GeKå:s i Ullared

Nu skall jag berätta. GeKå:s är inte en affär. Det är en hel liten stad. En mycket fascinerande sådan med lika fascinerande invånare. Senast jag var där var alltså i sällskap med min då pinfärske make samt mina lika pinfärska svärföräldrar. Och detta var sex år sedan. Vi var alltså nygifta och hade inte råd att just då åka på smekmånad till typ Maldiverna, så jag föreslog istället att vi skulle joina svärföräldrarna när de ändå skulle åka till Ullared och shoppa loss. Den nyblivne maken blev förstås eld och lågor och kunde inte snabbt nog komma fram till Ullareds förlovade land. Han hoppade uppochneruppochner i baksätet och frågade gång på gång sådär härligt förväntansfullt ”När är vi framme?!!! Nääääär är vi framme?!!!” Eller, nej. Han maaasade sig snarare till bilen likt en amöba, med en ganska gråvit ansiktston. Och jag körde lite mer av den där förväntansfulla hoppa-upp-och-ner-i-baksätet-och-tjata-varianten. Vi är ett riktigt radarpar jag och Stefan!

Väl i Ullared såg vi den. Kön. Alltså, de som aldrig varit på GeKå:s i Ullared har heller aldrig sett en kö. Det menar jag. Jag såg hur min makes ansiktsfärg skiftade från gråvit till grågrön. Axlarna sjönk ner till knävecken och för en sekund trodde jag att han skulle börja gråta. ”Äsch, det här går fort älskling! Innan du vet ordet av är vi inne!” sa jag med min allra tolerantaste och mest peppande röst. Eller mest irriterande kanske, beroende på vem ni frågar. Men Stefan såg inte alls glad ut över att det skulle gå fort. Det var som om han inte alls ville in på GeKå:s?

Och in kom vi. Och då gick Stefan ut.

”Du hittar mig i bokhandeln.” Ridå.

Så denna gången slapp han följa med. Jag är faktiskt ingen sadist och dessutom så vill jag ju lägga min energi på att leta fynd och inte på att peppa en storköpsfobiker med dödslängtan. Så det glada gäng som mötte upp på GeKå:s i Ullared bestod av mig, min storasyster Emma samt mamma och pappa. Och Alma förstås. Och Alma var PÅ. Det är mammas flicka det, vill jag lova. Pigg och glad med ett osvikligt intresse för realisation och folksamlingar – det är min tösabit det! Fast jag är i själva verket inte alls särskilt bra på realisationer och folksamlingar. Det är något med perceptionsförmågan som inte alltid är hundra, men viljan finns!

När vi denna gång kom till Ullared möttes jag av en fullkomligt fantastisk syn. En japansk cowboy som åt hamburgertallrik. Jo, det är säkert!!! En JAPANSK cowboy!!! I femtioårsåldern!!! Med cowboysarhatt, cowboysarboots, nacksläng och en sådan där cowboysarslips bestående av ett snöre som hålls ihop i halsen av en metallörn. Dessutom hade han gjort rörande tappra försök att få till respektingivande cowboysarpollisonger. Men skäggväxten räckte inte riktigt till...

Efter att ha inlett vår Ullaredsvistelse med att förtära lite lunch på samma uteservering som cowboysarjapanen och samtidigt insupit Ullaredsluft samt beundrat utsikten - läs befolkningen, var jag på så pass gott humör att jag kunnat impulsköpa ett radhus och flyttat dit! Men det gjorde jag inte. Istället gick vi in på GeKå:s. Eller först gick vi till Sko-Boo men där var det hemskt och tråkigt så det glömmer vi.

När jag stegade in på GeKå:s drabbades jag av andnöd. Det är nämligen stort nu. Och jag tyckte att det var stort när jag var barn. Och då var det väl en femtedel av ytan kanske. Så min barndoms perceptionsproblem accelererade från 4 till 300 på 1 sekund och jag var på väg att ge upp. Jag var alltså på väg att ramla ihop i en liten hög där på GeKå-golvet men med stöd av min älskade storasyster lyckades jag ta mig samman och långsamt göra min väg genom butiken.
Och hur gick det då? Jo, jag vill säga att jag var riktigt duktig! Jag impulsköpte ingenting!!! Och det trodde jag verkligen att jag skulle göra. Jag hade sett för mig hur jag liksom rusade in på GeKå:s och hysteriskt och besinningslöst började riva ner saker i den gigantiska kundvagnen, helt utan urskiljning och sedan komma till kassan med en slutnota på sju miljarder. Sju miljarders kronor för skräp. I fel storlek.

Men så blev det alltså inte. Jag vred och vände på sakerna. Jag lade i dem i vagnen och jag plockade ur dem ur vagnen. Och jag räknade till och med ut summan på min systers kalkylator! Och lade tillbaka ytterligare något mer. Och jag hade kontroll. Jag hade ett självbelåtet leende på läpparna när min syster sa; ”ja, så kan vi väl ta en sväng på leksaksavdelningen också.” Jag tänkte verkligen ”ja, visst! Piece of cake! Vad skulle rimligen kunna finnas på leksaksavdelningen som skulle kunna intressera mig? Let’s go!” Jag och maken är nämligen helt överens. Vi kommer aldrig att överösa vårt barn med prylar. Prylar för prylarnas skull. Vi vägrar att ha ett barnrum fullt av små värdelösa BettySpaghetti-pryttlar från någon lika värdelös Happy-Meal-låda. Det har vi sagt och därom är vi helt överens. Men om jag vetat vad jag vet nu, hade jag då tagit vägen genom leksaksavdelningen? Hade jag då med ett självbelåtet leende stegat på så raskt vid min systers sida?

Nej.

För plötsligt händer det. Jag åker tillbaka i tiden. Fortfortfort går det och plötsligt är jag inte längre en mogen kvinna i 32-årsåldern. Plötsligt är jag istället sju år och jag är den stackars flickan i min klass som inte får någon MonChichi. Och så – PANG! Tillbaka till nutiden. Jag ÄR en kvinna i 32-årsåldern. Dock inte alls en mogen sådan. Lite av den där sjuåringen har satt sig fast. Och så händer det. Jag rusar fram till gosedjurshyllan! Hysteriskt och besinningslöst börjar jag riva ner saker i den gigantiska kundvagnen, till synes helt utan urskiljning. Eller nej, inte helt utan urskiljning. Men nästan.


För det gick helt enkelt inte att välja - de var ju så söta! Och så mjuka! Och såg så nya och alldeles, underbart massproducerade ut! Och inte alls hemsydda! Och allihopa saluförs de verkligen med hjälp av alldeles underbart aggressiva marknadsföringsmetoder!

Jag var ärligt talat liiite nervös inför hemkomsten till Stefan. Men han blev inte arg. Han bara log lite trött, skakade lite grann på huvudet, suckade lite lätt, med lätt höjda ögonbryn. Och så var den krisen över.