Giganternas kamp
Tänk vad sömnbrist kan göra. Igår var fylld med energi och tillförsikt och idag har jag ledsenhicka i hjärtat och sorgsensuckar oavbrutet. Jag vet att det anses som dålig arbetsmoral att blogga på jobbet, men dessa känslor måste ut!
Ty i natt har jag deltagit i giganternas kamp.
Den ena av oss giganter är storleksmässigt ganska liten men mentalt sett imponerande väl rustad. Hon kan hålla på i timmar och gör det också. Och den lilla giganten med svindlande styrka stod denna gång som segrare. Eller också inte.
Om sanningen skall fram förlorade vi båda två och somnade som tröttledsna skrutt i sängen.
Läggningen gick relativt bra. Inte strålande, men ganska bra. Jag är den som klarade det sämst vill jag säga. Jag vill att Skuldmamman tar sitt pick och pack och sticker för att aldrigaldrig mer komma tillbaka. Dessvärre är Skuldmamman utrustad med ett mycket bristfälligt förstånd och är därtill en dålig lyssnare. Så hon stannar kvar. Skuldmamman väser i mitt öra och leder mig på villovägar.
Hon säger att Almas arggråt är ledsengråt och att hennes kontrollbehov är otrygghet. Hon säger att Klokmamman har felfel och att känslor av otrillräcklighet är rätt åt mig. Rätt åt mig när jag lämnar min lilla flicka alldeles övergiven.
Jag tycker inte om Skuldmamman.
Men från och med nu skall jag stoppa fetvadd i öronen så fort jag skymtar Skuldmamman runt magknuten. För jag har bestämt mig. Jag har bestämt mig för att Alma inte blir tryggare av att rutinerna tas bort. Hon blir inte tryggare av att vilseledas in i tron att hon kan kontrollera allt, inklusive mig. Därför att ju mer hon får ledsenkontroll desto mer vill hon också kontrollera. Och då spårar det ut. I natt spårade det ut.
Det handlar nämligen inte om närhet. Det handlar om kontroll. Närhet får hon. Jag kramar henne, jag vaggar henne, jag ligger hos henne, jag visar med hela min uppenbarelse att jag är här för henne. Men hon blir galengalen. Skriker hysteriskt och sparkar och fäktar och snorar och gråter. Arggråt. Hon vill att jag skall sitta upp i sängen. Sitta upp, utan stöd. Utan någon som helst bekvämlighet vare sig för mig eller henne. Inte ligga. Inte luta mig. Inte vagga. Inte vyssja. Sitta. Som en pinne, med Almas armar krampaktigt om halsen. Hon skall bestämma vart jag skall ha huvudet. Hon skall bestämma vart jag skall ha händerna. Hon skall.. Bestämma. Allt.
Och obekvämt skall det vara. Därför att om det blir bekvämt kanske hon somnar. Och när hon somnar försvinner jag. Om hon somnar försvinner hennes mamma. Känn efter. Det gör ont, men det är också sant. Till stor del.
Men nu, hädanefter - fetvadd. Skuldmamman kan dra åt fanders. Klokmamman skall ta över nu. Och gärna med tydligt ackompanjemang av lugnochropappan. Gärna.
Ty i natt har jag deltagit i giganternas kamp.
Den ena av oss giganter är storleksmässigt ganska liten men mentalt sett imponerande väl rustad. Hon kan hålla på i timmar och gör det också. Och den lilla giganten med svindlande styrka stod denna gång som segrare. Eller också inte.
Om sanningen skall fram förlorade vi båda två och somnade som tröttledsna skrutt i sängen.
Läggningen gick relativt bra. Inte strålande, men ganska bra. Jag är den som klarade det sämst vill jag säga. Jag vill att Skuldmamman tar sitt pick och pack och sticker för att aldrigaldrig mer komma tillbaka. Dessvärre är Skuldmamman utrustad med ett mycket bristfälligt förstånd och är därtill en dålig lyssnare. Så hon stannar kvar. Skuldmamman väser i mitt öra och leder mig på villovägar.
Hon säger att Almas arggråt är ledsengråt och att hennes kontrollbehov är otrygghet. Hon säger att Klokmamman har felfel och att känslor av otrillräcklighet är rätt åt mig. Rätt åt mig när jag lämnar min lilla flicka alldeles övergiven.
Jag tycker inte om Skuldmamman.
Men från och med nu skall jag stoppa fetvadd i öronen så fort jag skymtar Skuldmamman runt magknuten. För jag har bestämt mig. Jag har bestämt mig för att Alma inte blir tryggare av att rutinerna tas bort. Hon blir inte tryggare av att vilseledas in i tron att hon kan kontrollera allt, inklusive mig. Därför att ju mer hon får ledsenkontroll desto mer vill hon också kontrollera. Och då spårar det ut. I natt spårade det ut.
