Min lilla arga älskling
Jag hör henne när jag kommer in genom dörren på dagis. Gladnyfiken röst. De gör något tillsammans inne i matsalen. När jag kikar in ser jag dem sitta där framför datorn och Alfonsspelet. De tre stora barnen i första raden och så halvsmåttisarna Alma och Eddie längst bak. Dagis-Annie sitter och klipper till Grattis-nyckelpigor till alla födelsedagsbarn som är på intågande under december månad.
Det är en fin stämning. Som alltid. Alma pillar stora Lea i håret och lillebror Eddie blir lite sotis och säger till.
Heeej! säger jag med gladsnäll röst. Vad mysigt ni har det!
En arg blick åt mitt håll. Besvärat skruvar hon på sig.
Inte ässka mamma! får jag till svar.
Det där är ju inte ens sant! säger jag med fortsatt gladröst. Spelar ni Alfons?
Ja inte ässka mamma! Ja inte OM mamma. Envisas hon.
Ja så kan man känna ibland. Säger jag och sätter mig hos Dagis-Annie. Vi pratar lite om hur de har haft det under dagen. Alma har sovit och ätit även om hon krånglat lite på vilan. Jo vi har det lite besvärligt på nätterna säger jag. Hon har det lite jobbigt just nu, det är mycket som händer med henne och i henne, samtidigt som vi har många besök av mormor och morfar och farmor och farfar och moster och svåger..
Så blir det dags att gå hem. Det vill förstås inte Alma. Hon skriker kraftfullt och luggar mig. Sparkar och vrålar Jaaa inte ässka maaaamma! Jaaa inte ooom min mamma! Jag håller tyst men är tydlig i mitt kroppsspråk. Kläderna skall på. Ingen diskussion om det. Så ut till bilen. NEEEJ INTE ÅKA MIN BIIIIL! INTE ÅKA BIIILEN! INTEHE ÅHÅKA BIIIILEHEEEEEEN!!!
Den stackars kvinna som valt att ställa sig och vänta på att vår parkeringsficka skall bli ledig ger till slut upp. Att spänna fast en fullkomligt hysterisk tvåårig spännbåge i dagens moderna bilbältesanordningar.. Låt oss säga att det inte är enkelt. Men till slut lyckas jag med milt våld få fast Alma i bilstolen, få in barnvagnen i bagageutrymmet som till råga på allt är belamrat med sommardäck och kan köra hemåt. Till ljudet av den hysteriska tvååringens gallskrik. Väl framme upprepas scenariot i stort sett fram till lägenhetsdörren NEEEJ INTE ÅKA MIN VAAAGN! INTE ÅKA VAAAAGN! INTEHE ÅHÅKA VAHAAAAGNEEEEEEN!!!
Jag lyfter in henne i hallen, låser ytterdörren och låter henne vara. Jag tänker att det är viktigt att respektera hennes behov av utrymme när hon är så här förtvivlad. Det går väl över tänker jag. Men det gör det inte. Alma står och rycker vilt i dörrhantaget och vrååålar. Så här arg har hon aldrig varit tidigare i hela sitt tvååriga liv konstaterar jag. Kanske skall hon inte alls vara i fred? funderar jag så. Kanske är det ifred hon inte skall vara? Kanske skall hon bli omhållen istället. Och det skall hon. Hon fullkomligt smälter in i min famn. Min kropp absorberar hennes förtvivlade gråt och hulkningar. Hon gråtgråter. Hulkgråter. Samtidigt på ett så avslappnat vis. Riktig tryggråt.
Så börjar jag läsa vår älsklingsdikt av Britt G Hallqvist. Jag läser den tystlugnt med munnen mot hennes hår.
Min lilla arga älskling,
du skriker och du svär.
Du slåss och kastar saker
och ställer till besvär.
Och inte vet jag riktigt
vad du är ledsen för,
men det är bra du visar
att du kan ha humör!
Men det var mig du klöste,
och det var mig du slog,
så därför vill jag säga:
Nu får det vara nog!
Min lilla arga älskling,
kom, sitt hos mig ett slag!
Så kramas vi. Du gråter,
och snyter, det gör jag.
När vi suttit stilla en stund och endast den gråtiga andhämtningen återstår frågar jag stilla
vill du följa med mamma ut i köket nu och laga lite mat?
Hon är tyst en kortkort stund. Så svarar hon mjukt:
Nä. Mamma läsa mera. Så då läser jag den en gång till. Och sedan går vi ut i köket tillsammans och lagar mat. Jag och min arga lilla älskling som äntligen blivit glad igen. Ja ässka min mamma säger hon och kramar mitt ben.
Det vet jag att du gör. Och jag älskar dig.
Det är en fin stämning. Som alltid. Alma pillar stora Lea i håret och lillebror Eddie blir lite sotis och säger till.
Heeej! säger jag med gladsnäll röst. Vad mysigt ni har det!
En arg blick åt mitt håll. Besvärat skruvar hon på sig.
Inte ässka mamma! får jag till svar.
Det där är ju inte ens sant! säger jag med fortsatt gladröst. Spelar ni Alfons?
Ja inte ässka mamma! Ja inte OM mamma. Envisas hon.
Ja så kan man känna ibland. Säger jag och sätter mig hos Dagis-Annie. Vi pratar lite om hur de har haft det under dagen. Alma har sovit och ätit även om hon krånglat lite på vilan. Jo vi har det lite besvärligt på nätterna säger jag. Hon har det lite jobbigt just nu, det är mycket som händer med henne och i henne, samtidigt som vi har många besök av mormor och morfar och farmor och farfar och moster och svåger..
