En dag på Willy’s

Igår var vi på lite olika mental nivå, jag och maken. Jag hade en ganska påtaglig överskottsenergi och han var bakis. På frågan vem det således varit mest synd om blir svaret enkelt. Honom. Man skulle väl kunna beskriva mitt beteende under gårdagen som lite av en otålig och dominant version av den där hackspetten i kalle ankas jul. Ni vet, ”Baraparaparaparaparaparaparapaaa”. Medan S mer var som den där sovande storfågeln som blir fotograferad. Men Alma hade en strålande dag och matchade därmed mig som hand i handske. Två aktiva av tre möjliga är ju inte så illa, så jag och mitt lilla gäng bestämde oss för att åka till Willy’s och storhandla. Eller rättare sagt JAG bestämde att vi skulle åka till Willy’s och storhandla. Och S applåderade mitt förslag. Inte. Och Alma blev varken glad eller ledsen eftersom hon i sanningens namn inte begriper så mycket. Ännu. Men Willy’s blev det.

Redan i bilen kom jag med förmaningar; ”Om det här nu skall bli trevligt, S så får du faktiskt anstränga dig lite! Du behöver ju inte se sur ut redan på väg IN i affären!” Hur sinnessjukt är det att ens låtsas att det skulle kunna bli TREVLIGT att storhandla, tänker ni kanske. Men ser ni där håller jag inte med! Jag tycker att det kan vara hur kul som helst. Men problemet är, att lika passionerat som jag ställer mig inför dessa monsterbutiker med tjugofemkilos förpackningar med grillkrydda, lika stor aversion har käre S inför samma tillhåll. Han säger att han får klåda. Av såväl själva lokalen som folket i dem. Vad han nu menar med det.

Så de gånger vi ändå åker iväg tillsammans brukar det resultera i att jag tillbringar halva tiden åt att hurtfriskt försöka få S på gott humör och andra halvan åt att försöka hålla mig ifrån att slänga en monsterbal med toalettrullar i huvudet på honom. Vid den tidpunkten brukar vi därför vända på steken genom att S förstår att mitt mått för länge sedan är rågat varför det blir hans uppgift att försöka få en skitförbannad fru på gott humör. Ända tills det är dags att betala. För då får han ångest igen. Ångest över att det blir så fruuuuuuuuuuktansvärt dyrt!!! Även fast vi levt ihop i tretton år och storhandlingssumman brukar vara ungefär densamma varje gång. Och eftersom han sällan hunnit lyckats få mig glad till dess att vi når kassorna, brukar hemresan i bilen vara minst sagt ansträngd. Men igår lyckades vi av någon outgrundlig anledning hålla oss riktigt väl till mods. Ända tills vi kom till kassorna, vill säga.

Jag tror att vi har Alma att tacka för S:s frejdiga humör. Han bar omkring på henne i vår Baby-Björn och tydligen har hon ärvt sin mors passion för storköp! Man såg tydligt att hon började jaga upp sig redan vid konserverna. Det här var liksom det häftigaste hon upplevt! Detta kunde man se genom att hon började jobba frenetiskt med både armar och ben. Det såg ut som om S bar omkring på en mycket glad men samtidigt förvånad liten sprattelgubbe på magen. När vi nådde mejeriavdelning nådde Almas eufori sin kulmen! Hon skreeek av glädje! Idogt sprattlande lät hon IIIIIIIIIIIIIHHHHHH!!!! IIIIIIH! IH! IH! IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIH! Oavbrutet. Och då snackar vi säkert 200 decibel. Säkert. I lika säkert femton minuter. Och S försökte under tiden för detta spektakel komma på ett sätt att förhålla sig till denna lilla enmansshow som han fann sig bärandes runt på. Eller rättare sagt, han försökte hitta ett sätt att förhålla sig till omgivningens reaktioner. Det var ju inte han som betedde sig. Han var ju bara bakis och ville vara så anonym det bara gick. Men det ville ju inte Alma. Hon ville skrika högst av alla och sprattla som en liten toka. Och det fina med denna kråksång var ju att S var upptagen av Alma och inte av hur fruktansvärt hemskt och tråkigt det är att vara på Willy’s.

