Nyförvärvad Pippi-fobi

Nu är det ju alltså Malmöfestivalen i en vecka framöver. Och igår tog vi en liten stros på densamme, trots mitt tillstånd av yrsel och lätt illamåendet. Allt var gott och väl. Vi tittade på lite folk och lite tält och lite spågummor och lite tält och lite folk och så plötsligt hade vi kommit fram till barnområdet. Den så kallade Lillördagsplanen. Där finns barnverkstad och barnens scen och underhållning av clowner utan gränser. Jo. Det kan verkligen bli hur läskigt som helst. Tänk en clown helt utan gränser. Ryser vid blotta tanken. Men då clownerna hade en förmodat välförtjänt paus från tokerierna var det något annat som pockade på min uppmärksamhet. Pippi Långstrump. Men ändå inte...

En av Malmös leksaksaffärer har riggat upp ett litet kom-här-alla-barn-och-tjata-på-era-föräldrar-så-att-ni-får-en-massa-skräpleksaker-som-ni-inte-behöver-tält. Och där fanns hon. Pippi Långstrump. Men ändå inte...

Barnet som var i elvaårsåldern var alltså utklädd i en av leksaksaffärens Pippikostymer och hade således även den klassiska knallorangea peruken på huvudet. Och målade fräknar på näsan. Men det var någonting som inte stämde. När elvaåringen fick jobbet som Pippi blev hon samtidigt instruerad i vad detta förväntas innebära. Okej, tjejen. Du ÄR Pippi Långstrump. Och du skall krama barn. För det gör Pippi. ALLA barn. Okej, tjejen? Så det var alltså vad den elvaåriga Pippi-imitatören gjorde. Kramade barn. ALLA barn. Men hon var inte glad, som ju iallafall jag inbillar mig att Pippi Långstrump skulle vara. Hon var inte alls glad. Jag inbillar mig att den riktiga Pippi skulle ha skuttat omkring och kramat ungar på ett snällt men samtidigt lite för hårdhänt vis. Men den här Pippin skuttade inte.

Istället smööög hon omkring och utan att så mycket som ha fått ögonkontakt med det stackars intet ont anande barnet kramade hon till. Eller snarare, hon kramade på barnen. Fullkomligt utan glädje och engagemang. Och lååångsamt, som i ultrarapid. Med en superläskig tom blick. Hon hade ett jobb att sköta, men mer var det inte. Och för första gången i mitt liv fick jag uppleva ren och skär Pippi-skräck. En enda sak for fram och tillbaka i mitt huvud Måste bort! Måste undgå Pippi! Måste rädda Alma undan Pippi! Måste bort! Måste rädda Alma undan galen-Pippi! Och jag sprang. Som jag sprang.

Okej då. Det där sista var kanske en liten lätt överdrift men jag skyndade iallafall mig bort med Alma i famnen. Med en lätt förhöjd puls. Samtidigt som mitt dramatiska sinne spelade upp den där melodislingan som man hör i skräckfilmer... Nananana nananana Ih! Ih! Ih! Ih!

Och jag lovar. Jag har inte kunnat skaka av mig bilden av den där flickan. Hennes tomma blick. Och hennes ordlösa smygkramar. Jag återkom till detta vid upprepade tillfällen under gårdagen. Och även vid frukostbordet idag. Så ni förstår att detta var minst sagt en påträngande upplevelse. Och som för att ytterligare bearbeta händelsen frågande jag S Hur skulle du beskriva den där Pippiungen? Och S funderade. Så sa han Ja... Det är svårt... Som Damien ungefär.

Och hur svårt det än är att erkänna det - jag menar, det handlar faktiskt om ett barn, så var det exakt samma känsla som grep tag i mig. Nananana nananana Ih! Ih! Ih! Ih!

Pippi Långstrump... Huvva...