Så blir det dags att gå hem. Det vill förstås inte Alma. Hon skriker kraftfullt och luggar mig. Sparkar och vrålar Jaaa inte ässka maaaamma! Jaaa inte ooom min mamma! Jag håller tyst men är tydlig i mitt kroppsspråk. Kläderna skall på. Ingen diskussion om det. Så ut till bilen. NEEEJ INTE ÅKA MIN BIIIIL! INTE ÅKA BIIILEN! INTEHE ÅHÅKA BIIIILEHEEEEEEN!!!
Den stackars kvinna som valt att ställa sig och vänta på att vår parkeringsficka skall bli ledig ger till slut upp. Att spänna fast en fullkomligt hysterisk tvåårig spännbåge i dagens moderna bilbältesanordningar.. Låt oss säga att det inte är enkelt. Men till slut lyckas jag med milt våld få fast Alma i bilstolen, få in barnvagnen i bagageutrymmet som till råga på allt är belamrat med sommardäck och kan köra hemåt. Till ljudet av den hysteriska tvååringens gallskrik. Väl framme upprepas scenariot i stort sett fram till lägenhetsdörren NEEEJ INTE ÅKA MIN VAAAGN! INTE ÅKA VAAAAGN! INTEHE ÅHÅKA VAHAAAAGNEEEEEEN!!!
Jag lyfter in henne i hallen, låser ytterdörren och låter henne vara. Jag tänker att det är viktigt att respektera hennes behov av utrymme när hon är så här förtvivlad. Det går väl över tänker jag. Men det gör det inte. Alma står och rycker vilt i dörrhantaget och vrååålar. Så här arg har hon aldrig varit tidigare i hela sitt tvååriga liv konstaterar jag. Kanske skall hon inte alls vara i fred? funderar jag så. Kanske är det ifred hon inte skall vara? Kanske skall hon bli omhållen istället. Och det skall hon. Hon fullkomligt smälter in i min famn. Min kropp absorberar hennes förtvivlade gråt och hulkningar. Hon gråtgråter. Hulkgråter. Samtidigt på ett så avslappnat vis. Riktig tryggråt.
Så börjar jag läsa vår älsklingsdikt av Britt G Hallqvist. Jag läser den tystlugnt med munnen mot hennes hår.
Min lilla arga älskling,
du skriker och du svär.
Du slåss och kastar saker
och ställer till besvär.
Och inte vet jag riktigt
vad du är ledsen för,
men det är bra du visar
att du kan ha humör!
Men det var mig du klöste,
och det var mig du slog,
så därför vill jag säga:
Nu får det vara nog!
Min lilla arga älskling,
kom, sitt hos mig ett slag!
Så kramas vi. Du gråter,
och snyter, det gör jag.
När vi suttit stilla en stund och endast den gråtiga andhämtningen återstår frågar jag stilla
vill du följa med mamma ut i köket nu och laga lite mat?
Hon är tyst en kortkort stund. Så svarar hon mjukt:
Nä. Mamma läsa mera. Så då läser jag den en gång till. Och sedan går vi ut i köket tillsammans och lagar mat. Jag och min arga lilla älskling som äntligen blivit glad igen. Ja ässka min mamma säger hon och kramar mitt ben.
Det vet jag att du gör. Och jag älskar dig.
posted by Saring at 8:19 em
12 Comments:
Underbara härliga lilla Almaunder och underbar härliga Almamamma! Jag längtar efter er så det värker i hela kroppen. Tänk att i morgon är det tvåårskalas och jag kan inte vara med:( Saknar er så. Puss och kram/Solmyster
Vacker och insiktsfullt skrivet. Och jag känner precis igen alltihop... Kärlek, kärlek, kärlek och massor av tålamod. Det där med att älska mig som mest när jag förtjänar det som minst... eller hur det nu var.
Det var i alla fall i mitt tycke en av dina bästa skildringar av livet med barn. Det behövs ju ingen rangordning, men det gick rakt in i hjärtat som igenkänning, frustration, tanke och glädje.
Tänk vad barnen gör med en.
Hälsar
Nils (fd pappa funderar)
Min tur att säga "wow-wow-wow". Jag minns allt upp och ner, förvirrade "hur gör jag nu och hur hårt kan jag ta i"... Och det förlösande är kramar och kärlek - visst är det härligt! Kram Cinks
Gråter nästan en liten skvätt.
Klok-Saring och Fin-Alma.
Vad vi är lyckligt lottade, visst?!
och ännu en gång får jag tårar i ögonen av din text...
Detta var så fint att mina tårara rinner....den här dikten ska jag genast lära migbutantill och läsa för min arga 2,5 åring
/Patrizia
Stort grattis till Almaunder på 2 årsdagen önskar mamma Marie och August som är 1 dag äldre!
//M
jag är så blödig...
sitter på jobbet och smyggråter över din text.
storkram till er.
Gud, jag får tårar i ögonen!
Karin
Ännu ett fantastiskt inlägg av Saring, som berör ändå in i själ, ben och märg.
Tänk att jag förstår så väl, fast jag inte har några barn själv. Och önskarönskar att jag kunde reagera så klokt som du den dagen jag kanske har barn själv.
Lyckliga, ledsna Almaunder!
Ja här är det ingen nästangråt, här rinner det stora tårar nerför kinderna. Så underbart härligt. Alltihop. Både ilskan och att bli sams. Tänk så härligt att få uppleva allt detta, alla dessa förändringar.
Underbart Saring.
Vad jag känner igen det här. En tvååring med känslor som inge går att härbärgera själv. Så fint du balanserar att låta vara och att hålla ihop.
Älskarde Saringen och underbara Almaunder.
Mamsen
Skicka en kommentar
<< Home