Det handlar nämligen inte om närhet. Det handlar om kontroll. Närhet får hon. Jag kramar henne, jag vaggar henne, jag ligger hos henne, jag visar med hela min uppenbarelse att jag är här för henne. Men hon blir galengalen. Skriker hysteriskt och sparkar och fäktar och snorar och gråter. Arggråt. Hon vill att jag skall sitta upp i sängen. Sitta upp, utan stöd. Utan någon som helst bekvämlighet vare sig för mig eller henne. Inte ligga. Inte luta mig. Inte vagga. Inte vyssja. Sitta. Som en pinne, med Almas armar krampaktigt om halsen. Hon skall bestämma vart jag skall ha huvudet. Hon skall bestämma vart jag skall ha händerna. Hon skall.. Bestämma. Allt.
Och obekvämt skall det vara. Därför att om det blir bekvämt kanske hon somnar. Och när hon somnar försvinner jag. Om hon somnar försvinner hennes mamma. Känn efter. Det gör ont, men det är också sant. Till stor del.
Men nu, hädanefter - fetvadd. Skuldmamman kan dra åt fanders. Klokmamman skall ta över nu. Och gärna med tydligt ackompanjemang av lugnochropappan. Gärna.
posted by Saring at 8:25 fm
9 Comments:
Oj vad jag känner mig taskig som skrattar åt din historia...men du har skrivit roligt om detta som drabbar oss alla mer eller mindre....mig lite mer tror jag för jag tycker mig märka i dina berättelser att Alma och Agnes är lika som bär i sitt humör, envishet och viljestyrka...och just det där kontrollbehovet du beskriver.... Undrar vem de ärvt det ifrån?
Kankse är jag liiite mer luttrad efetrsom Agnes är liiite äldre än Alma och att jag passerar perioderna några månader före er och att det är därför jag skrattar så igenkännade när du sen skriver det. För i början av sommaren var inte Agnes lätt att tass med....i slutet av sommaren var det bättre...nu är det lite sämre igen...speciellt vid läggning...men jag har nu analyserat det till at dagvilan snart måste bort eftersom hon helt enkelt inte är trött...
Kram till dig...med tålamods- och härdighetsstyrka
Jag är så inte alls ett endaste dugg avundsjuk.
Däremot håller jag tummarna för att ni får ordning på det.
Jag tror du tänker rätt. Fast för min del insåg jag i efterhand, för jag gjorde olika med alla mina barn, att det egentligen inte fanns något annat sätt än att ha tålamod och vänta ut perioder som de du beskriver. Vi prövade det mesta, men så småning om var det helt enkelt inte något problem längre, och det var nog mer barnens egen mognad än det vi gjorde. För vi ändrade rutiner, lät barnen bestämma, bestämde själva, tänkte skuld (som du), vi diskuterade vad vi gjorde för fel och det ena med det andra. Allt till ingen nytta alls, tror jag.
Men ingen kan komma och påstå att vi var konsekventa. Idag springer de till sängen direkt när det är läggdags, vill höra en saga och sedan: "Pappa, nu får du släcka för vi är trötta."Avdelning tips och råd: pröva det du tänkte och vänta ut denna fas i Almas utveckling. Det går garanterat över.
Ja du ... det låter helt enkelt som om din flicka är helt fantastisk! Så mycket vilja och så mycket kämpa i en och samma person. Snart kommer hon att ha listat ut hur hon ska använda det på bästa sätt, till mer kreativa saker än att driva sin mamma till vansinne (snart och snart, det kan komma att dröja så där en 25 år ...).
Det låter väldigt mycket som en fas måste jag säga. Du kommer att klara den igenom den och nästa också. Du (och din man) är fortfarande de allra bästa för Alma och det kommer ni att vara även när fasen klingat av.
Även jag (precis som Patrizia) ligger ju några månader före dig (i ålder på barn) och jag kan säga att vi har haft vår del av strulig nattning men igår när jag nattade Ella, sjöng "slumra in" osv. Så ville hon sen ha jätte kram "med armen" och en puss och sen sa min underbara unge "sov gott mamma, äklar dig" och då är det värt det. Värt ALLT.
Man får blogga på jobbet ibland, det måste ju ut, allting man funderar på. Ibland gör det att man kanske kan få något gjort en liten stund av dagen i varje fall.
Förtrots? Visst finns det något som heter så, som tar ett par månader och som infaller när barnet är ungefär lika gammalt som Alma?
