Prelog - Ullared
Jag föddes 1973 i en fin liten familj bestående av en mamma, en pappa och en storasyster årgång 1972. Och sjuttiotalig det var min barndom vill jag lova. Jag och min syster hade många vänner och bland de bästa fanns grannpojken Peter. Vi lekte fint ihop, men de gånger vi slogs berodde detta uteslutande på vitt skiljda ideologiska utgångspunkter. Ja, alltså ur en 4- respektive 6-årings perspektiv. Alltså frågan om vem som ville ha krig, Olof Palme eller Gösta Boman. Jag visste ju att det var Gösta Boman som ville ha krig och var beredd för att slåss för min sak. Vilket jag ju också gjorde. Emellanåt. Våra och Peters föräldrar var alltså politiskt aktiva på var sin hörna om man så säger och det gjorde ju även oss små barn politiskt aktiva eftersom vi levde på sjuttiotalet. För på sjuttiotalet brydde man sig minsann inte bara om sig själv. Och overaller hade vi. Men inte med PO.P-tryck utan med dekaler på. Fina dekaler med ”Atomkraft – Nej tack!” på. Förstås.
Den här ganska röda uppväxten förde med sig många bra saker. Vi bodde till exempel i en vapenfri zon, vilket var ett resultat av att vår far gjort vapenfri tjänstgöring. Ett begrepp som vi lärde oss snabbt utan att egentligen förstå innebörden. Mer än att OM pappa inte hade blivit beviljad detta hade han vägrat militärtjänstgöring och därmed blivit satt i finkan. Med buller och bång. Och det var grejer det! Vi hade alltså en pappa som nästan suttit i finkan på grund av sin övertygelse om icke-våld. WOW! Den vapenfria zonen innebar att vapen inte under några omständigheter fick medtagas innanför trädgårdsgränsen. Och det accepterades som den självklaraste sak i världen av samtliga av grannskapets små soldater med pickadoller och leksaksgevär. Och nya små soldater som av en händelse skulle leka hemma hos oss blev snabbt informerade av de mer initierade. ”Här är det vapenfri zon, så lägg pickan i häcken.” Således låg det ofta en liten hög med plast- och trävapen i vår oxelhäck. På så vis skiljde vi ut oss från de övriga familjerna i byn och det kändes både spännande och bra.
En annan bra sak som den politiska uppväxten förde med sig var Nationalteaterns barnskiva Kåldolmar och kalsipper. Jag överdriver inte när jag säger att jag kan hela utantill. Så spännande att jag nästan inte vågade lyssna på de allra läskigaste avsnitten. Och i sanningens namn fick föräldrarna också spela förbi den skrämmande inledningen där kvinnan föder en uråldrig liten gubbe med skägg, lägger honom i en korg och ställer ut honom i skogen med orden; ”Nu får varrrgen taaa dig!” Vilken mor skulle göra något sådant?! Men vi älskade verkligen den där skivan! Berättelserna, ibland i högsta grad ologiskt sammanknutna, musiken – allt var magiskt! Och vi tröttnade aldrig. När jag blev äldre och vår lillasyster som är född 1984 lyssnade på samma skiva fanns plötsligt helt nya ingredienser. Repliker som ”Känner ni vårt gamla påslakan?!” ”Det är klart att vi känner det kommunistiska spöket!” eller låttexter som "Nu styr vi mot hemmet med trasiga segel, med last utav lärdom från Marx och från Hegel" uppenbarade sig, men detta var ingenting som vi som barn förstod något av. Vi förstod bara att man skall vara snäll mot de svaga, inte mobba personer som kommer från exempelvis Grekland samt att man bör vara rädd för elaka kungar från västerlandet…
Men en sak som mina föräldrars vänsterideologi resulterade i som var svår, för att inte säga omöjlig för mig att acceptera var denna. JAG FICK INGEN MONCHICHI!!! Absolut inte under några omständigheter. Massproducerade leksaker som salufördes med hjälp av aggressiv marknadsföring kom inte innanför våra dörrar. Och dessutom var de för dyra. Och så var det med det. Slutdiskuterat!
