Skräckvision - Slottsstek i ögat

Alltså, vad det är svårt att äta gröt! Varför har ingen berättat hur fruktansvärt krångligt det är att lära sig äta, för att inte tala om hur svårt det är att lära ut ätandets konst! Jag har annars vad man skulle kunna kalla för ett förvärvat tålamod. Någonstans i slutet av gymnasiet, under min utbildning till "vårdare för personer med psykisk utvecklingsstörning" som det hette då, förstod jag att här krävs det tålamod. Annars går det bara inte. Jag kan omöjligt stå här och stressa upp mig över en person som tar 1,5 timme på sig att knyta skorna - när det är mitt jobb att faktiskt se till att personen gör just detta. I 1,5 timme, om det är vad som krävs för att skorna skall bli knutna. Av rätt person. Så då skaffade jag mig det. Tålamod alltså. När jag ändå var i skaffningstagen, passade jag även på att förvärva mig en klart utbredd tolerans för musik och fann mig snart nynnandes på allsköns svängiga dansbandslåtar. Men det är en annan historia.

Och tålamodet har verkligen funnits fastetsat i hela min person. Mitt vuxenlugna jag har verkligen präglats av tålamod. Jag kan konsten att se förnöjsam ut vill jag lova och håller med lätthet frustrationsbubblorna borta genom lite lättsam mental träning som det heter nu för tiden. Tills nu. Nu jävlar bubblar det! Och allt har med gröt att göra. Eller allsköns födoämnestransport in i den lilla, lilla mun som sitter i min lilla, lilla dotters ansikte. Och är full med tunga! En tunga som liksom trycker ut allt som jag försöker trycka in. Ändå börjar jag alltid väldigt lugnt och harmoniskt. Försöker se till så att tidpunkten för operationen är rätt - Alma får varken vara för hungrig eller mätt eller trött eller pigg för den delen och redan där hör ni hur svårt det är! och placerar oss sedan i position. Alma i stolen, en bit bort från bordet så att fokus ligger på den idogt leende matmamman och så sätter vi igång. Och de första två skedarna brukar gå bra. Sedan börjar kladdet. Och jag är ändå en kladdtolerant person som helst lagar mat utan andra redskap än händerna (okej då. Liten överdrift) och har som inställning att det mesta går att tvätta bort. Men här snackar vi KLADD. Igår fick Almaunder gröt i båda ögonen. Ja i båda ögonen. Och det förstår ju vem som helst att ögonen inte är rätt plats för banangröt. Och ju mer frustrerad jag blir och ju mer jag tänker att "här gäller det att ta det lugnt och ta liiiiiite gröt på skeden bara", ja desto mer gröt åker upp på skeden och forceras in i det lilla barnets redan grötiga mun.

HUR GÖÖÖÖÖR MAN?!?!???!!!

Jag försöker intala mig själv att det kommer. Jag har svårt att se Alma som femtonåring med samma svårigheter till matintag. Väl? Snälla? Säg att det är så... Tänk om hon sitter där på studentmiddagen och kämpar med slottssteken och allt ändå bara hamnar i ögat till slut? Eller i den fina håruppsättningen... Usch, jag ryser vid tanken.

Nej! Så får det bara inte bli! Vi får helt enkelt fortsätta öva. Övaövaövaööööva. Och jag får intensifiera min menala träning. Rejält. Men jag tycker ändå att någon borde sagt något om hur infernaliskt svårt det kan vara att få ner mat i en liten mun. Här har man förberett sig som attan inför nattvak och kolik, så blir det matningen som man går i gång på! Tänk som det kan bli.

Men vi skall fortsätta öva. Ingen slottstek i mitt barns öga om jag får bestämma.