När livstron ryms i en dikt
Dikten har alltid, tack vare min pappa, funnits i mitt liv. Jag minns när jag blev väckt av att han satt på sängkanten och reciterade dikter för mig, gärna av Ferlin eller Boye. Eller som den gången då han lämnat några ord på min nyinköpta men knappast nya skrivmaskin av märket Remington ..om sommaren är det grönt och skönt.. Små glada ord från min pappa till mig. Finord att vakna till och veta att idag blir det en bradag.
Dikten har varit viktig för mig av många anledningar. En av dem har varit känslan av närhet till pappa och den har inte alltid varit självklar.
Det finns något där, i de stora diktarnas sätt att fånga livet som berör mig så fullkomligt. Jag absorberas av en vacker dikt, gärna får där finnas en tydlig smärta. Ibland blir känslan i dikten mig närmast övermäktig. Kristina Lugn kan få mig att vilja gå upp i atomer. Hur kan så mycket få rum i så lite? Några ord sätts ihop och tillsammans rymmer de ett helt liv som jag som läsare blir inbjuden att dela. Ett förtroende.
Jag stod vid pressbyråns hylla med pocketböcker och skummade titlarna. Så fastnade blicken. Sögs in i den vackraste boktitel jag sett.
Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Jaaa!!! skrek hjärtat. Just så är det!!! Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Tillsammans säger orden allt. Allt. Jag hade aldrig sett dem tillsammans tidigare. Men samtidigt var det som om de levt med mig i hela mitt liv. Jag vill trösta dig. Sjunga finstämda sånger, tysttyst. Stilla din oro. Din misstro. Vagga dig i famnen. Du som inte litar på lyckan. Att den stannar. Jag vill sjunga för dig. Milda sånger.
Jag köpte förstås boken. Och där, någonstans i ett kapitel dök den upp, dikten som visade sig vara skriven av Karin Boye. En dikt som jag aldrig tidigare mött men som så fullkomligt fångar min livstro. Dikten, Min stackars unge...
Min stackars unge, min mörkrädda,
som mött andarna av annat slag,
som alltid mellan de vitklädda
skymtar andra med onda drag,
nu vill jag sjunga dig milda sånger,
från skrämsel löser de och tvång och kramp.
De ber inte om de ondas ånger.
De ber inte om de godas kamp.
Se du skall veta, att allt levande
djupt inne är av samma slag.
Som träd och örter kan det växa trevande -
dras uppåt av sin egen lag.
Och träd kan fällas och blommor bräckas
och grenar tvina med förstörd kraft,
men drömmen gömmer sig - och vill väckas -
i var levande droppe saft.
Dikten har varit viktig för mig av många anledningar. En av dem har varit känslan av närhet till pappa och den har inte alltid varit självklar.
Det finns något där, i de stora diktarnas sätt att fånga livet som berör mig så fullkomligt. Jag absorberas av en vacker dikt, gärna får där finnas en tydlig smärta. Ibland blir känslan i dikten mig närmast övermäktig. Kristina Lugn kan få mig att vilja gå upp i atomer. Hur kan så mycket få rum i så lite? Några ord sätts ihop och tillsammans rymmer de ett helt liv som jag som läsare blir inbjuden att dela. Ett förtroende.
Jag stod vid pressbyråns hylla med pocketböcker och skummade titlarna. Så fastnade blicken. Sögs in i den vackraste boktitel jag sett.
Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Jaaa!!! skrek hjärtat. Just så är det!!! Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Tillsammans säger orden allt. Allt. Jag hade aldrig sett dem tillsammans tidigare. Men samtidigt var det som om de levt med mig i hela mitt liv. Jag vill trösta dig. Sjunga finstämda sånger, tysttyst. Stilla din oro. Din misstro. Vagga dig i famnen. Du som inte litar på lyckan. Att den stannar. Jag vill sjunga för dig. Milda sånger.
Jag köpte förstås boken. Och där, någonstans i ett kapitel dök den upp, dikten som visade sig vara skriven av Karin Boye. En dikt som jag aldrig tidigare mött men som så fullkomligt fångar min livstro. Dikten, Min stackars unge...
Min stackars unge, min mörkrädda,
som mött andarna av annat slag,
som alltid mellan de vitklädda
skymtar andra med onda drag,
nu vill jag sjunga dig milda sånger,
från skrämsel löser de och tvång och kramp.
De ber inte om de ondas ånger.
De ber inte om de godas kamp.
Se du skall veta, att allt levande
djupt inne är av samma slag.
Som träd och örter kan det växa trevande -
dras uppåt av sin egen lag.
Och träd kan fällas och blommor bräckas
och grenar tvina med förstörd kraft,
men drömmen gömmer sig - och vill väckas -
i var levande droppe saft.
posted by Saring at 8:36 fm
4 Comments:
Precis så. Men så har du också en fantastisk förmåga både att själv hitta precis rätt ord, och att förmedla texter där andra har lyckats. Jag har följt din blogg alldeles för länge utan att lämna något avtryck, men någon gång ska väl vara den första... TACK för att du delar med dig så frikostigt av dina tankar och känslor - det berör. /Snusan
Åh, TACK!
Nämen, en till lyrikdiggare! Jag trodde att vi nästan var utdöda. I mitt fall är det mamma och morfar som har förmedlat kärleken. Ibland kan/kunde de vingla på det pretentiösas kant när de strösslade citat omkring sig, men jag märker att vanan går i arv! Fast jag brukar deklamera tyst för mig själv.
Har förresten just idag hämtat ett paket från Adlibris innehållande bl a Nu vill jag sjunga dig milda sånger!
Och tack för tipset om Boye-dikten, har aldrig hört den förut!
Haha! Ja, gränsen kan vara hårfin .-)
Skicka en kommentar
<< Home