Viljevilse
Jag har tappat styrfart i min övertygelse om gränsdragning i allmänhet och läggningsprocedur i synnerhet. Känner mig vilsen. Kluven. Otillräcklig. Fel. Ledsen. Kursen väckte många tankar som också rör mitt mammaskap. Som också rör hur lätt det är att vilja rätt men göra fel. Fel som inte visar sig förrän långtlångt senare. Skrämmande tankar. Tankar om svindlande ansvar över viljestarka Almaunder.
Hon gråter förtvivlat. Villvillvillvillinte att jag skall gå ifrån henne. Hon vill inte vila själv. Hon vill inte. Och hon väcker den ledsna bortamamman i mig. Och jag står inte ut med henne - Skuldmamman.
Så helt frankt, helt fräckt och säkert helt fel struntar jag plötsligt i tidigare principer. Och ger henne det hon vill ha. Mig. Min närhet. Min lukt. Min härochnuvaro. Och jag får det jag vill ha. Hennes närhet. Hennes lukt. Hennes härochnuvaro. Hennes trygga snusningar mot mitt bröst.
Samtidigt. Min egen ambivalans ställer till det. För oss båda. För jag ger efter för sent. Efter alldeles för mycket gråt. Alldeles för mycket kamp. Så det jag säger till henne är egentligen att så här mycket måste du kämpa, Alma. Så här mycket måste du kämpa för att få ha mig hos dig. Och det gör ont att inse.
Jag vet att jag har hårda krav på mig själv i alla lägen. För hårda. Jag vet också att hon inte blir förstörd av några förtvivlade kampstunder. Jag vet det. Men det som gör att det ändå känns så tungt är just min egen vilsenhet. Jag brukar ha en tydlig tanke i relation till Alma och just här, just nu spretar tankarna åt olika håll. Läggningen vid dagens vila var ingen engångsföreteelse. Det är en situation som har blivit tydligare och tydligare den senaste tiden och jag blir mer och mer förvirrad över hur jag vill agera.
Härnära är fint men det leder också till otrygghet när jag inte kan vara här, utan måste vara där. Och det ger Alma sämre sömnkvalitet att somna med mig än själv, hur konstigt det än kan låta. Jag har fått det bekräftat. Så jag är vilse. Vilse bland viljor. Viljevilse.
Hon gråter förtvivlat. Villvillvillvillinte att jag skall gå ifrån henne. Hon vill inte vila själv. Hon vill inte. Och hon väcker den ledsna bortamamman i mig. Och jag står inte ut med henne - Skuldmamman.
Så helt frankt, helt fräckt och säkert helt fel struntar jag plötsligt i tidigare principer. Och ger henne det hon vill ha. Mig. Min närhet. Min lukt. Min härochnuvaro. Och jag får det jag vill ha. Hennes närhet. Hennes lukt. Hennes härochnuvaro. Hennes trygga snusningar mot mitt bröst.
Samtidigt. Min egen ambivalans ställer till det. För oss båda. För jag ger efter för sent. Efter alldeles för mycket gråt. Alldeles för mycket kamp. Så det jag säger till henne är egentligen att så här mycket måste du kämpa, Alma. Så här mycket måste du kämpa för att få ha mig hos dig. Och det gör ont att inse.
Jag vet att jag har hårda krav på mig själv i alla lägen. För hårda. Jag vet också att hon inte blir förstörd av några förtvivlade kampstunder. Jag vet det. Men det som gör att det ändå känns så tungt är just min egen vilsenhet. Jag brukar ha en tydlig tanke i relation till Alma och just här, just nu spretar tankarna åt olika håll. Läggningen vid dagens vila var ingen engångsföreteelse. Det är en situation som har blivit tydligare och tydligare den senaste tiden och jag blir mer och mer förvirrad över hur jag vill agera.
Härnära är fint men det leder också till otrygghet när jag inte kan vara här, utan måste vara där. Och det ger Alma sämre sömnkvalitet att somna med mig än själv, hur konstigt det än kan låta. Jag har fått det bekräftat. Så jag är vilse. Vilse bland viljor. Viljevilse.
posted by Saring at 12:59 em
16 Comments:
Jag tror inte alls att du berättar för Alma hur mycket hon måste kämpa. Jag tror att du visar henne att även mamma är mänsklig, och ibland har fel.
Nu hade mamma fel i fråga om läggning och Alma kunde berätta det för mamma.
Kan man lägga fram tillräckligt bra argument så får man rätt, och det var ju det som hände nu, även om argumentationen inte var verbal utan känslomässig.
