Möhippa - så gick det
Jo, den blev bra. Men jag blev trött. Fast det skall man väl bli när man hippar en mö?
Det var ju det där med att bli väckt klockan 05.15 och sedan vara cateringansvarig för arton personer och samtidigt råka köra helt fel väg till det hyrda huset och istället förirra sig ut längs Österlens kustvägar och vara väldigt väldigt nära ett totalt sammanbrott eftersom alla väntar i huset på att just jag skall komma med maten och börja berätta för alla vad som skall göras och samtidigt som stressen över detta faktum är total eftersom de där kustvägarna mest är 50-sträckor samt att jag dessutom har en semesterfirarfamilj framför mig, försöker jag febrilt att inte tänka på att det ett par timmar tidigare samma dag gått upp för mig att jag har lyckats med konststycket att SLÄNGA samtliga av hushållets betalkort samt makens körkort och jag försöker dessutom verkligenverkligenVERKLIGEN att inte tänka på att jag nog är världens mest misslyckade människa som dessutom har slarvat bort såväl min ärvda förlovningsring (som jag älskar) och min vigselring OCH guldmedaljongen som jag fick av mamma när Alma föddes och som jag älskar (är det någon som har stulit mitt guld från mitt eget hem?) utan istället försöka koncentrera mig på att komma fram till huset någon gång med ett någorlunda rimligt blodtryck och ett trivsamt leende adresserat till de övriga möhippa människorna.
Okej då. Dagen kunde ha blivit bättre. För egen del.
Men Hippmön mådde bra och fick ett fullkomligt fantastiskt dygn! Och det gläder mig på djupet av mitt hjärta. Dessutom fick jag ett par fina nya vänner. Och min cateringprestation blev fullkomligt bejublad och man älskade min mat.
Så det kunde ju också varit sämre.
Och första natten utan Alma, undrar ni kanske. Hur gick det då? Jo, tack bra. Med det lilla prekära undantaget att jag vaknade mitt i natten, fullkomligt skräckslagen över att Alma höll på att krypa över kanten på den mycket smala sängen varför jag fullkomligt KASTADE mig över min sängkamrat, - som verkligen inte var Alma - lyfte på hennes täcke, tog ett bryskt tag om hennes ben och klappade panikslaget omkring mig på täcket. Nej. Det var inte uppskattat.
Men litelite roligt...
Det var ju det där med att bli väckt klockan 05.15 och sedan vara cateringansvarig för arton personer och samtidigt råka köra helt fel väg till det hyrda huset och istället förirra sig ut längs Österlens kustvägar och vara väldigt väldigt nära ett totalt sammanbrott eftersom alla väntar i huset på att just jag skall komma med maten och börja berätta för alla vad som skall göras och samtidigt som stressen över detta faktum är total eftersom de där kustvägarna mest är 50-sträckor samt att jag dessutom har en semesterfirarfamilj framför mig, försöker jag febrilt att inte tänka på att det ett par timmar tidigare samma dag gått upp för mig att jag har lyckats med konststycket att SLÄNGA samtliga av hushållets betalkort samt makens körkort och jag försöker dessutom verkligenverkligenVERKLIGEN att inte tänka på att jag nog är världens mest misslyckade människa som dessutom har slarvat bort såväl min ärvda förlovningsring (som jag älskar) och min vigselring OCH guldmedaljongen som jag fick av mamma när Alma föddes och som jag älskar (är det någon som har stulit mitt guld från mitt eget hem?) utan istället försöka koncentrera mig på att komma fram till huset någon gång med ett någorlunda rimligt blodtryck och ett trivsamt leende adresserat till de övriga möhippa människorna.
Okej då. Dagen kunde ha blivit bättre. För egen del.
Men Hippmön mådde bra och fick ett fullkomligt fantastiskt dygn! Och det gläder mig på djupet av mitt hjärta. Dessutom fick jag ett par fina nya vänner. Och min cateringprestation blev fullkomligt bejublad och man älskade min mat.
Så det kunde ju också varit sämre.
Och första natten utan Alma, undrar ni kanske. Hur gick det då? Jo, tack bra. Med det lilla prekära undantaget att jag vaknade mitt i natten, fullkomligt skräckslagen över att Alma höll på att krypa över kanten på den mycket smala sängen varför jag fullkomligt KASTADE mig över min sängkamrat, - som verkligen inte var Alma - lyfte på hennes täcke, tog ett bryskt tag om hennes ben och klappade panikslaget omkring mig på täcket. Nej. Det var inte uppskattat.
Men litelite roligt...
posted by Saring at 4:01 em
2 Comments:
Fniss...f'låt men det är sååå kul med sömngångare! Jag får en dos nästan varje natt. Häromsistens när F skulle krypa in och hämta nåt under en byrå. Och igår när hon var upp och 'rättade till' kamera och fruktskålen på vardagsrumsbordet i sömnen *g*
*s* Jo... En annan av möhipporna är en riktigt nattlivlig person. På morgonen låg hon och var oerhört dryg mot en stackars person som i drömmen tydligen tagit med sig en massa djur som de skulle få plats med i bilen; "Jaha... Och de här djuren. Hur tänkte du att vi skulle få plats med dem? Jaha... Mmm... Har du skaffat mig en kanin också? Det var ju inte särskilt smart..." Så vi var ett snyggt team...
:oD
Skicka en kommentar
<< Home