Steget är taget

Jag är nu alltså en arbetare igen. En förvärvsarbetare. En yrkeskvinna. Men återgången blev inte riktigt som jag hade tänkte mig. Den blev bra förvisso, men inte som jag tänkt mig. För igår kväll ringde telefonen ånyo och den där rekryteringshistorien verkade fått oväntad glöd och nu är det luciamöten för uppdragsbeslut på G och därefter vill man träffa mig. Snarast, tydligen. Konstigt att gå tillbaka till jobbet för att liksom förbereda dem på ett eventuellt avslut..

Jo, många hade nog väntat med att berätta för chefen att man eventuellt är på väg bort, men jag klarar inte att ha hidden agendas. Alls. Det är inte min grej helt enkelt och eftersom denna situation inte uppstått på grund av att jag sökt mig bort på eget initiativ har jag ju ingenting att skämmas över. Det enda tråkiga är att jag inte kan säga definitivt att det blir så. Men nu är de som behöver vara förberedda förberedda och i övrigt får jag låtsas som om det regnar. Tills jag vet. Och om det blir så är det fullkomligt fantastiskt.

I de bästa av världar vet jag besked redan denna månad. Oj.

Och då kan jag få gå redan till årsskiftet. Oj.

Chefen blev matt och hamnade lite grand i affekt som en första reaktion, men hon samlade ihop sig och kunde konstatera att om samma sak hänt henne hade hon lämnat omgående. Och det kändes bra att höra. Men som sagt - ingenting är klart och det kan fortfarande bli ingenting av många ord.

Oj.

Men som sagt, det har gått bra idag. Min första dag som förvärvsarbetande mamma. Oj, igen.