ha full tillgång till varandra. Det är mitt mål. Alma skall få lov att ha alldeles egna relationer med de människor som finns i hennes liv. Och i de relationerna är det inte jag som dikterar reglerna. Det får de hjälpas åt med. Det är deras ansvar. Liksom det är mitt ansvar att jag är den stabila solmoster som jag vill vara för Emmas barn. Och mitt ansvar att jag är den jag vill vara för alla som jag vill vara någon för. Men för att vi skall kunna ta vårt ansvar krävs att vi ger varandra utrymme. Utrymme att utveckla något alldeles eget. Och för att få utrymme krävs tillit. Och den tilliten finns där idag. Mellan mig och storasyster. Fast, fin och självklar är den, tilliten. Ständigt närvarande så att vi kan vara ständigt närvarande.

Men så har det ju inte alltid varit och det vet vi, både jag och solsyster.

Det känns som om jag har fått min syster tillbaka.

sa hon till mig.

Och precis så känns det.

Vi har fått oss tillbaka. Inte bara varandra. I mitt hjärta bor samma starka, dubbla känsla som fanns där under barndomen. Jag vill stolt lägga armen om min solsysters axlar och högt och tydligt deklarera; Min syster tar hand om mig! Hon beskyddar mig och ingenting ont i världen får hända henne - det skall jag se till!

Att beskyddas och beskydda. Att veta att vi är i en hemlighelig allians. Storasyster och lillasyster. I balans. En balansallians.

Min storasyster. Solsyster.