Sisyfos

Vi kämpar med nya sovrutiner. Jag kände att det var dags nu . Läge för krav på självsovning för Almaunders del. Jag skriver självsovning för att inte behöva skriva att hon skall lära sig att sova ensam, för det är just det som jag inte vill. Jag vill inte att hon skall sova ensam. Men jag vill att hon skall sova själv.

Så jag lade fyra tior på att beställa ett häfte från barnläkaren Berndt Eckerberg. Vi hittade till honom i samband med att Alma, eller snarare vi, drabbades av nattskräck för någon månad sedan. En för övrigt mycketmycket obehaglig upplevelse som var så kraftig att jag först trodde att hon drabbats av en psykos. Helt okontaktbar skrek hon med ett avgrundslikt skrik samtidigt som hon kröp baklänges in i ett hörn och dunkade huvudet i golvet om och om igen. Helt omöjlig att få kontakt med och med en total ovilja till fysisk kontakt. S sökte på nätet efter tips från Solsyster (världens bästa sjukvårdsrådgivning) och fann så Berndt Eckerbergs sida. Hans sätt att skriva och resonera tilltalade mig, en skön kombination av krass vetenskap och empati, så jag beslutade att beställa häftet Att lära barn sova - Barn över cirka arton månader då känslan av att något måste rättas till vad gäller sömnrutiner rent generellt vuxit sig allt starkare.

Det fungerade nämligen inte så bra längre, det där med samsovning. Inte alls. Alma tog all plats i sängen, vaknade ofta och grät och krävde vid insomningen (och nattliga uppvaknanden) att jag skulle vara en mänsklig snuttefilt. Det sistnämnda hade väl kunnat vara mysigt om hennes mammabehov inte varit så storstarkt att detta fick henne att vägra släppa taget om vakenheten med rädsla att jag skall vara borta när hon vaknar, vilket jag ju mycket riktigt ofta är. Detta gjorde i sin tur att nattningsproceduren blev minst sagt utdragen. Ohållbart utdragen.

Och plötsligt kändes det som tidigare känts så omöjligt och felfel för oss plötsligt fullt rimligt och rätträtt. Klart att Alma skall somna själv. I sin egen säng. Och den lilla oro inför invänjningsprocessen som jag ändå kände stillades efter att noga ha läst det inköpta häftet. Här står en del om enkel sömnteori och om farhågorna över att behöva gå emot sina föräldrainstinkter när man aktivt väljer att inte bemöta barnet i dess ilska över de förändrade rutinerna.

Kort sammanfattat menar Eckerberg följande:

Växlingen mellan djupsömn och ytlig sömn är viktig för artens överlevnad. Detta då den gör att det alltid är någon i familjen som befinner sig i en ytlig sömnperiod och därmed kan förmå registrera om någon lukt, något ljud eller någon känselförnimmelse kan tänkas vara kopplad till fara. Om så är fallet, går kroppens väckarklocka igång och vi vaknar, om inte sover vi lugnt vidare.

"Om det sista barnet uppfattade vid insomnandet var känseln av en förälders hand eller bröst, lukten av en förälder på någon meters avstånd, ljudet av en speldosa, eller sängens vaggningar, så vaknar barnet lätt vid nästa ytliga sömnperiod, om dessa intryck från omvärlden upphört (när föräldern lämnat rummet). Men om barnet lärt sig att somna ensamt i sängen, kanske med en nalle bredvid sig, är alla sinnesförnimmelser hela natten likadana som när barnet somnade och det sover lugnt vidare."

Och jag är en person som behöver väl avvägda och förnuftiga argument som tar min oro på allvar och det tycker jag att jag fick av Eckerbergs text. Så i samråd med S beslutade jag mig för att köra på. Att för första gången sedan Almaunders ankomst testa av en metod. För nu kändes det rätt. Hon är ingen liten bäbis längre.