Eftersom jag således inte hade behövt lägga så stor energi på att hålla S ifrån att gå ner sig i ”Den stora storköpsdepressionen” under tiden för inköpen, kunde jag ändå så långt det var möjligt förebygga en krisreaktion vid betalningsdags genom att noggrant oh pedagogiskt fråga ”Finns det nu någonting som du tycker att vi skall lägga tillbaka? Någonting som du känner är onödigt?”. Men det fanns det inte. Han konstaterade bara med liteliteliiite darr på rösten ”det här kommer att bli DYRT”. ”Ja” svarade jag. ”Det kommer det”. Så ställde sig S nere vid kassabandet för att plocka i varorna i de närmare 275 st matkassar som krävdes.

Det var då jag kände blickarna. Och hörde mumlet. Jag kände mig alltså inte bara iakttagen utan också öppet diskuterad! Hur ofta upplever man det?! Jag sneglade bakom mig i matkön och där stod två män från Amärrka. Det hörde jag på att de pratade amärrikanska. Om mig. Tätt, tätt med huvudena ihop och uppspärrade ögon, stod de båda männen och pratade och förundrades. Över mig. ”Look!” ”What IS she doing?!” “It’s a completely straight row!!!” “Yes! I’ve never seen anything like it!!!” “Look! Look!” Eh?! Hjälp... Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så psykdiagnostiserad!

Så vad gjorde jag då? Vad var det som var så märkligt och udda? Ja, vad kan jag säga? Jag försöker ju bara hjälpa till så gott det går… Är liksom noga med att så långt det är möjligt inte bidra till kassörskornas utslitningsskador. Så jag ställer liksom ALLA varor med sträckkoden MOT mig. Precis som man SKA! En och en, står de. Fint och prydligt i en rad efter varandra. Inget varuberg här inte! Och tydligen hade de här två männen aldrig sett något liknande tidigare. Tydligen var jag också den enda i hela butiken som gjorde så. Ja, SÅ noga alltså. Det såg ganska fint ut. Mitt matvaruband. Han som var innan mig var en riktig slarver kan jag berätta! Alla varor i en stor hög – ingen hyfs alls! Men även om JAG vet varför jag är noga med att underlätta för mina medmänniskor kassörskorna, så var den här upplevelsen på inga vis angenäm. Jag kände mig onekligen som ett psykfall. Som om jag led av någon slags tvångsneuros. Så när det blev dags att lägga upp frukten och grönsakerna pustade jag ut. Inga streckkoder… Men när jag hade plockat upp samtliga varor från kundvagnen, var jag självklart noga med att sätta upp nästa-kund-pinnen efter mig. Förstås! Hur skulle det annars se ut?!

Men även här fick scenariot en relationsgynnsam bieffekt! Jag kunde ju nämligen fokusera på den gamla lärdomen att begreppet "galen" i allra högsta grad är relativt. Galenskapen ligger så att säga i betraktarens öga. För de där båda männen kommer jag alltid vara "the crazy Swedish lady at Willy's"... Och det funderade jag förstås en del på, där i bilen. Efter det att jag betalat den storastorastooora notan. Och undvikit att se min älskade i ögonen. Tankarna på mig själv som en galen och mycket anal person gjorde att jag alltså slapp fokusera på en bakfull, ångestladdad livskamrat med tunn plånbok. Så lägligt! Vi kanske kan bli riktigt bra på att storhandla, jag och maken. Nu vet vi ju att knepet ligger i att finna tillräckligt många distraherande inslag under inköpsrundan. Kanske skulle man kunna lägga ut ett spår för nästa gång? Anlita ett gäng skådespelare som ”stör” en på vägen? Hmm… Det tål att tänkas på!

So long for now.