Ja, det känns som kontrollbehov, hon vill kontrollera dig helt och när hon får göra det så är det ju inte riktigt bra det heller... För det är ett hemskans stort ansvar att kunna kontrollera allt. Jag tror att du tänker helt rätt och skicka nu ut Skuldmamman genom dörren. Du finns ju där för Alma och hon vet det. Det är inte det som det handlar om.
Jag skulle också tro att denna giganternas kamp kommer med de flesta ungar. Handlar det inte om sömn så handlar det om någonting annat, kläder, mat eller tandborstning kanske. Roligt är det (förmodligen) inte, men det är någonting som barnet lär sig av. Man måste ju känna av världen, känna av vad man kan kontrollera och vad som står fast. Alma är ju tryggast med dig såklart, och därför tampas hon med dig. Jag tror (så expert jag nu är på Alma-ålder, vi som har ett halvår kvar dit...) att när Alma väl har kollat av om du egentligen står för det du säger, så kommer hon att bli mycket lugnare. Mamma står fast och detta är en del av världen som jag inte kan kontrollera. Så jag litar på morsan. Skönt. Typ.
Stor kram till dig, giganten. Du gör det sååå jävla bra. Och ja tack, när vi hamnar i samma situation om några månader så får du hemskt gärna komma med lite kloka råd :-)
Så skönt det är att få perspektiv. SÅ skönt. Tack finisar!!
Nu har det tystnat där uppe, men någon, som nästan somnat och bara var lite småsur för just det, fick se och höra sin mamma sticka in näsan genom dörren och berätta att hon bara skulle borsta tänderna.
Djävlar i min lilla låda så stött han blev för att hon behagade gå in och inte ägna sig åt honom, utan gå igen. Han skrek och skrek och skrek. Och till slut, en evighet senare, hade mamma borstat klart, och då tog hon över och pappan gick, men si, det dög inte det heller.
Och nej, de har inte tystnat än där uppe...
Och han är bara 8 månader!
Tror som alla andra, att det här kommer att gå över. Och att du har ett envist barn. Det har jag också. Ett envist, ibland ganska argt, och ofta blixtrande klokt barn. Han kom i något slags trotsålder när han var ungefär ett och ett halvt år gammal, och där är han ännu. Min erfarenhet är att barn testar sin omvärld och sina föräldrar. "Vad händer om jag gör så här en 176:e gång? Händer samma sak som de andra 175 gångerna?" Och mitt envisa, arga barn mår ganska bra av konsekvens - de gångerna vi lyckas vara det. För det är ju så, att man KAN inte vara konsekvent jämt. Man mår ju inte likadant själv jämt, barnen mår inte likadant jämt, och det gör att det inte blir helt konsekvent.
Jag tror att i alla fall mina barn mår bra av konsekvens, samtidigt som de ju måste lära sig att mamma och pappa ibland är trötta, inte orkar vara pedagogiska eller lyhörda eller roliga. Världen är ju sån.
Och jag är helt säker på att du känner av Alma rätt. Och som Anna skriver - att hon vågar trotsa och bråka med dig betyder att hon är trygg med dig. Tryggast med dig och er i sin familj. Det är ett gott, om än jobbigt, tecken.
Massor av styrkekramar till dig - det här kommer att gå bra!
Hej Saring!
Vilka kloka reflektioner du gör om skuldmamman. Oftast så brukar det bli rätt om man går på sin magkänsla. Alma verkar ha ett större behov av dig just nu och jag tror du gör rätt i att bekräfta det. Men om jag förstår dig rätt så känns inte det lika bra med Almas kontrollbehov.
Vi upptäckte som tvillingföräldrar att det var svårt att tillfredställa båda barnens behov samtidigt. Vi hamnar ofta i situationer där de drar åt olika håll och de har, liksom Alma, starka viljor. Det har löst sig genom att barnen får välja mellan kompromissen, som fungerar för alla, eller vara utan helt.
Jag hamnade i en identiskt situation med min ena pojke och ställde upp på det mesta då jag inte ville att han skulle börja skrika och väcka sin bror. Men det blev ohållbart efter ett tag och han fick välja mellan att jag gick ut från rummet eller att jag blev kvar fast på mina villkor: ligga ner i sängen och sova. Det blev ett himla liv men han valde det senare alternativet till slut. Konstigt nog så vaknade inte brorsan!
Alla barn är ju olika och som förälder känner man ju oftast vad som blir rätt till slut. Du verkar vara en otroligt närvarande mamma till en fantastisk liten tjej!
Det är så himla intressant att läsa om dina reflektioner och sedan få läsa alla kloka ord och kommentarer från er andra!
Många vårkramar från Sydney!
Skicka en kommentar
<< Home