Snörvel och sång

Almaunder är sjuk idag så vi är hemma. Hon snorar och hostar och febrar lite. Nu har vi förvisso ingen termometer men jag skulle tippa på runt trettioåtta och två.

Nej, vi har faktiskt ingen febertermometer och än så länge har jag inte kännt något behov av det. Det låter kanske fruktansvärt vårdslöst och ansvarsvidrigt men jag tycker att febergräns, feber och hög feber räcker fint och det kan jag bedöma utan problem med hjälp av sinnena syn och känsel. Hög feber känns och märks och då intensifieras behandlingsåtgärder och eventuella sjukhuskontakter tas. Men om behov uppstår så införskaffas en termometer pronto. Förstås.

Så. Runt trettioåtta och två och pigg som en mört. En mört som pratar hela tiden och som skall dansa hela tiden och som verkligenverkligen inte skall vila en endaste liten sekund. Fast nu vilar mörten, för det tillhör ju liksom rutinerna och då går det bra. Mörten har också sjungit blinka lilla stjärna i telefon två gånger idag, båda gånger för arbetskamrater som jag talat med i tjänsten. Jag känner dem väl så jag vet att de står ut med lite skönsång mellan jobbsnacken.

Binka binka fääna dää
fääna binka unda dää
fääna fääna binka dää..

Något åt det hållet och med ljuv stämma. Mycket ljuv. Och egenhändigt ihopknåpad rörelse där hon sträcker ut armen fram och tillbaka som en mekanisk rörelse och viftar lite med fingrarna ihop. Fint är det hursomhelst, rörande fint.

Nu skall jag använda den virvelvindsfria tid som återstår innan mörten vaknar åt att rensa upp lite här hemma. Borde egentligen sätta mig med budgetarbete men tiden kommer ändå inte att räcka och då blir jag bara frutstrerad när jag inte hinner klart. Och inget kaffe har jag heller. Stackars lyckliga mig.