Uppesittare...

Påminn mig om att aldrig mer dricka kaffe efter klockan 18... Här sitter jag insvept i ett täcke med ett totalt mörker omkring mig.

Hur lät det?! Det är inte heller sant eftersom Hiltons skrapa lyser upp vår matsal med en svagt neonblå ton. Har funderat på att skaffa mig en sådan där pervokikare. En sådan där som man kan se hur långt som helst med. Skulle nog kunna vara underhållande. Vad sysslar en genomsnittlig Hiltongäst med EFTER det att han/hon åkt i den fashionabla glashissen som inga fulla Malmöbor får åka uppochneruppochneruppochner i. (Hur vet jag det?)

Sådana saker kan man ju fundera på då man sitter här i mörkret och känner sig skum. Annars händer det inte så värst mycket i de här kvarteren. Speciellt inte sedan de bestämde att flytta Malmöfestivalen. Ett beslut som jag å andra sidan skulle kunna fira alla årets dagar. Men nu är det mest spännande som sker utanför fönstret att man blir plågad av en och annan gränspsykotisk gatumusikant som spelar polska på blockflöjt fyra timmar i sträck. Och som sedan blir ivägkörd av en revirmedveten romsk dragspelare. Som också spelar polska i fyra timmar i sträck. Fast en annan. Och jag är van vid lite mustigare underhållning från mina tidigare kvarter.

Tidigare bodde vi nämligen på Möllevångstorget. Ja, alltså inte på torget. Det hade ju inneburit i själva Sibyllakiosken och där hade jag nog inte trivts. För mycket stekos. Retligt att lukta pommes hela dagarna. Nej, vi bodde liksom på ena hörnan, med fransk balkong ut mot torget. Vi behövde ingen TV. Jag kunde stå, alternativt sitta i timmar och spionera på folk. Folk med eller utan små söta husdjur. De som var utan medföljande husdjur var mest spännande. Jag minns en gång som det var skottlossning mitt på dagen och min puls ökade till 5000 slag per minut! Van möllanbo som man var, ringde jag blixtsnabbt "Pilisen". "Det är två galna män som skjuter med gevär på torget!!!" skrek jag. "Jaså." Fick jag som svar från andra änden. Och så syrligt; "Det är kommunens skyddsjägare som skjuter duvor kan jag tro" "Eh, jaha... Tack då." *Klick* Hur fan skulle jag kunna veta att det var duvor de siktade på?! Jag borde väl åtminstone fått en liiiten medalj för mitt civilkurage?! Otack.

En annan gång blev jag vittne till en ganska mastig knarkaffär. Ni vet, pulverprovning i framsätet på bilen och hela kittet. Ringde förstås även då Pilisen. Jag kände mig som värsta deckardrottningen när jag refererade vad som skedde. Bilen stod nämligen parkerad snett nedanför vårt fönster, så det var fri sikt rakt in i händelsernas centrum. "Vi skickar en bil" fick jag till svar. Och visst kom Pilisen. 40 (fyrtio) minuter senare. Och då var liksom redan affären uppgjord. Och sedan beslutade sig Malmö stad för att sätta upp övervakningskameror runt hela torget och vår gratisunderhållning blev aldrig som förut. Mer söta husdjur och mindre Hill street blues om man så säger.

Men nu har man ju gått och blivit borgerlig så det förslår i nya kvarter utan störande moment. Och tiden från mina gamla kvarter kommer väl succesivt att förvandlas till ett exotiskt minne från svunna tider. Minnen som jag kan berätta för våra välsnutna borgerliga barn där vi sitter i vårt välordnade och sådär alldeles lagom sparsmakade, välmöblerade hem. Minnen som liksom får oss att ändå känna oss sådär medmänskliga och alternativt speciella. Trots att alla våra ideal sedan länge bytts ut mot betydligt mer bekväma sådana. Jaha. Där har vi det. My life to be. Eller?

Nej. Man tänker på tok för mycket när man lever mammaliv. Alltid spårar det ur. Alltid! Jag går och lägger mig istället. Och somnar gott lagom tills Almaunder vaknar och vill käka. Återkommer en annan dag. Med betoning på dag.

Sov gott!