Eländesfobi

Jag trivs inte med att vara en enländesbloggare därför blir det inte heller mycket bloggat för tillfället. Jag trivs inte med att vara en eländesmänniska över huvud taget och jag har väldiga problem att besvära andra med mina inre orosmoln på ett akut stadie, även i verkliga verkligheten. Jag trivs inte med det. Samtidigt vet jag att det är viktigt och bra och att jag när jag väl gör det, brukar må bättre.

Felaktigt kan näramänniskor i mitt liv få för sig att de har något med min ovilja till gemensam frossa i min eländesgrop att göra. Att min blottningsfobi liksom skulle ha med just honom eller henne att göra. Men så är det förstås inte. Mina näramänniskor har jag valt själv och de finns i mitt liv just därför att de är fina människor som jag vill ha nära. Och missförstå mig inte, jag är en jäkel på att öppna mig. Jag har inga svårigheter att visa mina svagheter och prata om tankedemoner och komplex och kan verkligen anförtro näramänniskorna viktiga själshemligheter. Men bara när jag själv känner att jag är i kontroll. När jag vet att det är jag som har full koll på vad som bör sägas och inte. När jag jag har kontroll över vad som skall avslöjas. Jag har inga svårigheter att vara som en öppen bok, så länge jag har känslan av att det är jag som håller ett stadigt grepp om pärmarna. Att jag när som helst kan stänga igen.

Och så är det inte nu.

När jag känner mig under isen tenderar den där kontrollen nämligen att fullkomligt splittras sönder. Min bok står vidöppen för vem som helst att läsa. Och det känns otryggt. Jag blir för sårbar. Och för eländig. Jag avskyr att vara eländig! Min idealbild av mig själv är definitivt inte eländig. I min Saringfantasi är är jag varm, snäll, intresserad, rolig, uppriktig med en fin känsla för vördnadsfull tydlighet och en livfull spontanitet som gärna får förtjusa omgivningen. Ja och intelligent förstås! Det får vi inte glömma.. Man kanske till och med skulle lägga till häpnadsväckande framför intelligent. För att riktigt understryka mina orimliga krav på mitt jag. Jo så får det bli. Och häpnadsväckande intelligent! Sådärja.

Och just nu går ovanstående riktigt dåligt. Just nu är jag nämligen sur, trött, tråkig, stingslig och har riktigt dåligt tålamod med andra. Ocharmig är närmast en underdrift. Jag känner mig fullkomligt självupptagen, egocentrerad och jag gillar inte alls självupptagna människor. Jag gillar inte alls mig själv för tillfället. Och då blir graden av angelägenhet att vistas ute bland allmänheten väldans låg.

Jag känner mig stressad och har över huvud taget ingenting att vara stressad över. Ingenting. Eller, jo. Småsaker. Som den lilla detaljen att lägenheten ser förfärlig ut och allt är igengeggat och snuskigt och när jag väl får tid att ta tag i skiten så finns ingen kraft att uppbåda. Ingen. Njet nix nada. Och finns det någonting som förvärrar min eländeskänsla så är det att gå omkring i en eländig omgivning och eftersom jag inte vill vistas någon annan stans än just hemma hade jag verkligen behövt att hemmet var lite snyggare. Att det var mer ordnat och rett utanför än innanför. Mig, alltså. Nu skall jag åtminstone ta mig en kopp kaffe. Kanske en dusch också. Kanske i omvänd ordning. Kanske få på mig lite kläder kanske. Jo. Kanske.