Kramar till er allihop! Du är världens bästa mamma, det har jag sett!!!!
känner igen mycket av det du går igenpm. har precis samma funderingar gentemot mina tre under.
men du, ställ inte så förtvivlat höga krav på dig själv. kattmamman skrev klokt ovan, ta till dig av det!
att du är ambivalent nu är inte konstigt alls. tänk tillbaka på det senaset halvåret -vad har ni inte gått igenom?! det måste få speglas någonstans. hos dig, hos Almaunder, hos S.
Almaunder kommer ha otroligt ljusa minnen av sin barndom, det är jag övertygad om och du, du kommer att stå på hennes studentutspring med hjärtat svällande av stolthet över den fantastiska, kloka, trygga tjej du fostrat!
Käraste vännen,
Usch och fy vad svårt det är att det inte finns något facit.
Jag känner igen det du skriver att Alma sover bättre när hon somnar själv. Så har vi det här också nämligen. Men så länge du själv inte vill och är övertygad så är det ju inte rätt för er. Och man kan ju lägga läggandet på hyllan ett tag om man vill. Tills det är andra tider med mera själslugn. Kanske inte med en dagisstart och mycket bortovaro i ryggen.
Hur du än gör så blir det bra. Med din klokhet och din kärlek så blir det det. Fel kan man göra, alla gör fel, men med kärlek kan man backa bandet och göra om ifall det behövs.
Jag tänker så här. Du har varit borta en vecka. En evighet för den som är liten. Hon har saknat dig och har ett tomrum att fylla. Hon Behöver fylla på sitt förråd av mammanärhet. Hon behöver vara näranära. Nu. Sedan när läget är stabilt igen, kommer allt att lugna sig och hon kommer klara att somna själv igen. Tror jag. Kramar från mig. Pöss.
Livet med barn är en ständig berg och dal bana och jag är ganska övertygad om att du är en supertrygg och underbar mamma för Alma. Jag tror du ställer för höga krav på dig själv och att det blir lite för mycket tankeverksamhet. Alma har det fantastiskt med dig och S, försök att sluta tänka så mycket och gosa med Alma. Sedan är det faktiskt så att föräldraskapet ibland känns vinglingt och tungt, underligt vore annars.
Stor styrkekram till Finmamman från Mariamamman som håller på att klippa navelsträng nr 1= Hanna 17.
Du är klok och bra, det vill jag först säga. Dilemmat känner jag igen, men jag tror i likhet med några av de andra som kommenterat att det nog inte är så farligt, du är bara mänsklig. Bara att du funderar på föräldraskapet som du gör visar att du är på rätt spår. Man älskar sitt barn, men man gör inte alltid rätt. Och ärligt talat - tur är väl det...
Hälsar en trebarnspappa som förut bloggade under namnet "pappa funderar".
Du har fått så många kloka ord, ta åt dig av allt. Jag ska inte lägga till för mycket. Vi tillåter oss att gå ifrån principerna ibland här hemma också (vi gör ju ungefär som ni i övrigt). Men vissa kvällar visar Ella så tydligt att "ikväll går det inte mamma, ikväll vill jag att du sitter hos mig tills jag somnat" och då gör jag det.
När jag är bortrest tillåter min man sig att ha helt egna rutiner, oftast somnar dom tillsammans inne vår säng och sen smyger han ut när hon somnat och tillbaka igen när han ska lägga sig. Och det fungerar jätte bra. När jag sen kommer hem igen så gör vi precis som annars när jag är borta och det fungerar det också.
Du är jätte bra. Du har så mycket kärlek och så mycket klokhet. Det kan inte bli fel.
*kram*
är allt jag kan säga
Efter att ha observerat er i flera timmar idag, måste jag säga att Alma inte verkar ha fått några stora bestående men. Tvärtom verkar hon vara en sällsynt trygg och glad unge, som vet att föräldrarna är där, även om man springer på fel håll för att klappa en hund eller låna en cykel eller sitta ensam mitt på en stor gräsmatta.
Nej, det var nog inget epokgörande misstag att krama Alma en stund extra, även om det var tungt...
Tack snälla ni för era oerhört fina ord och välgörande peppning.
Och Nils - så glad jag blev för din kommentar! Saknar dig och din klokskap i cyberrymden.. (hur går det med boken?)
Jo, ni har nog rätt. Inte blir det några större skador på den ungen och det är nog så att jag ibland tänker lite för mycket. Samtidigt. Det ÄR viktigt för mig att faktiskt reflektera över hur jag väljer att förhålla mig till mitt allra värdefullaste..
