Vill inte

Okej, nu kommer det. JAG VILL FAN INTE BÖRJA JOBBA!!!!!!!!!!!! IDAG ÄR DET EXAKT TVÅ VECKOR KVAR INNAN JAG BLIR UTSLÄNGD FRÅN DEN BÄSTASTE TILLVARO JAG NÅGONSIN HAFT I HELA MITT AVANCERADE LIV!!!!!!!!!!!!! JAAAAAAAAAG VIIIIIIIIIIIIIIIIILL IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIINTE SLUUUUUUUTA VAAAAARA DÄR JAG ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!!!!!!!

Jagvillintevillintevillintevillintevillintevillinte
villintevillintevillintevillintevillintevillinte!!!

Och den person som säger någonting om att jag får tänka på hur fantastiskt underbart viktigt och fint det skall bli för S som skall få ta över stafettpinnen och få ha det lika underbart som jag har haft det ger jag en fet cybersmäll. Det här är MITT utrymme och här får jag vara hur ofattbart oförstående och känslomässig och ojämställd och politiskt och relationsmässigt inkorrekt som helst. FÖR JAG VET JU ALLT DET DÄR. Och jag lägger ner typ ALL tid annars åt att tycka och tänka det. Det är fantastiskt bra och helt rätt att S skall vara hemma med Alma. Men det känns tungt för mig att lämna det här livet. Jag vill inte. Så nu skall jag frossa i den känslan. För att jag behöver det.

Någon gång 1993-1994 började jag längta efter att få barn med S. Det är ungefär tolv-tretton år sedan. Det är en lång tid att längta. Speciellt då vi snackar LÄNGTAN med stora bokstäver. Och då är ett år av mammaliv en väldans kort tid. Det mest fantastiska år jag någonsin upplevt. Så lycklig som jag varit sedan graviditetsbeskedet den 3 April 2005 har jag aldrigaldrig någonsin varit. Och jag hoppas och tror att lyckan har kommit för att stanna i mitt bröst, men ETT OCH ETT HALVT ÅR står liksom inte alls i paritet med ELVA av väntan. Jag vill vara kvar här.

Här med Alma.

Idag luktar hon gräddleverpastej. Och hur märkligt det än kan låta så är den lukten himmelsk. Gräddleverpastej på silkeslen kind. Det är lycka. Hon kryper omkring fortfort och skrattar åt nästan allting. Hon tjoar och snackar och gör mig uppmärksam på hur många fantastiska och spännande saker som finns i vårt hem. Snart skall jag istället göras uppmärksam på lokalvårdare eller förskollärare eller skådespelare som inte kommer överens. Förvisso kanske de också luktar gräddleverpastej men den doften är det garanterat inget himmelskt över. Istället för att torka tåren från Almas kind efter en av dagens hundra vurpor, skall jag fokusera på gråtande chefer som har tappat greppet. Istället för att lära Alma hur man går baklänges ner för en soffa eller säng skall jag lära ut Arbetsmiljölagen till kommunens anställda. Så på frågan Men tycker du inte att det skall bli roligt att börja jobba? svarar jag

NEJ

Missförstå mig inte. Jag har ett fantastiskt stimulerande och bra jobb. Jag får dagligen positiv feed back och jag lär mig ständigt nya saker, har en chef som stöttar och förstår mig och en organisation som vill att jag skall växa. Men i jämförelse med det liv jag lever nu så är det ingenting. Det är med Alma jag vill vara. Det är med Alma jag är lyckligare än lyckligast. Det är det här som är på riktigt.

Och om det låter som om jag tror att en jobbstart innebär att jag inte längre kommer att vara mamma så är det självklart inte så. Men jag sörjer slutet på en tid som varit så fantastiskt makalöst underbar. En tid där jag känt mig fri stolt kompetent lycklig. Nu väntar något nytt och som jag känner mig själv kommer jag att fortare än fort anpassa mig till det nya och finna spännande delar även i det. Men idag sörjer jag slutet på min föräldraledighet.

Jag vill inte.