Jag säger jag, eftersom vi bestämde att jag är den som rider ut stormen i detta fall. S är slutkörd efter intensiva hemmamånader med renovering i kombination med intensiv Almatid och jag behöver staga upp min mammaroll lite efter för mycket bortavaro, som det känns. Vi bestämde oss för att vara grundliga och fattade således beslut om att ta bort nattnappen vid samma tillfälle. Just därför att tappade nappar är en vanlig källa till uppvaknande på natten. Och eftersom vi ändå visste att det skulle bli en tuff pärs som det var, kunde vi lika gärna göra det ordentligt, resonerade vi. Och Alma har ändå aldrig varit napptokig.

Så hur går det då? Tackar som frågar. Ta en titt på rubriken igen, det är en hint. Sisyfos var den grekiske guden som straffades genom att tvingas rulla upp en sten uppför ett berg, varpå stenen rullade ner när den nått toppen och Sisyfos fick börja om. Igen och igen och igen.. I all evinnerlighet.

Lite så känns det. Just nu.

För Alma är en tjej med vilja som kan mätas i kubik. Och många kubik blir det.. Eckerberg skriver: "Räkna med att barnet springer upp många gånger - kanske tjugo eller mer. I genomsnitt protesterar barn i denna ålder cirka femton minuter första kvällen men det kan bli betydligt mer om han/hon inte var tillräckligt trött vid läggningen och dessutom envis. Se envisheten som den positiva egenskap den är och inte ett tecken på otrygghet! [...]"

Facit: Jodå, Alma var rejält trött när vi borstade tänder och tog på nattlinne. Så långt var allt i sin ordning. Men sedan bekände hon färg. Jag ljuger inte när jag skriver att hon den första kvällen sprang upp minst hundra gånger. Jag överdriver alltså inte. HUNDRA gånger.

Innan hon gav upp och insåg att hon skulle stanna i sängen var hon väldigt glad och tjoade "heeej" i stort sett varje gång. Efter den hundrade lugna men bestämda läggningen från yours truly blev hon så T V Ä R I L S K. Och började skrika och kasta saker omkring sig. Och hon var inte ledsen. Eller övergiven. Hon var F Ö R B A N N A D. Och ilska har jag inga problem med utan jag lyckades behålla mitt lugn under hela processen. Hela den en och en halv timme långa processen. Där jag satt på en stol precis utanför dörren som stod på glänt. Och läste lösryckta boost-stycken från sömnhäftet. Så sov hon då tillslut och var strålande lycklig på morgonen efter. Inte ett spår av kvällstrauma.

Och visst går det framåt. Hon springer fortfarande upp men mest för syns skull. Kanske två gånger. Sedan gråter hon lite pliktskyldigt och säger några dramatiska "aaj ajaj aaaj" och så är det tyst. Nu är vi nere på en tio minuter, en kvart ungefär från start till målgång.

Och hon sover så fantastiskt mycket bättre! Hela natten sover gullungen, för att framåt gryningen komma uppkrypande i våra sängar och somna om näranära mamma. Och det får hon. Gärna. Så sover vi tillsammans till åtta-nio ungefär. Och hon har ett strålande humör hela dagarna.

Men nu har hon ju sovit borta i natt och det räckte för att göra en minivariant av premiärkvällen inför lunchvilan. Så lunchvilan blev till eftermiddagsvila och mamman och pappan (som i ärlighetens namn är lite småslitna idag) tar äntligen igen sig med lite kaffe och bulle. Jag tror att vi kom upp i cirka sjuttio läggningar den här lunchvilan. Det är ganska mycket.

Jag älskar mitt envisa barn. Och vet ni vad det bästa av allt är? Jag har inte ett spår av dålig samvete eller tveksamheter inför om vi gör rätt. Jag känner det ända in i märgen: om jag så skall heta Sisyfos-Saring för resten av mitt liv tänker jag inte ge upp. Hör du det Alma? Jag tänker inte ge upp, så det är lika bra att du vänjer dig. För det blir bättre så här.

För du skall lära dig somna själv. Själv, men aldrigaldrig ensam.