Märkliga saker

Nu skall jag berätta! På mitt jobb håller vi på med renovering. Omfattande renovering.
Eftersom vi håller till i en mycket lyhörd kontorsbyggnad ställer det krav på att de verksamheter som skall samsas i byggnaden är av sådan art att just samsning är möjlig. Så hur Miljökontoret tänkte när de godkände att en privatskola med musikinriktning för mellan- och högstadieelever passade fint in i byggnadens översta våningar, övergår mitt förstånd. När vi håller utbildning i stresshantering kan plötsligt en fantastiskt usel version av Johnny B Good dra igång. Eller varför inte en innebandymatch över våra huvudet mitt i pågående krissamtal eller ännu värre, konflikthantering? Att tala om för de ljuvliga kalvar i fjortonårsåldern som dundrar omkring att de får försöka dämpa sig lite är ungefär lika korkat som beslutet att det är här de skall bo. Så efter år av processande kom vi fram till följande två möjliga utvägar:

1. Vi flyttar
2. Vi försöker bygga om innertaken och ljudisolera ytterligare

Alternativ ett röstades enhälligt ner då den nya lokalen skulle innebära att hälften av personalstyrkan säger upp sig p.g.a för lång resväg. Så då fick det bli alternativ två, som för övrigt ingen trodde på skulle ge någon effekt. Men när vi nu ändå skulle bygga om så mycket, kunde man lika gärna passa på att lägga nya golv och måla om samt fräscha upp lokalerna med lite nya gardiner, tavlor, stolar och lampor - inredning kort och gott. Och det är ju bra. Men. Det händer lite märkliga saker här just nu. Det är en märklig tid. Rent organisationspsykologiskt alltså. Min kära kollega sade något om att när politiker upptäcker att de har förlorat makten börjar de fatta idiotiska detaljbeslut som till exempel vilken färg bespisningspersonalen i skolmatsalarna skall ha på sina rockar. Och så har vi det nu. Precis så. För här händer märkliga saker. Och märkligast av allt är detta som jag nu skall skriva en liten berättelse om