Jag vet att det som är svårast för mig att hantera med Alma, faktiskt är det som är hennes allra största styrkor - hennes viljestyrka och hennes skärpa rent intellektuellt. Hon är en svårmanipulerad liten tjej och ibland är det knepigt då det liksom är svårt att avleda eller gå "kreativa omvägar"..
Vi rider ut stormen tillsammans och jag är lyckligt lottad som har så fina bloggvänner att få vägledning och stöttning av.
Lyckligt lottad.
(Pst. Isidor: Tusenmiljarders tack för en ljuvlolycklig dag!!! Skall bli kul att se lite bilder :o) Det flög för övrigt något långsamt stort och lila förbi fönstret för en stund sedan. Tror det var en tårtstinn drake..)
Jag tror....
Du är envis
Alma är envis
Ibland vinner Alma
bland vinner Saring
Ibland är Saring känslosvag...då vinner Alma ibland fast Saring inte tänkt sig det...från början ...alls
Det är INTE FEL...det är så livet är....
Jag läste ngn stans att rutiner (speciellt för läggning) är rutiner om de följs 4 dagar i veckan - de andra är undantag...och det vet barnet åxå..speciellt så intelligenta barn som Alma!
Kram
Ajaj. Tårtstinn lila drake? Faaaaaarligt.
Att reflektera över sitt föräldraskap måste vara bra. Fortsätt med det...
Jag har en 11 åring och en 9 åring som jag har gjort lite olika med. Den äldre fick somna själv, för det hade jag ju lärt mig att så skulle man göra. När den yngre föddes så var jag mer säker i mig själv och gjorde som jag ville. Jag försökte lära henne att somna själv men eftersom jag själv innerst inne egentligen inte ville så lyckades jag inte. I min sons fall så ville jag och där lyckades jag. MEN så här i efterhand kan jag ju se att min son har all sin trygghet i sig själv och min dotter har all sin trygghet i mig. Och det är lite jobbigt. När jag inte är där så blir hon mycket mer otrygg. Nu håller ju detta på att växa bort av sig själv eftersom hon är så pass stor men det har varit en lång-lång resa med mycket mamma-närvaro och alldeles för lite tid över för sonen (som ju alltid klarat sig själv). Och han behöver ju också mamma-tid även om han klarar sig bättre själv.
Nu vet jag inte om detta gjorde dig så mycket klokare men det är många aspekter i sådana här funderingar som man inte alltid kan överblicka i förhand.
Lycka till! Du verkar vara en ovanligt bra och närvarande mamma.
Tack. Jag följer i alla fall din blogg och på tal om kloka funderingar så får jag klokkloka (för att parafrasera en känd bloggare vid namn Saring) reflektioner här. Och jag tror att det är just det som är tricket: att ibland stanna upp och reflektera över hur man gör och förhåller sig.
Jag tror ändå att till slut är det viktigaste att man är en förälder som älskar sina barn men samtidigt är sig själv på riktigt. Autentisk som Jesper Juul kallar det.
Själv tycker jag att jag går en ständig utbildning med mina barn som handledare. Det finns ingen metod eller pedagogik som kan mäta sig med förmågan att lyssna och se noga. Som när min pojke vägrade tvätta ansiktet trots ansträngningar över mått och sans från vår sida att få honom till det. NEJ och NEJ, blev svaret i veckor. Och vad var problemet? Rädsla för tvål i ögonen. Sedan är ju inte allt så enkelt förstås, men förvånansvärt ofta är det faktiskt så enkelt.
Så kände jag plötsligt hur långrandiga gardiner svepte ner.
Boken? Ja, den är klar som manus, den är på läsrundor men inte utgiven ännu. Allt tar sin lilla tid.
Hälsar Nils
Det skulle stå Nils istället för annonym, förstås.
Sen som vanligt kan jag bara skriva under på alla kloka tankar ovan. Jag tror att reflektion och eftertanke kring sitt föräldraskap är jätteviktigt - och jättejobbigt. Men jag tror att Erica har en stoooor poäng i att Alma behövde tanka lite mamma. Efter det du skrev om din rasande lilla tjej och din kärlek till henne är jag säker på att hon vet, absolut säkert VET, att du älskar henne, att hon är en trygg lite människa i en kärleksfull omgivning. Och jag har läst någonstans att man skall marinera sina barn i kärlek och göra så gott man kan. Då blir det bra till slut, även om man inte känner sig perfekt hela vägen. Massor av kramar!
Skicka en kommentar
<< Home