Obeskrivbart.
Jo, Cinks, jag har orkat kasta mig ut. Jisses som jag har kastat mig ut..
Det svåraste just här, just nu, är att jag vet att jag inte kan skriva någonting egentligen om vad jag har upplevt den här veckan. Jag kan inte ta endaste litet exempel, därför att jag är rädd för att det simplaste lilla lilla, skulle framstå som om jag vore deltagare på världens märkligaste mambojambosekts hjärntvättarläger. Jag är rädd för att det skulle kunna framstå så och det vill jag inte riskera. För så är det verkligenverkligen inte alls.
Nej. Egentligen, har jag verkligenverkligen befunnit mig i ett sunt och normalt sammanhang men med onormala möjligheter till djuplodande självstudier.
Att våga.
Att våga har varit mitt motto denna vecka. Och som jag vågat.
Jag har gett mig in i de djupaste skrymslena i mitt innersta. De allraallra djupaste.
Rädslor. Mina innersta rädslor.
Jag har mött dem denna vecka.
Alla. Tror jag.
Min innersta sårbarhet.
Mitt innerstainnersta barn.
Min stackars mörkrädda - Jag har kramat henne. Min stackarsstackars mörkrädda.
Mitt lillajag.
Jag har återupplevt känslor som jag aldrig trodde att jag skulle komma i kontakt med igen.
Och jag har genomfört visualiseringsövningar* som gett mig erfarenheter som jag nästan inte ens kan greppa - minnen som jag trodde att jag var färdig med, men som visade sig ha så oerhört mycket mer att berätta för mig.
Jag har funnit nycklar som jag inte ens visste att jag sökte.
Samtidigt.
Som jag sa:
Jag kan inte ens försöka förklara eller beskriva. Det blir för märkligt. Och jag vägrar att ens riskera att göra något fulkonstigt av en så berikande upplevelse.
En upplevelse som egentligen inte inneburit något annat än att jag har tillåtit mig själv att faktiskt stanna upp.
Helt.
Stanna upp och gå bakåt.
Inåt.
Upplevt.
Känt.
Betraktat.
Reflekterat.
Och i ännu högre grad befäst känslan av att jag väljer.
Mitt liv.
Jag väljer.
Detta, med finaste kursledarna. Finaste, mänskligaste, prestigelösaste kursledarna.
Trygga vägvisare på en brantsnirklig bergsstig.
Hur beskriver man något sådant?
Det går inte.
Men Tack.
*en form av lätt hypnos/meditation
Det svåraste just här, just nu, är att jag vet att jag inte kan skriva någonting egentligen om vad jag har upplevt den här veckan. Jag kan inte ta endaste litet exempel, därför att jag är rädd för att det simplaste lilla lilla, skulle framstå som om jag vore deltagare på världens märkligaste mambojambosekts hjärntvättarläger. Jag är rädd för att det skulle kunna framstå så och det vill jag inte riskera. För så är det verkligenverkligen inte alls.
Nej. Egentligen, har jag verkligenverkligen befunnit mig i ett sunt och normalt sammanhang men med onormala möjligheter till djuplodande självstudier.
Att våga.
Att våga har varit mitt motto denna vecka. Och som jag vågat.
Jag har gett mig in i de djupaste skrymslena i mitt innersta. De allraallra djupaste.
Rädslor. Mina innersta rädslor.
Jag har mött dem denna vecka.
Alla. Tror jag.
Min innersta sårbarhet.
Mitt innerstainnersta barn.
Min stackars mörkrädda - Jag har kramat henne. Min stackarsstackars mörkrädda.
Mitt lillajag.
Jag har återupplevt känslor som jag aldrig trodde att jag skulle komma i kontakt med igen.
Och jag har genomfört visualiseringsövningar* som gett mig erfarenheter som jag nästan inte ens kan greppa - minnen som jag trodde att jag var färdig med, men som visade sig ha så oerhört mycket mer att berätta för mig.
Jag har funnit nycklar som jag inte ens visste att jag sökte.
Samtidigt.
Som jag sa:
Jag kan inte ens försöka förklara eller beskriva. Det blir för märkligt. Och jag vägrar att ens riskera att göra något fulkonstigt av en så berikande upplevelse.
En upplevelse som egentligen inte inneburit något annat än att jag har tillåtit mig själv att faktiskt stanna upp.
Helt.
Stanna upp och gå bakåt.
Inåt.
Upplevt.
Känt.
Betraktat.
Reflekterat.
Och i ännu högre grad befäst känslan av att jag väljer.
Mitt liv.
Jag väljer.
Detta, med finaste kursledarna. Finaste, mänskligaste, prestigelösaste kursledarna.
Trygga vägvisare på en brantsnirklig bergsstig.
Hur beskriver man något sådant?
Det går inte.
Men Tack.
*en form av lätt hypnos/meditation
posted by Saring at 12:08 fm
7 Comments:
Och jag börjar ju gråta ... Jag har gått någon liknande kurs (tror jag) för ett tag sen. Men jag tror inte alls att den var på samma djup. Inte om jag förstår dig rätt. Oj vad jag tror att jag skulle behöva gå igenom det du har fått uppleva. Men att våga ... vad stark du är som vågar.
Hoppas att återseendet med lilla Almaundret blir helt fantastiskt underbart.
Jag är lite avis. Det låter så spännande, men jag vet inte om jag skulle våga. Jag är inte säker på att jag verkligen skulle må bättre av att hitta alla de där sakerna jag säker döljer väldigt väl till och med för mig själv!
Och ja, vi ska ses snartsnart!!!
En Dag (sådär pretentiöst, En Dag) ska jag ta med dig till Mitt IKEA och visa dig, och Du Skall Skåda Ljuset.
Älskling, det låter hemskt underbart och hemskt också. Och ja, jag blir lite avis jag med, för det låter verkligen spännande.
Inte undra på att du är klok som en bok med sådana insikter.
ojoj.... jag önskar jag fick samma möjlighet... att försöka våga och lära, och se vägar jag inte visste fanns. I need it!
//M
Det låte fantastiskt, spännande och omvälvande. Och skrämmande. Skulle vilja pröva, skulle vilja våga... Jag undrar vad som skulle komma fram? En del vet jag förstås redan om, sådant som fortfarande påverkar mig. Kanske en möjlighet att gå vidare, genom att gå bakåt/inåt? Kram, Snusan
Håller med alla ovanstående att det verkar väldigt bra. Jag förstår att du inte vill berätta mer. Jag förstår rädslan av att bli missförstådd och behöva stå för något som inte är. Ta hand om dig och de dina! Stor kram.
Jag säger bara OWAW. Det må jag säga var att kasta sig ut och släppa taget för att se var du landar!! Förstår innebörden i det du skriver och också att det faktiskt inte går att förklara närmare ... Var med om lite liknande upplevelse under hösten som jag gick i psykosyntes. Det är så himla spännande att lära känna sig själv - en ständigt pågående process!!
Skicka en kommentar
<< Home