Men min mamma är en snäll mamma. På riktigt. Vi brukar ibland likna henne vid Karl-Bertil Jonssons ömma moder. Och det var väl klart att vår mamma inte ville att jag och min syster skulle vara ledsna! Och händig var hon ju redan på den tiden. Så hon sydde helt enkelt varsin Monchichi till mig och min syster. Jäpp. Ganska stora var de. Och i brun fuskpäls. Ungefär i storlek med den största Monamin med blundögon vilken låg överst på min önskelista. Ja, alltså om man mäter i längd. Den var inte riktigt lika fyllig, om man så säger. Sedan var ju inte heller ansiktet och händerna av plast, utan tyg. Med broderade fräknar och ögon och med en tryckknapp till mun där man kunde sätta fast den lilla tummen. De var överhuvudtaget inte speciellt lika en riktig Monchichi. Och det borde de ju egentligen varit, eftersom Monchichisarnas signaturmelodi går någonting i stil med ”Vi är kompisar vi, tvillingar lika som bär. Chichi! MomomomomonChichi!” Men vi blev faktiskt jätteglada för våra hemsydda apor och lekte fint med dem. Tillsammans med våra kompisar som inte bara hade vanliga, små, i butik inhandlade Monchichi utan även just stooora, fina, brunögda Monami. Men som sagt, vi lekte fint tillsammans. Min monchichi är till och med sönderlekt och har så gott som tappat huvudet. Förstås. Ett tecken på att den är älskad i hela sin hopplöshet.
Och lika lite som min barndom blev förstörd av Staffan Westerbergs Storpotäten – skärp er människor! - lika lite blev den förstörd av en hemsydd monchichi eller självplockad nässelsoppa. Men så en dag, när man minst anar det, så händer det. Man blir plötsligt som barn på nytt. Man står där på något ställe och inser att ingenting är så vackert som en massproducerad, aggressivt marknadsförd mjukleksak. Och man bara måste ha! Ha och ha och ha och haaaaaaaaaaa!
Ett sådant ställe kan vara GeKå:s i Ullared...
Den här ganska röda uppväxten förde med sig många bra saker. Vi bodde till exempel i en vapenfri zon, vilket var ett resultat av att vår far gjort vapenfri tjänstgöring. Ett begrepp som vi lärde oss snabbt utan att egentligen förstå innebörden. Mer än att OM pappa inte hade blivit beviljad detta hade han vägrat militärtjänstgöring och därmed blivit satt i finkan. Med buller och bång. Och det var grejer det! Vi hade alltså en pappa som nästan suttit i finkan på grund av sin övertygelse om icke-våld. WOW! Den vapenfria zonen innebar att vapen inte under några omständigheter fick medtagas innanför trädgårdsgränsen. Och det accepterades som den självklaraste sak i världen av samtliga av grannskapets små soldater med pickadoller och leksaksgevär. Och nya små soldater som av en händelse skulle leka hemma hos oss blev snabbt informerade av de mer initierade. ”Här är det vapenfri zon, så lägg pickan i häcken.” Således låg det ofta en liten hög med plast- och trävapen i vår oxelhäck. På så vis skiljde vi ut oss från de övriga familjerna i byn och det kändes både spännande och bra.
En annan bra sak som den politiska uppväxten förde med sig var Nationalteaterns barnskiva Kåldolmar och kalsipper. Jag överdriver inte när jag säger att jag kan hela utantill. Så spännande att jag nästan inte vågade lyssna på de allra läskigaste avsnitten. Och i sanningens namn fick föräldrarna också spela förbi den skrämmande inledningen där kvinnan föder en uråldrig liten gubbe med skägg, lägger honom i en korg och ställer ut honom i skogen med orden; ”Nu får varrrgen taaa dig!” Vilken mor skulle göra något sådant?! Men vi älskade verkligen den där skivan! Berättelserna, ibland i högsta grad ologiskt sammanknutna, musiken – allt var magiskt! Och vi tröttnade aldrig. När jag blev äldre och vår lillasyster som är född 1984 lyssnade på samma skiva fanns plötsligt helt nya ingredienser. Repliker som ”Känner ni vårt gamla påslakan?!” ”Det är klart att vi känner det kommunistiska spöket!” eller låttexter som "Nu styr vi mot hemmet med trasiga segel, med last utav lärdom från Marx och från Hegel" uppenbarade sig, men detta var ingenting som vi som barn förstod något av. Vi förstod bara att man skall vara snäll mot de svaga, inte mobba personer som kommer från exempelvis Grekland samt att man bör vara rädd för elaka kungar från västerlandet…
Men en sak som mina föräldrars vänsterideologi resulterade i som var svår, för att inte säga omöjlig för mig att acceptera var denna. JAG FICK INGEN MONCHICHI!!! Absolut inte under några omständigheter. Massproducerade leksaker som salufördes med hjälp av aggressiv marknadsföring kom inte innanför våra dörrar. Och dessutom var de för dyra. Och så var det med det. Slutdiskuterat!
