Psykotisk flöjtist

Nu är det alltså sommar. I mitt hem vet vi detta av en anledning och en anledning allena. Han är här. Min intet ont anande ovän. Den psykotiske flöjtisten.

Förra sommaren låg jag i hög feber i närmare en vecka och då värmen i min kropp ackompanjerades av värmen från sommaren tvingades jag ligga med fönstret öppet. Och att säga att detta var plågsamt är en obeskrivlig underdrift. Uppskattningsvis fyra timmar om dagen spelade han - Galenmannen. Oavbrutet.

Det sluga med galenmannens flöjterande är att om man exempelvis bara flanerar förbi honom där på gågatan utan att egentligen lyssna tror man att han är en riktig flöjtist. Han har de rätta attributen. D v s mängder av olika sorters flöjt. Midiflöjt, Maxiflöjt, Eftiflöjt(?) samt tvärflöjt. Och alla ligger de prydligt uppradade på det lilla täcket där han även har den förväntansfulla lilla penningburken. Ja, alltså alla med undantag av den flöjt han valt att flöjta på för tillfället. Favoriterna är midi- och maxiflöjt. Och en överhängande risk är att förbipasserade turister blir lurade av denna illusion, varför de av gammal vana låter en liten slant singla ner i galenmannens lilla burk. Vilket därmed uppmuntrar honom att fortsätta flöjta. Dag efter dag efter dag efter dag. Just därför att de tror att han är en alldeles riktig musikant. För musikalitet och skolning kan ju inte ses med blotta ögat. Iallafall inte det förstnämda och skolningen kan nog bara ses av fackmän tillika fackkvinnor på området.

Min fantasi är att han helt enkelt har impulsköpt ett flöjt-kit på Blocket för några hundra kronor och sedan tänkt "SÅ! Då var man en flöjtist dåda. Undrans just vart man skall galen-flöjta någonstans?... GÅGATAN i Malmö förstås! Där finns min rätta publik."

Det är väldigt svårt att i text återge galenmannens flöjtande. Men han står i timmar och liksom hittar på allt eftersom. Han har verkligen inte någon speciell repertoar. Snarare är det så att improvisation är hans melodi, bokstavligt talat. Men egentligen så improviserar han inte heller. Han mer låtsas. Om jag skulle försöka mig på att skriva hur han spelar så skulle det bli något i stil med;

Dullidulliduuudulliduuuuuuu Dui! Dui! Duiiiiiiiii Dullioioiooo Dullidoiiiiiidoiiiidulliiidu! Du! Di! Duuuuuuuui...

Und so weiter. I timmar. Utan avbrott. Utan paus. I timmar. Utan melodi. Utan säkerhet. Och utanför mitt hem. Inte ens stängda fönster håller detta helvetespipande på avstånd. Och saktasakta transformeras jag från en mild(?!) och harmonisk hemmamamma till en elak intolerant och mycketmycket livsfarlig flöjthatare. Sakta men säkert börjar mer och mer brutala hämdplaner torna upp sig för mitt inre.

Jag tänker inte skriva mer än så. Förutom detta;

Jag vill att han skall sluta.

Dullidulliduuudulliduuuuuuu Dui! Dui! Duiiiiiiiii Dullioioiooo Dullidoiiiiiidoiiiidulliiidu! Du! Di! Duuuuuuuui dullidulliduuudulliduuuuuuu Dui! Dui! Duiiiiiiiii Dullioioiooo Dullidoiiiiiidoiiiidulliiidu! Du! Di! Duuuuuuuui Dullidulliduuudulliduuuuuuu Dui! Dui! Duiiiiiiiii Dullioioiooo Dullidoiiiiiidoiiiidulliiidu! Du! Di! Duuuuuuuui Dullidulliduuudulliduuuuuuu Dui! Dui! Duiiiiiiiii Dullioioiooo Dullidoiiiiiidoiiiidulliiidu! Du! Di! Duuuuuuuui...