Idag hjärnsnor, imorgon hjärtglöd?

Idag är jag lite småsliten. Förkyld och matt och stressad över att vara hemma med hostig Alma när jag har en miljard arbetsuppgifter som skulle varit gjorda i förrgår. Och stressad över att jag inte verkar ha någon som helst förmåga att göra tanke till handling. Och stressad över att detta innebär att jag exemplevis går och tänker väldigt mycket på mina fina vänner men att jag sedan inte får mig till att berätta för dem, ens genom ett futtigt litet sms, att jag tänker på dem. Och är glad att jag har dem.

Denna vecka har jag till exempel alldeles särskilt tänkt på Erica och Isidor och Anna och Cinks. Och hur svårt är det att få iväg ett litet textmeddelande med orden "nu tänker jag på dig" till exempel? Nä. Inte så svårt. Ändå jättesvårt. Uppenbarligen.

Jag springer fortfort just nu. Jobbet kräver allt av mig, jag har roligt men samtidigt är det slitsamt att vara i den här perioden av rollsökning. Att behöva bevisa för sig själv och andra att jag är bra. Gärna bäst. Och slitsamt att inte ha en tydlig ruta - ingen annan har funnits på min position tidigare. Eller jo, chefen. Så jag är en avknoppning av henne men ändå under henne. Jag är ansvarig men själva organisationsstrukturen i sig gör att det är väldigt svårt att ta och få ansvar. Fullt ansvar. Det är slitsamt att vara beroende av en tydlig ruta, men samtidigt vara rädd för att rutan kanske egentligen är för liten. Eller fel.

Jag pratade med en näranära finvän idag. En från mitt Skåne. Vi har jobbat tillsammans tidigare. Och vi pratade lite om mitt nya jobbjag, åtminstone om en av rollerna - den som innebär programansvar. Och hon frågade om jag verkligen bara skötte ramar och budget och konsulter. Om jag verkligenverkligen inte höll i någon form av undervisning eller grupputveckling själv. Och det förklarade jag ju att jag inte gör, numera. Och hon hade så spontant och äkteliga och innerligt svårt att förstå hur jag inte kunde göra det. Hur jag liksom kunde köpa in det som jag själv är bäst på. Och så bekräftelsebombade hon mig med massor av finord. Om hur hon ser min begåvning.

Och då fick jag säga att jo. Visst saknar jag det. Lite grand. Samtidigt är inget skrivet i sten. Jag har fortfarande väldigt roligt på jobbet. Väldigt. Men det är viktigt att inte glömma vad som verkligenverkligen ger mig hjärtglöd. Att se att driva att fånga in småsmå signaler att inspirera att leda att våga lyfta saker till ytan.
Det skapar hjärtglöd hos mig.

Justjust nu känns det som om jag mest har hjärnsnor. Och den där envisa stressrullen i solar plexus som snurrar runtruntrunt som en liten spinnslända.

Och inte blir det bättre av att varendaste helg utom en endaste en är uppbokad fram till nästa år. Fester och födelsedagar och bröllop och julfirande är trevliga saker, men när de kommer så tätt att jag inte hinner andas så är risken stor att man dör. Nä, nu skojar jag. Jag hinner andas, det går liksom av sig självt. Så dör gör jag inte. Men risken är att jag fortsätter att ha tunnelseende och därmed fortsätter att förneka fina näramänniskor som jag faktiskt behöver för leva. Inte bara överleva.

Jag försöker se det som om jag har ett simlopp att göra. Ett simlopp där mestadelen handlar om att simma snabbt som attan under vatten och när det är över, komma upp till ytan, andas och inse att jag har vunnit. Jag försöker se det så. Just idag har jag dock inte riktigt lyckats.. Men imorgon!