House
Jag brukar inte TV-blogga av den enkla anledning att jag inte tittar såvärst mycket på TV. Jag har svårt att riktigt hitta engagemanget för det och så har det egentligen varit mer eller mindre sedan jag blev gravid, det vill säga i 2,5 år. Jag har inte analyserat det djupare, mer konstaterat att det är så länge sedan jag verkligenverkligen kände mig helt och fullt fokuserad.
Ikväll tittade jag dock på House. Jag är lite kär i honom måste jag tillstå. Jag gillar programmet även om det är ganska mycket samma dramaturgi i alla avsnitt. Men idag blev jag knäckt. En nybliven mamma blev av olika anledningar psykotisk och orsakade sin lille sons död.
Jag klarar inte sådant. Jag klarar det inte. Samtidigt satt jag denna kväll kvar framför TV-rutan hela avsnittet och kände hur mina försvar drog igång på högvarv. Drog igång i hundranittio.
Det gör nämligen fysiskt ont i mig att se den typen av program. Jag får ont i magen, i brösten. Hela jag fylls av Almaväsen, jag känner hennes doft, hennes lilla nyfödda bebiskropp intill mig blir verklig och jag kan nästan inte att förmå mig att separera det som händer på TV, det som händer på låtsas, med min egen verklighet. Det är som om det händer mig och Alma och det gör ont.
Det är plågsamt. Och starkt.
Ikväll tittade jag dock på House. Jag är lite kär i honom måste jag tillstå. Jag gillar programmet även om det är ganska mycket samma dramaturgi i alla avsnitt. Men idag blev jag knäckt. En nybliven mamma blev av olika anledningar psykotisk och orsakade sin lille sons död.
Jag klarar inte sådant. Jag klarar det inte. Samtidigt satt jag denna kväll kvar framför TV-rutan hela avsnittet och kände hur mina försvar drog igång på högvarv. Drog igång i hundranittio.
Det gör nämligen fysiskt ont i mig att se den typen av program. Jag får ont i magen, i brösten. Hela jag fylls av Almaväsen, jag känner hennes doft, hennes lilla nyfödda bebiskropp intill mig blir verklig och jag kan nästan inte att förmå mig att separera det som händer på TV, det som händer på låtsas, med min egen verklighet. Det är som om det händer mig och Alma och det gör ont.
Det är plågsamt. Och starkt.
posted by Saring at 9:58 em
8 Comments:
Jag upplevde att jag blev mycket mer känslig efter att barnen kom. Gråter massor framför program med sjuka barn och skadade djur. Barn som far illa eller skadas träffar djupt och man vill skydda sina egna från allt ont...
Jag såg också House...
Fy, fy FYYYYY, det var ett hemskt avsnitt. Och ja, det flyter ihop med mina bebisupplevelser också.
Jag älskar också House men igår var det bara hemskt ... ett av de värsta avsnitten jag sett av House.
Diskuterade nyss det programmet och det var magstarkt och jag kände mig illa berörd men kunde ändå inte llåta bli att titta...sen kände jag mig så där lagom munter...
Känner likadant. Det GÅR inte att se sånt utan att må illa och vilja rädda inte bara sina egna utan alla barn i hela världen från ondska och elakt. Alla barn borde verkligen få känna att de är det bästa och viktigaste i någons liv.
Jag får ont i hela kroppe och det sitter i iflera dagar om jag ser sånt där så jag gör det helt enkelt inte.
Det går inte. Jag kan inte. Jag kan inte äventyra mitt mående med att se sådant.
Och ja mkt mkt mkt värre sen man själv fick barn och allra helst om man har ett litet barn på nåt märkligt sätt. Jag mådde inte bra tidigare heller när jag såg det men sen August kom är det etter värre!!
käre gode gud skydda alla barn.
//M
Har tyvärr ett arbete där jag dagligen träffar akut sjuka barn.. efter att vi fick barn har jag så svårt att hålla distansen till arbetet. Jag har alltid varit känslosam men, efter bäbisens ankomst har det blivit oöverkomligt med dessa överväldigande känslor. Man vill bara ta alla små försvarslösa människor och djur och skydda dem från självaste livet. Detta är förstås en omöjlig ekvation och den insikten-gör ont...
Det där med TV-engagemanget (eller bristen på) känner jag igen. Jag har tänkte att jag verkligen skulle vilja ha en serie att följa men jag fastnar verkligen inte för någonting. Sitter kanske desto mer framför denna kära dator... Vissa saker kommer en närmre än andra. Jag såg själv inte House man jag kan förstå din känsla. Saknar dig och hela Almaväsen. När??? När?? Jag undrar NÄR kan vi träffas igen? Helt plötsligt känns stockholm så jäkla långt bort. Stor kram.
Skicka en kommentar
<< Home