Men min mamma är en snäll mamma. På riktigt. Vi brukar ibland likna henne vid Karl-Bertil Jonssons ömma moder. Och det var väl klart att vår mamma inte ville att jag och min syster skulle vara ledsna! Och händig var hon ju redan på den tiden. Så hon sydde helt enkelt varsin Monchichi till mig och min syster. Jäpp. Ganska stora var de. Och i brun fuskpäls. Ungefär i storlek med den största Monamin med blundögon vilken låg överst på min önskelista. Ja, alltså om man mäter i längd. Den var inte riktigt lika fyllig, om man så säger. Sedan var ju inte heller ansiktet och händerna av plast, utan tyg. Med broderade fräknar och ögon och med en tryckknapp till mun där man kunde sätta fast den lilla tummen. De var överhuvudtaget inte speciellt lika en riktig Monchichi. Och det borde de ju egentligen varit, eftersom Monchichisarnas signaturmelodi går någonting i stil med ”Vi är kompisar vi, tvillingar lika som bär. Chichi! MomomomomonChichi!” Men vi blev faktiskt jätteglada för våra hemsydda apor och lekte fint med dem. Tillsammans med våra kompisar som inte bara hade vanliga, små, i butik inhandlade Monchichi utan även just stooora, fina, brunögda Monami. Men som sagt, vi lekte fint tillsammans. Min monchichi är till och med sönderlekt och har så gott som tappat huvudet. Förstås. Ett tecken på att den är älskad i hela sin hopplöshet.
Och lika lite som min barndom blev förstörd av Staffan Westerbergs Storpotäten – skärp er människor! - lika lite blev den förstörd av en hemsydd monchichi eller självplockad nässelsoppa. Men så en dag, när man minst anar det, så händer det. Man blir plötsligt som barn på nytt. Man står där på något ställe och inser att ingenting är så vackert som en massproducerad, aggressivt marknadsförd mjukleksak. Och man bara måste ha! Ha och ha och ha och haaaaaaaaaaa!
Ett sådant ställe kan vara GeKå:s i Ullared...
posted by Saring at 4:15 em
4 Comments:
Njuter som vanligt av att läsa det du skriver. Känner igen detdär med Monchichi... Jag fick faktiskt en, men fick vänta till jul förstås. Till skillnad från mera coola tjejer i klassen som var först med det senaste. När man fick en Monchici i julklapp så var den ju nästan på väg ut liksom...
KRAM
A
Vilken fantastisk betraktelse! Jag kan väl säga att jag känner igen mej;)
Hej!
Jag är djupt imponerad av dina fina rapporter, men jag måste påpeka en liten sakdetalj. Det var inte greken som var mobbad. Han hade en gitarr i ett blommigt band, varför han suttit i fängelse i diktarurens grekland. Den mobbade som kallats alla möjliga fula ord och fått stryk hette Kadazanovitcz (stavas det så?) och kom från Yugoslavien där hans pappa inte kunnat få något jobb. Vad som gällde för hans mamma framkom dock inte, vilket är märkligt med tanke på resten av skivans innehåll.
Ja, jag kan också Kåldolmar och Kalsipper utantill, och vill du undvika att spela sönder din gamla vinyl, finns den utgiven på CD.
Tack!
/flix
ja men du har ju HELT rätt!!! Tacksamt tar jag emot denna korrigering och modifierar mitt uttalande; "jag överdriver inte när jag säger att jag kan NÄSTAN hela skivan uttantill" ;o)
Tjolahopp!
Skicka en kommentar
<< Home